När någon tror att vi kan sväva

För någon vecka sedan skrev jag om lillasystern som inte kunde förstå varför jag inte sökte till Idol. Men hon är inte den enda som ser mig i ett glittrande skimmer. Min mamma har en enorm tilltro till mig. Nu inför flytten skickar hon jobbannonser till mig var och varannan vecka. Ofta är min tanke Men, mamma, det här jobbet kan jag faktiskt inte göra. Men det finns en tanke som alltid kommer först; Tänk vad hon älskar mig och tror på mig.

I sanning är det en gåva att få växa upp med en förälder som tror så mycket på en. Som ser möjligheter också där man själv ser otillräckligheter. Jag kan inte annat än önska alla den starten. Livet får oss ändå att landa på jorden men när någon tror att vi kan sväva vågar och förmår vi mer än annars.

I ett knappt dygn har jag fått leka ensambarn. Det gör jag alltid när jag träffar mina föräldrar utan min egen familj eller mina systrar. Det händer ytterst sällan. Det går oftast år mellan gångerna. Men nu hände det. Det var bara vi och det var gott. När vi är alla är det ännu godare, men det här var också mysigt.

Mamma och jag. En varmare dag än i dag.

Vi är familj

I går var jag ensam hemma med mina barn och hon var ensam hemma med sina. Medan fyra av fem barn lekte ute i snön drack vi te tillsammans och åt kex som vi gömde när barnen kom in igen. Sedan lagade vi tacos och åt middag med alla barn. Vi hann prata mycket. Sällan fick vi prata ostört och ofta blev vi avbrutna, men vägen mellan henne och mig är kort och då går det ändå.

När de åkte sa vi hejdå i tamburen. Och ingen av oss sa det som jag tror att vi båda tänkte. Jag tror mina ögon sa det och jag tror hennes sa samma sak. Snart har vi inte det här längre.

– Jag älskar dig, sa vi i stället nästan i mun på varandra. Och sedan gick hon.

Vår vänskap kommer att överleva, det är säkrare än det mesta. Vi är familj och familj är man var i världen man än finns. Men vår vänskap kommer att förändras och få hitta nya former. Ibland vågar jag nästan tro att den på vissa sätt kommer att bli ännu bättre. Men just i går kände jag mest bara att jag kommer att sakna det där. Barnförbjudna kex, avbrutna samtal och delat vardagsliv.

Jag älskar henne.

Linjer i mitt eget ansikte

Hon är en av de snyggaste och mest välbevarade 30-någonting-åringar jag vet. Om jag inte tyckte så mycket om henne skulle jag kanske vara bitter.

Nåja.

En kosmetolog upplyste nyligen henne om att rynkorna i hennes panna är ovanligt djupa för en människa i hennes ålder. Jag minns när hon berättade. Har hon rynkor i pannan? tänkte jag. Och tittade. Kanske. Och sedan tittade jag på min egen panna. Jag har. Helt säkert. Djupare än hon. Ovanligt djupa för en människa i min ålder.

Men jag hann alltså bli trettiofem innan jag ens tänkte tanken att jag kunde ha rynkor. Jag hade dem innan jag märkte dem och jag tänker att det finns något sunt med det. Att vara lyckligt omedveten är ett fantastiskt fint tillstånd när det gäller ens eget yttre. Ett tillstånd jag ska göra allt jag kan för att slå vakt om.

Under några veckor gick jag och tittade på min egen panna med lite mindre nåd än vanligt. Också andras pannor blev intressanta för första gången någonsin. Sedan kom livet tack och lov emellan och sådant som är viktigt på riktigt konkurrerade ut linjer i mitt eget och andras ansikten.

Jag kommer förstås inte att lyckas alla dagar, men jag tänker göra mitt absolut bästa för att inte ständigt jaga det som inte längre är möjligt för mig. Jag vill inte. Jag är ju inte tjugotvå. Inte ens trettiotvå. Men hittills har livet bara blivit bättre. Att låta några rynkor i pannan knäcka är uteslutet.

