– Mamma, kan du locka mitt hår före discot imorgon?

Frågade hon igår. Och nej, jag kunde inte. För idag när det är disco är jag inte hemma utan i Helsingfors på jobb. Jag är ju rätt ofta det.

Samtidigt som det gjorde lite ont i mig att jag inte kunde locka hennes hår så fann jag tröst i att hon uppenbarligen fortfarande räknar med mig. Tror att jag ska vara hemma. Utgår från det. Så länge hon tänker så är det okej.

En gång i en sommartid när jag alltid kunde locka hennes hår.

Hon var bara några månader gammal när vi märkte att det var något med hennes ögon. Ett drygt halvt år den där dagen när hennes lilla hjärna magnetröntgades så att vi skulle kunna utesluta obehagliga saker. Inte ens ett när vi märkte att ljuskänsligheten var orimlig. Knappa två när hon fick sitt första par glasögon. Knappa tre när hon fick sitt andra par. Och i dag fick hon äntligen det som vi redan länge har tyckt att hon behöver och som vi nu till sist fixade och betalade själva: solglasögon med styrka.

– De här ser så coola ut, sa den lilla glasögonbäraren redan hos optikern. Hon tog på sig dem och till sig dem på sekunden.

Jag är inte förvånad att de gick hem. Det är ju liksom alltid för ljust för henne. Hon ser dåligt utomhus; antingen för att hon måste kisa på grund av ljuset (också regniga dagar är för ljusa) eller för att hon måste ha solglasögon utan hjälpmedel för synen. Tänk om hon äntligen får se bra utomhus nu!

Jag vågar nästan hoppas. Lite. Hon visade en helt annan frimodighet än vanligt redan på väg från optikern till bilen. Hon gick själv trots kullersten och obekant miljö. Hon vågade klättra upp på små trappsteg och hoppa ner.

Mitt modershjärta dansade.

Och tog sig en svängom extra när kvinnan i kassan på kappahl spontant utbrast att Hilde hade fina glasögon. SÅ rätt just där och då.

Pappas kompis heter Rut

och min kompis heter Knut.

Så sa Hilde i dag på morgonen, och det märktes så tydligt att hon helt medvetet rimmade till det.

Det är tredje gången jag får vara med om att en liten människa i mitten av mitt liv upptäcker språket. Det är på inget sätt mindre förunderligt för att det är tredje gången. Nästan tvärtom.

Eftersom jag är ganska sällan på tv tar jag mig frimodigt rättigheten att berätta när det väl händer.

Ikväll hände det. Jag och min fantastiska kollega Henrika fick gästa Efter Nio och tala om läsning. Här kan du se resultatet.

Och jo. Läsning är sexigt. Enormt sexigt.

Om jag grät i dag. Ja, jag grät i dag. Henne kan jag inte säga hejdå till utan tårar. Jag ÄR liksom Vem kan segla förutan vind. Hon är i sanning en av mitt livs bästa vindar, hon som funnits där sedan jag var ett år och nästan två månader. Jag var så liten och jag fick en så stor gåva när jag fick henne som lillasyster. Att vi tycker så enormt mycket om varandra och har det så fint och roligt och lätt tillsammans är kanske gåvornas gåva här.

Den här mannen. Om inte han redan var gift och om inte jag redan var gift skulle jag definitivt fria.

Vi har haft för lite tid med varandra den här hösten och nu stornjuter vi av att höstlova/läslova tillsammans. Visserligen med barnen. Och med semesterfamiljen. Men mest tillsammans.

Så är vi som allra bäst.

– Mamma blev lite ledsen när jag inte stannade hemma och hade filmkväll med henne. Alltså, jag tycker jättemycket om min mamma, men jag vill ju inte vara med henne hela tiden.

Typ exakt så sa tonåringen när hon beskrev sin relation till mamman. Hon hade lite skuldkänslor för att hon hellre satt i min soffa den här kvällen än i sin mammas. Jag kanske också hade det.

