Jag fick en fråga. Som jag vill svara på.

Hej, Stina! Tack för din fråga om vad de övriga gudstjänstbesökarna tyckte om spektaklet under välsignelsen. (Spektaklet = att Hilde stod framme vid altaret och dansade).

Svaret är att jag inte vet. Men jag vet vad jag hoppas och tror att de tyckte. Jag hoppas och tror att de tyckte ungefär så här:

Vad fint att ett litet barn känner sig så hemma i kyrkan att hon vågar röra sig rätt fritt. Vad fint att ett litet barn vill vara med framme i kyrkan där det händer. Vad fint att hennes familj låter henne komma med till kyrkan trots att det finns en risk att hon inte beter sig på exakt samma sätt som alla andra. Vad fint att också barn får finnas med i kyrkan trots att de är just barn och alltså beter sig ungefär som barn brukar göra.

Kanske någon till och med tyckte ungefär så här:

Vad skönt att kyrkoherdens dotter inte beter sig klanderfritt i kyrkan. Då kanske också andra vågar komma till kyrkan med sina icke-klanderfria barn utan att vara rädda för att de ska skämma ut sig på något sätt.

Eller:

Tur att inte mitt barn var värst idag.

Det kan ju också hända att någon tyckte ungefär så här:

Det är så irriterande med barn som stör gudstjänsten. Och kanske samma någon i nästa stund funderade över att så få yngre människor hittar till kyrkan, över att medelåldern är så hög att många gudsjänstgemenskaper lär självdö inom kort.

Alldeles för många tycker att tröskeln till kyrkan är alldeles för hög. Har vi råd att göra den ännu högre genom att göra det ännu svårare att ta med små barn dit?

Vad skulle du ha tyckt, Stina?

Herrens vägar äro outgrundliga. Så säger vi ibland, vi som räknar med Gud och som ibland förundras över hur livet blir.

Så nu säger jag det; Herrens vägar äro outgrundliga. Och med det syftar jag på att det igår brann ett ljus för fotbollsspelaren Mohamed Salah i Kvevlax kyrka.

Det trodde han inte när han vaknade igår.

Å andra sidan kanske han inte heller vet att det finns en sjuåring här som ska bli Salah när han blir stor. Återstår att se om han faktiskt blir det.

Herrens vägar äro ju som sagt outgrundliga.

Också idag försökte vi oss på gudstjänst. Också idag upplevde Hilde att det var orättvist att hon skulle behöva stanna i bänken, men eftersom det fanns en sjungande barnkör längst fram i kyrkan största delen av gudstjänsten uppmuntrade jag henne att ställa sig med kören och sjunga med. Hon var inte nöjd.

– Nej, jag vill inte stå där med andra barn. Jag vill stå där ensam.

Så hon bidade sin tid. När kören väl hade satt sig och slutet närmade sig, när Fredrik var den enda som fanns kvar framme i kyrkan – då passade hon på. Plötsligt sprang hon fram till altarringen och klättrade upp. Där vände hon sig om så att hon såg på oss i kyrkbänkarna. Och medan hennes pappa läste välsignelsen framförde hon någon slags dans som nog kan kallas liturgisk och sedan kom hon och satt sig igen.

Så nöjd. Så stolt.

Hon är nog på många sätt ett märkligt barn. Märkligt och underbart.

Underbar också då. För tre år sedan.

När man är nästan stor kan det uppenbarligen vara väldigt mysigt att ägna en halv lördagskväll åt att se gamla videor i sin mammas telefon. Att få se sig själv som man var när man var två och fem och åtta år ung. En evighet sedan. Ett ögonblick sedan. Att minnas vem man var och att minnas vem man är.

Mycket av det sannaste hon är nu när hon är elva har hon varit redan när hon var tre. Och oerhört älskad har hon alltid varit.

Dem vi var. Typ 2013.

Han tycker det är tråkigt att läsa. Han berättar det helt ogenerat och jag älskar att han gör det. Ännu mer älskar jag att han ger mig en stor kram när jag går från skolan en stund senare. Pojken på femman som tycker det är tråkigt att läsa.

