Det är mycket nu. Inte farligt mycket, men mycket.

Hur märker du att ditt liv snurrar lite för fort?

Jag vet att mitt gör det när vi skriver den femtonde september och jag ”bara” läst fyra böcker den här månaden. Det brukar vara lite fler titlar på listan mitt i månaden.

Jag vet att mitt gör det när jag kommit hem efter en kvällsföreläsning och känner mig riktigt trött fast klockan är ”bara” halv tolv. Det brukar ta många timmar att varva ner.

Men jag vet att mitt gör det tillfälligt. Jag vet när det lugnar sig och då gör det faktiskt ingenting att det just nu är allt annat än lugnt.

Och jag har blivit bra på att ta vara på de små stunder av nästan-vila som kommer. Jag vet att maxa dem. Se fram emot dem. Vara i dem.

Mest av allt vet jag att det är roliga saker som snurrar. Jätteroliga saker. Så tacksam för det.

Att få vara hans är nog det största av allt. Det största ligger sällan i grandiosa gester, det ligger tvärtom nästan alltid i det vardagligt vanliga. Och det är ju faktiskt allra bäst om det stora får finnas där, för det är ju just där vi är nästan alltid. I det vardagligt vanliga.

Det mesta av det bästa i mig beror på honom. Allt det goda har inte sin källa i honom, men mycket av det. Och allt annat gott har han fått att växa sig starkare. Han är så ofantligt bra på att älska mig.

I skrivande stund är det vardagligt vanliga nästan plågsamt vardagligt vanligt. Vi sitter i mysbyxor på golvet utanför Hildes rum och petar på varsin telefon. Trots att klockan är över tio verkar den inte ens finnas på Hildes karta. Just de här stunderna är inte roliga ens med en livskamrat av världsklass, men om jag ska sitta här just nu finns det på riktigt ingen jag hellre skulle sitta här med.

Segern i det är enorm.

Jag ringer Ingrid efter att jag har varit borta i tre dagar och tre nätter. Vi pratar en kort stund, sedan ska Hilde prata.

– Mamma, har du det jättebra? frågar hon.

Jag älskar att hon frågar. Att hon i all sin litenhet är så stor att hon frågar hur jag har det. Att hon bryr sig. Att hon vet att hon borde bry sig.

När vi pratade i fredags var det annat ljud i skällan.

– Hur har du det, Hilde? frågade jag.

– Nå, jättedåligt, svarade hon.

– Vad är det som är dåligt? undrade jag.

– Att pappa tar hand om alla barnen, menade hon.

Festliga, älskade varelse. Nu är vi tillsammans igen. Och jag förundras igen över att det efter tio minuter kändes som om vi aldrig varit ifrån varandra. Så kort är vägen till varandra.

En lång tid i mitt liv kunde jag springa runt den här viken ibland. En riktigt kort tid i mitt liv kunde jag springa runt den ofta. Idag fick jag springa runt den igen.

Lyckliga jag.

Och ikväll får jag somna under samma tak som en av mina absoluta bästisar och hennes barn. Jag har inte träffat henne sedan i februari. Ja, ni fattar.

Lyckliga, lyckliga jag.

Där står hon. Min förstfödda. Människan som gjorde världen ny. Som målvakt! Hon är så modig, tänker jag. Gjord av ett helt annat virke än jag. Jag har aldrig någonsin stått i mål. Inte ens på en gympatimme i skolan, inte ens på en rast. Jag skulle aldrig ha vågat. Att jag har barn som vågar och vill och gör är obegripligt och obegripligt stort och fint.

Annan sak som är obegripligt stort och fint; att få ha ett lag, att få höra till och vara en självklar del av. Ibland glömmer jag att hon inte hade träffat en enda av de här flickorna för ett och ett halvt år sedan. Svindlande tanke.

Som jag älskar människor ändå. Det finns något så ofantligt vackert i hur de allra flesta hela tiden försöker sitt allra bästa. Sedan kan man ju för allt i världen önska att deras bästa skulle vara bättre, men man kan faktiskt för allt i världen också de gångerna försöka se deras bästa som just deras bästa.

