Om Fredrik skulle vara lagd åt det hållet skulle han i dag skriva ett inlägg på facebook om att han har en helt fantastisk fru. Tänk att hon i dag, trots att hon ogillar att städa och bara nästan ens förstår att uppskatta städade hem, ensam plockade upp och dammsög i hela lägenheten och städade badrummen innan han kom hem från jobbet. Om han skulle vara lagd åt det hållet skulle han konstatera att hans fru borde tilldelas ett inramat diplom.

Men nu är han ju inte lagd åt det hållet. Men själv är jag ju.

Ibland är kärlek att rusa hem från jobbet, plocka upp tvåhundra leksaker, dammsuga med en podcast i öronen och skura toaletter.

Jag har för övrigt en helt fantastisk man. Medan jag skrivit den här texten har han städat undan efter maten, lagt tre barn och tömt och fyllt och startat diskmaskinen.

Kärleken, den kärleken. Inte alltid så romantisk. Men alltid så vacker.

Bild: Maria Hedengren

I dagarna drunknar vi i bilder som är tagna för tio år sedan. Här är mitt bidrag.

Jag är klart yngre än i dag. Förstås. Men Ingrid är faktiskt ännu yngre än i dag.

När bilden är tagen, sommaren 2009, har vi nyligen flyttat till Helsingfors och Ingrid har nyligen fyllt ett. Den där bodyn, de där byxorna och de där skorna (som jag köpte på loppis för en ynka euro) har tjänat både Arvid och Hilde sedan dess. Den där mössan tjänar fortfarande Hilde, men är i vinteride för tillfället.

Ingrid var ju världens gulligaste, så där som alla egna barn är. Men jag ser ju också det som alla andra såg; det röda runt munnen. Det som på bilden till och med gett ett öppet sår på hakan.

Redan då var hon envis och viljestark på ett sätt som kändes främmande för oss. Hon sov som en kratta när bilden togs. Tack och lov visste vi inte då att hon skulle sova lika dåligt och ännu sämre i ett och ett halvt år till. Vi var så fruktansvärt trötta.

Men också fruktansvärt lyckliga. Fast inte lika lyckliga som nu.

Jag var förutom trött fortfarande rätt övertygad om att det inte var min grej att vara mamma. Jag älskade mitt barn så att jag kunde gå sönder, men jag önskade samtidigt att jag hade valt bort barn i det skedet när det inte fanns något faktiskt barn att välja bort utan bara en idé. Jo, det kan faktiskt gå ihop.

Livet blir inte sämre bara för att man blir tio år äldre. Livet blir annorlunda. Och annorlunda kan också vara bättre.

Jag vet, jag vet. Jag borde veta bättre. Jag har fortfarande en hosta som gör att jag lämnar inre organ efter mig i skolkorridoren och jag borde verkligen inte träna. Men jag får faktiskt fel i huvu av att inte kunna springa och i brist på det tänkte jag göra några harmlösa styrkeövningar.

När jag efter buu-klubben ska byta om vrålar Hilde till och tar sig för armen. Och sedan är armen bara… där. Det hinner gå några sekunder innan Fredrik konstaterar att armbågen säkert är ur led. Jag, som till och med i hostande tillstånd är en obotlig optimist, tänker att det knappast är så illa. Men också obotliga optimister får ge sig när tvååringen skriker till av att någon nuddar vid, tittar på eller ens nämner armen.

Jag ser framför mig fem timmar på jouren och en läkare som ändå inte vågar vrida. Jag minns ju den där gången när vi betalade 140 euro på privata sidan och gick hem igen med Arvids arm ur led och rådet att vänta ut det.

Och jag orkar inte. Speciellt inte i hostande tillstånd.

Men Fredrik tänker på en vän. En vän som är utbildad fysioterapeut men som tack och lov inte jobbar med det, för i så fall hade vi nog inte lärt känna henne. Han ringer henne och tio minuter senare är hon här. Och en liten stund senare är Hildes armbåge där den ska vara och hennes humör igen där det helst får vara.

Det är helt sanslöst. Helt sanslöst bra.

Rik är den som har någon att ringa när det krisar. Rik är den som har någon som också kommer.

Rika är vi. Och den här rikedomen kan man inte förtjäna. Den blir en given som en oförtjänt gåva.

Den gåvan har jag aldrig haft råd att tacka nej till.

En liten en. Med armbågen i skick.

Samma dag som jag får ett mejl om att min ansökan om avsked har beviljats får jag också ett mejl om att jag är kallad på arbetsintervju.

Det känns nästan för stort att skriva om det. Och det känns alldeles för stort och skört för att jag ska kunna skriva mer än så.

Det är snart åtta år sedan jag blev fast anställd i den skola som är min några månader till. Jag har alltså fått leva länge i trygghet, dessutom i den bästa tänkbara formen av trygghet; en rolig trygghet som också har varit stimulerande och utvecklande. Jag har på något märkligt sätt fått både vila och växa samtidigt.