Men mest hade jag extrem förundranskänsla. Hur kunde mamman längta efter mer tid med sitt barn? Jag var en ganska missnöjd mamma till en ettåring och det enda jag verkligen längtade efter var mer tid för mig själv. Tid med mitt barn hade jag aldrig för lite av.

Det har gått tio år och jag börjar förstå precis vad den där mamman menade. Ibland förstår jag så precis att jag blir en blandning av matt, sorgsen och orolig när jag inser att tonåren inte ens är här ännu. Hur mycket värre kan det bli? Jag fruktar att mycket.

Men jag tror ju också att det kan bli och stundvis lär bli väldigt mycket roligare också. Så har det alltid varit hittills. Inte så att skillnaden märks varje dag, men så har det alltid varit hittills.

Bild: Matilda Audas Björkholm

– Såg du biskopen i går? frågar han vänligt.

Hilde tittar fundersamt. Så någon av oss närvarande upprepar och förtydligar. Biskop.

Då vet hon. Och berättar.

– Jag och Arvid dansade och lampan var på min mage.

För en utomstående kan det te sig ologiskt, men eftersom jag är hennes mamma förstår jag precis. Hon berättar om det disco som hon och Arvid hade förra veckan. Med lampa. Taket lyfte och golvet sprack. Den typen av disco.

Biskop = disco. Mycket rimligt.

I vår familj har vi alltså en som tror att biskop är maskot och en som tror att biskop är disco. Jag funderar så här på kvällskvisten om vår biskop ser sig mer som maskot eller disco. Och varför.

För att säga något annat och mer talande om vår nya biskop: han var strålande i söndags. Jag grät typ fem gånger under hans tal i början av gudstjänsten, mest för att han talade så fint om hur Jesus ser på oss (och på Fredrik). Och sedan skrattade jag minst lika många gånger under hans tal i församlingshemmet efteråt. Han var närvarande, innerlig, varm och glad. Som en biskop ska vara.

Eller maskot. Eller disco.

Bild: Nicklas Storbjörk/Kyrkpressen

Det finns en plats där jag andas på ett helt annat sätt än på alla andra platser. En plats där min själ landar och vilar. En plats där jag samlar kraft och ork. En plats där jag inte gör eller producerar eller åstadkommer, en plats där jag bara är. En plats där jag inser att det finns väldigt lite ”bara” med det.

Platsen är retreatgården Snoan och du är också välkommen dit. Du som är lärare är lite speciellt välkommen i november när det ordnas en retreat för lärare. Läs mera här. Jag rekommenderar varmt. Jättevarmt. För mig är det helt livsavgörande att få ta en rejäl paus ibland och jag tror att det kan vara det för dig också. Åtminstone avgörande.

Jag har skrivit om retreat tidigare. Du som vill veta lite mer kan klicka här eller här eller till och med här.

Min älskade Fredrik är från och med i dag kyrkoherde i Kvevlax församling på riktigt. Det var ljus och glädje och hopp när han i dag välsignades till tjänst i den kyrka som är vår.

– Är det där maskoten? frågade Arvid när han såg biskopen framme i kyrkan.

Tja, typ.

Jag sa att det är biskopen, en som bestämmer mycket i kyrkan. Arvid tyckte det lät så där och menade nog att kyrkan skulle vara i större behov av en maskot. En som springer runt och leker med barn.

Gudstjänsten tog nästan två timmar och en del av den värme jag upplevde kom nog mes av att försöka hålla mitt sällskap i bänken på hyfsat humör. Det var lite svettigt mellan varven, men det gick. Inte minst för att Hilde aldrig tackar nej till ett kyrkobesök.

– Det här var jättekul, var hennes utlåtande när vi gick ut.

Och det var det. Det var på alla sätt en väldigt fin dag. Vi känner oss så glada och tacksamma. Och så välsignade och välkomnade.

De fina bilderna här är tagna av Kyrkpressens Nicklas Storbjörk. Om du vill se fler bilder eller läsa lite om vad jag och biskopen/maskoten sa under dagen kan du göra det här.