Sådana gånger tänker jag att jag nog är där jag ska vara just nu. Trots att jag väldigt ofta tänker att jag borde vara coolare och roligare och åtminstone man för att kunna göra det här jobbet tillräckligt bra.

Sådana gånger drabbas jag av tillit i bästa tänkbara form. Tillit till att det faktiskt blev som det skulle och att jag kan vila i det.

På busshållplats på väg på uppdrag.

Vi hade bott här en dryg månad och Arvid hade fått en ny vän. I tvåan. En dag var den nya vännens bästa kompis sjuk och hemma. Den nya vännen kände sig lite ledsen och förklarade läget för Arvid.

– Ska du inte vara med din näst bästa vän då? frågade Arvid försiktigt.

– Det är jag ju redan, svarade den nya vännen.

När Arvid, min älskade känsliga pojke, berättade det här hade jag svårt att hålla tårarna tillbaka. Att han på så kort tid fått så fina vänner är rent guld. I skrivande stund är den nya vännen hemma hos oss tillsammans med en ännu nyare och min tacksamhet vet inga gränser. Trots att högarna i hallen når nya höjder. Bokstavligen.

Jag vågade aldrig ta det för givet när vi slet upp barnen och flyttade på dem. För man vet aldrig. Det finns inga garantier. Vem som helst kan bli ett offer för mobbning och mobbningen kan vara hur ful som helst. Dagens vidrigaste läsning finns här, läs det bara om du är tålig. Jag är inte. Jag blir så fruktansvärt arg och så fruktansvärt ledsen. Hur kan det vara så här?

Varje barn ska ha rätt till en trygg skola. Ingen ska behöva ligga vaken på natten och oroa sig för nästa dag. Ingen ska behöva vara rädd. Att ha en vän borde vara en mänsklig rättighet. Att vara en vän borde vara en mänsklig skyldighet.

Vi har tre skohyllor i vår hall. Tre! Ändå är det nästan ingen som använder dem. Vi har monterat upp krokar på väggen att hänga upp jackor på. Barnen vägrar. Inte heller går de med på korgar för vantar och mössor. De verkar onekligen tycka att mitt framför dörren där man kommer in är den bästa förvaringsplatsen för allt. Så där ligger också allt. Skor, jackor, utebyxor, ryggsäckar, vantar och mössor.

Mina bästa dagar bryr jag mig inte så mycket. Hänger upp min jacka, lägger min mössa och mina vantar i min korg och lägger skorna snyggt bredvid (ja, bredvid!) skohyllan. Tänker att barnen får ha sin oordning och att jag faktiskt inte har råd att göra alla deras problem till mina.

Mina sämre dagar suckar och stönar jag och plockar lite irriterat och lite självömkande upp i hallen.

Mina sämsta dagar blir jag sur. En sådan dag beklagar jag mig upprört och hör mig själv säga till Ingrid:

– Ibland känns det som om jag och pappa är de enda vuxna här hemma.

Hon tittar på mig som om jag härstammar från en främmande planet.

– Men ni är ju det! säger hon.

Fair enough. Vi är ju det. Och till att vara en av de två enda vuxna här hemma hör väl att vara hyfsat ensam om att bry sig om hallen.

Bild: Matilda Audas Björkholm

Han tar ju varje chans att överraska oss, vår Arvid. Det enda säkra är att vi aldrig vet.

Och trots att vi efter sju år under samma hustak vet att vi aldrig vet så lyckas han ändå. Han kommer på nya sätt att överraska oss på. En tisdag för exakt tre veckor sedan bestämde han sig plötsligt för att ”bli stor”. Det började med att han städade sitt rum och sa att han ska börja hålla det städat. Det fortsatte med att han bestämde sig för att cykla ensam till skolan för första gången. Dessutom började han somna i sitt eget rum, vilket inte har hänt på några år. Och så började han duscha flera gånger om dagen.

Allt det där överraskade oss. Allt.

Ännu mer överraskade är vi av att det har gått tre veckor och rummet fortfarande är åtminstone nästan helt städat. Dessutom har han somnat i sitt eget rum varje kväll och tagit sig själv till skolan varje morgon. Duschivern är det enda som falnat, men den klarar vi oss bra utan.