Nu är jag redo för att växa ännu mer och vila lite mindre.

Det är spännande tider. Jag tror jag är redo för det också.

Hon är mer begåvad än jag och jobbar dessutom hårdare. Du kan ge henne nästan vad som helst – en penna, en gitarr, ett piano – och hon kommer att skapa något häftigt.

Men det fanns en tid när hon inte kunde förstå varför jag inte sökte till Idol.

SÅ bra tyckte hon nämligen att jag var. Och det, mina vänner, är en del av definitionen på syskonkärlek. För mycket kan man säga om mig, men i Idol skulle jag bli ytterst kortlivad.

Att få vara storasyskon är att helt oförtjänt få växa upp med en okritisk fanklubb. Men att vara storasyskon är också att själv gå med i en massa fanklubbar senare. Jag är så oerhört stolt över de tre unga kvinnor som är mina yngre systrar. De är mästerliga mästerverk alla tre. Att de hör ihop med mig övergår mitt förstånd men gör mig glad alla dagar.

De borde söka till Idol. På riktigt.

Från och med i dag kan du söka världens bästa jobb. Om du är behörig ämneslärare i modersmål och litteratur kan du dessutom få det.

Mitt jobb.

Det här jobbet har varit mitt i nästan tio år och jag har gått till skolan med lätta steg varje dag. Visst har jag varit trött ibland och visst har jag stundvis jobbat orimligt hårt men också de dagarna har jag sett mitt jobb som en oerhörd gåva, ett sant privilegium.

Ingen enda dag har jag längtat bort.

Så hände det sig att Arvid avslutade lördagen den 12 januari med en spontan aftonbön.

– Tack Gud för världens bästa mamma och pappa. Och för Inkku. Och för Hilppan Kass – söt och vass.

Paus.

– Och för Dumle. (Vår hamster, jag tror tacket kommer mer av plikt än av genuin tacksamhet.) Och för Transformers.

Det sista tacket kom helt utan plikt.

Bra bön. Och jag hoppas naturligtvis att ni noterar det första. Tack Gud för världens bästa mamma. Tolv av tio dagar låtsas han ju ha en rätt sval inställning till den kvinna som bar, födde och ammade honom. Men ibland händer det.

Jag och han. Han i sin Ellen-mössa.

– Jag kanske ska bli polis. Det är så många män som är poliser och jag tycker det borde vara mera jämnt.

Hon är på många sätt sin mors dotter.

– Dessutom är jag ju jättestark.

Och ändå på så många sätt helt sin egen.

Han? Han är nog allra mest sin systers bror.

– Jag kanske också ska bli polis. För då kan jag jobba i samma grupp som Ingrid.

Jag kan inte annat än tänka att det måste vara en bra start i livet för en man; att ha en jättestark kvinna som sin största förebild.

Det de har är fint.

– Mamma, kommer jag att se ut som du när jag blir stor?

– Inte exakt. Men du kommer kanske att likna mig rätt mycket.

Hon tittar noggrant på mig. Hon har kanske aldrig förr tittat så noggrant på mig.

– Hur skulle det kännas att likna mig rätt mycket? frågar jag leende.

– Det skulle kännas bra. Du är fin!

Att få vara hennes mamma är bland det bästa och finaste jag får vara. Det blir roligare hela tiden, men det blir inte bara lättare. Inte bara svårare heller. Men annorlunda.

Bra annorlunda.

Bild: Maria Hedengren

Första gången hon kommer hem till oss gör hon det med två tonåriga barn och en övernattningsväska. Vi har aldrig träffat barnen förr men de är med när vi firar Ingrid på hennes födelsedagsmorgon. Så kan det bli ibland när man försöker ha ett öppet hem.

En av kvällarna sitter hon uppkrupen i vår soffa. Jag tror egentligen inte att hon dricker te, men ändå säger mitt minne mig att hon gör det. Hon och hennes familj bodde länge på en ort, ganska länge på en annan och bor nu på en tredje. Jag frågar om det inte var jobbigt. Att flytta?

– Vi älskar att flytta! säger hon.

Och just den delen av hennes svar har jag inte riktigt kunnat ta till mig, men lyssna på den andra delen:

– Mitt hjärta brister när jag tänker på alla de människor vi aldrig hade lärt känna om vi inte flyttat då första gången. Och andra.

Och just den tanken har jag återvänt till många, många gånger under den process som har lett till att vi snart ska börja packa ihop livet så som vi känner det. Det är ju så lätt att tänka på alla dem man lämnar när man flyttar och helt omöjligt att tänka på dem man kommer till eftersom de ju saknar ansikten och namn. Men hon – med eller utan tekopp i vår soffa – påminde mig om att de också finns. Och att det någon gång i framtiden kan vara precis lika svårt att lämna dem som det nu är att lämna människorna här.

Jag tror hon var något av en ängel. Jag tror ju att människor är det ibland.

Det här är inte hon med eller utan tekopp. De är en änglalik och mycket ung Hild.