Att få vara hans är nog det största av allt. Det största ligger sällan i grandiosa gester, det ligger tvärtom nästan alltid i det vardagligt vanliga. Och det är ju faktiskt allra bäst om det stora får finnas där, för det är ju just där vi är nästan alltid. I det vardagligt vanliga.

Det mesta av det bästa i mig beror på honom. Allt det goda har inte sin källa i honom, men mycket av det. Och allt annat gott har han fått att växa sig starkare. Han är så ofantligt bra på att älska mig.

I skrivande stund är det vardagligt vanliga nästan plågsamt vardagligt vanligt. Vi sitter i mysbyxor på golvet utanför Hildes rum och petar på varsin telefon. Trots att klockan är över tio verkar den inte ens finnas på Hildes karta. Just de här stunderna är inte roliga ens med en livskamrat av världsklass, men om jag ska sitta här just nu finns det på riktigt ingen jag hellre skulle sitta här med.

Segern i det är enorm.