Jag ringer Ingrid efter att jag har varit borta i tre dagar och tre nätter. Vi pratar en kort stund, sedan ska Hilde prata.

– Mamma, har du det jättebra? frågar hon.

Jag älskar att hon frågar. Att hon i all sin litenhet är så stor att hon frågar hur jag har det. Att hon bryr sig. Att hon vet att hon borde bry sig.

När vi pratade i fredags var det annat ljud i skällan.

– Hur har du det, Hilde? frågade jag.

– Nå, jättedåligt, svarade hon.

– Vad är det som är dåligt? undrade jag.

– Att pappa tar hand om alla barnen, menade hon.

Festliga, älskade varelse. Nu är vi tillsammans igen. Och jag förundras igen över att det efter tio minuter kändes som om vi aldrig varit ifrån varandra. Så kort är vägen till varandra.