Där står hon. Min förstfödda. Människan som gjorde världen ny. Som målvakt! Hon är så modig, tänker jag. Gjord av ett helt annat virke än jag. Jag har aldrig någonsin stått i mål. Inte ens på en gympatimme i skolan, inte ens på en rast. Jag skulle aldrig ha vågat. Att jag har barn som vågar och vill och gör är obegripligt och obegripligt stort och fint.

Annan sak som är obegripligt stort och fint; att få ha ett lag, att få höra till och vara en självklar del av. Ibland glömmer jag att hon inte hade träffat en enda av de här flickorna för ett och ett halvt år sedan. Svindlande tanke.