Blev han stor där över en natt? Jag vet inte. Men jag vet att den människan kan nästan vad som helst bara han vill och absolut ingenting när viljan inte finns där.

I dag överraskade han oss igen. På det gamla vanliga sättet. Jag skulle koka makaroner och hittade inte en enda makaron i köket. Fast jag visste att vi hade makaroner. Det visade sig att Arvid hade tömt två påsar makaroner i tretton olika flaskor för att göra maracas. De stod prydligt uppradade på hyllan i hans rum. Jag letade fram de flaskor som innehöll minst glitter och kulor och kokade upp de makaroner som fanns där.

Hur kan någon som är så olik mig vara min? tänkte jag när jag tömde flaskor – förlåt, maracas – på makaroner.

Och jag hann bara nästan tänka tanken färdigt innan svaret kom till mig.

Han är inte min. Han är sin egen. Men han bor under mitt hustak nu. Och i mitt hjärta för evigt.

För jag är hans.

Denna dag, denna Minnesdag för Förintelsens offer, avslutades på bästa sätt när jag och min älskade dotter läste slutet på Pojken i randig pyjamas tillsammans. Det var inte planerat, det råkade sig så. Ibland råkar det sig så rätt.

Jag kan inte föreställa mig ett bättre sätt att tala om det fasansfulla som hände under andra världskriget än att läsa om det. Jag skulle aldrig kunna se en film, men också jag måste våga möta berättelserna. För det är en del av vår historia. En ofrånkomlig och fruktansvärd.

Vi har läst länge och långsamt, jag och min Ingrid. Vi har talat mycket. Om hur viktigt det är att veta att ingen slags människa är sämre än någon annan. Att vi måste ta hand om varandra och att feghet och rädsla kan vara livsfarligt.

Det här är en annan mycket läsvärd bok, en seriebok. Perfekt för den som kanske inte orkar läsa långa ”vanliga” böcker men som ändå vill ha starka berättelser om det som vi aldrig får glömma.

Vi ska aldrig glömma.

Jag var egentligen för trött och för ledsen för att gå till kyrkan idag, men kyrkan är ju som bäst för de trötta och ledsna så jag gick i alla fall. Med mitt ärkesällskap Hilde. Den plats i en kyrkobänk som är bara, bara min finns onekligen väldigt nära hennes plats.

Att vara i kyrkan med Hilde är att inte uppfatta ett enda ord av textläsningarna, att sjunga med bara i vissa verser i vissa psalmer och att kanske veta vad som är söndagens tema när man lämnar kyrkan. Det är alltså inga ord och inga böner i sig som tröstar och bär mig mitt i det trötta och ledsna, det är allt det som jag påminns om bara jag kliver in över tröskeln till kyrkorummet och sitter i kyrkobänken. Jag påminns om att den Gud som bär universum vill bo i mitt hjärta. Jag påminns om att ingen av oss finns utanför hans kärlek och nåd. Jag påminns om att ljuset alltid har sista ordet.

Visst kan man vara trött och ledsen ändå. Hjälp, vad man kan vara trött och ledsen ändå. Men det finns en botten av trotsigt hopp där som aldrig viker undan, och det gör en enorm skillnad.

Att vara i kyrkan med Hilde kan också vara att gå hem i förtid. Idag blev det så. Predikan blev för svår. Hon köpte liksom inte konceptet idag.

– Varför är bara pappa där framme? Jag vill gå till honom! Varför är det bara pappa som får prata? Det är orättvist att bara pappa får prata, jag vill också säga!

Hilde är ju inte den som bär sitt missnöje i tysthet. Protesten var högljudd, hon ville ändå ge Fredrik och hans mikrofon en ärlig match. En så ärlig match att vi gick hem.

Och när jag bar hem en fortfarande häftigt protesterande Hilde tänkte jag på vännerna som aldrig mer får höra sitt barn protestera. Som behöver det där trotsiga hoppet mer än någonsin. Må de få det. Må de.