Det är inte lätt att leva och det är inte lätt att vara människa. Vi får försöka vara generösa och snälla och mjuka med varandra. Det är alldeles tillräckligt svårt ändå.

Och vi vet så sällan exakt hur svårt det är för den andra. Det är lätt att döma när man vet nästan ingenting, det är betydligt svårare när man vet ens lite och totalt ointressant och omöjligt när man har största delen av bilden.

En dag skriver man sitt namn för första gången, nästa dag ritar man ”en blöja med kiss- och bajsåldern”.

Nåja. Det går ju inte att överträffa sig själv alla dagar.

Men hon gör nog det märkligt ofta, den här vår minsting. Hon skämmer bort oss totalt mellan åtta på morgonen och nio på kvällen. Däremellan får vi känna att vi lever. Jag undrar om man utvecklar en extrem gullighet när fyra människor tycker att man är det mysigaste som finns i hela världen. Att man liksom känner pressen och lever upp till den.

Kanske. Åtminstone vet jag att hon idag plötsligt sa att hon skulle vilja ha en mamma och en pappa till. Jag – som lätt både söker och hittar felet i mig själv – hann ta det som svidande kritik när hon konstaterade:

– För det är så jätteroligt att ha er!

Som sagt: extrem gullighet.

Och en dag, knappt tre månader innan hon fyller fyra år, skriver hon sitt namn. Jag berättar vilka bokstäver som ska finnas med och hon vet uppenbarligen (nästan) exakt hur de ser ut. H I L D E.

Jag vet att det finns nästan fyraåringar som läser hela böcker. Som komponerar musik. Som gör volter. Att kunna skriva sitt namn är inte märkvärdigt. Alls.

Men. Just vår lilla nästan fyraåring är ju inte riktigt som alla andra. Största delen av hennes liv har vi funderat på hur bra hon egentligen ser och då är det faktiskt märkvärdigt att hon uppenbarligen ser så bra att hon kunnat lära sig hur en del bokstäver ser ut. Och hur hon ska skriva dem.

Vi ska ju inte jämföra oss med andra, vi ska jämföra oss med oss själva och se på våra resultat utgående från de förutsättningar som är just våra. Och med den måttstocken är det här hur fint som helst.

Go, Hilde!

Min vän bröllopsfotografen, bästa Maria Hedengren, och vi var på samma bröllop igen i mitten av augusti. Hon sa ju en gång att hon alltid ska fota oss när vi är på samma bröllop och hon kommer ihåg det. Varje gång. I en lucka mellan middagen och tårtan tog hon bilder på oss fyra av fem som inte hade snuva den där underbart vackra augustidagen när vi fick fira kärleken. Tack, Maria!

Att få höra ihop med er är det finaste som finns. Jag älskar oss.

Men.

Jag borde faktiskt börja ta av mig pulsklockan när jag går på bröllop.

Och Arvid hade egentligen andra skor, men bytte för att spela lite fotboll och bytte tydligen aldrig tillbaka.

Notera också gärna att Arvid och Fredrik har likadana flugor. Den detaljen var minst 90 % av vår outfit.

I tisdags spelade min Arvid sitt livs första kvartsfinal, ikväll spelade han sitt livs första semi. Där tog det stopp efter en olidligt jämn och spännande match som avgjordes på straffar, men brons är brons och brons är sjukt bra.

Hans speltröja är smutsig och sliten och trött. Den har fått jobba hårt den här sommaren då Arvid har tränat och spelat med två lag.

Jag är så glad att han har hittat något som han älskar så sanslöst mycket. Och ännu gladare är jag för att han har hittat så sanslöst fina pojkar och tränare att dela det med.

Jag borde kanske känna att det är skönt nu. Färre kvällar vid fotbollsplan, färre skjutsar. Färre stunder av total panik då den där arma spelskjortan är på vift. Men ärligt talat känner jag bara… När kan juniorcupen 2021 börja?