Den läsning som blev och den som inte blev

I början av sin gymnasietid får våra studerande berätta om sig själva som läsare. När jag började jobba för tio år sedan kunde nästan alla se tillbaka på åtminstone någon period i deras liv då läsningen varit viktig. Jag bodde på biblioteket när jag var nio eller Mina föräldrar blev nästan oroliga för att jag läste hela tiden när jag var elva.

För fyra-fem år sedan hände något. Plötsligt fanns det berättelser där läsglädjen saknades. Helt. Läsningen hade alltid varit kamp och strid och tvång. Och för den som kämpar och strider och tvingas till läsning är det sällan lätt heller när det ska läsas enorma textmängder i historia eller produceras långa, sammanhängande essäsvar i geografi.

Den som läser för lite förlorar för mycket.

Jag ser varje dag på jobbet att läsningen spelar en enorm roll. Både den läsning som blev och den som inte blev. Jag hoppas så innerligt att mina barn ska hitta det som jag själv hittade som barn och sedan aldrig riktigt släppte taget om.

Han har hittat något. Och utmanat mig i en lästävling. Jag tror jag ska hoppa på. Det finns nämligen fortfarande element av kamp och strid för honom (efter dagens Lassemaja-bok förklarade han uppgivet att han vet vem som är skyldig men inte till vad). Om jag kan bidra till att han vill kämpa och strida är jag med.

I vår kamp mot den vardag som kunde bli övermäktig

Jag är ju en sucker för att förenkla vardagen där den bara låter sig förenklas. Hello, pasta och köttfärssås!

I dag vill jag identifiera en annan riktigt vass nyckelspelare i vår kamp mot den vardag som lätt kunde bli övermäktig; eftermiddagsklubbar i skolan.

Ingrid har fyra hobbyer i veckan. Exakt en av dem kräver en insats av oss föräldrar. Exakt en av dem märker vi ens. Alla andra ordnas av skolans föräldraförening. Tre eftermiddagar i veckan har Ingrid alltså en hobby i skolan mellan typ två och halv fyra. Hon går på ordkonst, drama och lego. För några år sedan ordnades också zumba och bollklubb.

Så SJUKT bra grej.

Dels betyder det att hennes eftermiddagar ensam hemma förkortas rejält. Dels betyder det att vi inte behöver skjutsa och ha oss. Dels betyder det att vardagskvällarna är lugna, sköna hemmakvällar. Dels betyder det hobbyer för rimlig peng. Och dels betyder det att hon lär sig en massa nya, roliga saker.

Alla vinner. Alla.

Och en rejäl dos vardagsrealism på det. Bilden är tagen mindre än ett dygn efter att jag städade förra veckan. Det är härligt när hårt jobb får bestående resultat.

De orden

De kan säga så fula saker till varandra, hon och han.

– Du är den dummaste i hela världen!

– Du är så ful!

– Jag tänker aldrig mer leka med dig!

Ibland går mitt modershjärta sönder. Ibland orkar jag inte ens bry mig. Oftast blir jag sjukt irriterad och är i slutändan argare än både den som delade ut och den som tog emot de hårda orden.

Men.

När någon var lite taskig mot honom i skolan så berättade han för henne. Och hon bara kokade av ilska. Sammanbiten och ursinnig samtidigt.

– Så där ska ingen någonsin säga till honom. Inte till min lillebror.

Och jag säger inte att det var värt det – ingen ska någonsin vara taskig mot någon annan. Men det gjorde dem gott, båda två. Både den som delade ut och den som tog emot de varma orden.

Mindre. Inte mindre fina.

Så mycket att älska

Bästa starten på en dagisvecka? Jag vet! Du har just vinkat hejdå till tvååringen som inte darrat på läppen en enda dagismorgon sedan augusti och du sitter i tamburen och tar på dig skorna för att åka till jobbe. Då kommer en i personalen dit med en ipad och bara måste få visa ett klipp från veckan innan när Hilde sitter och skrattar så hon knappt får luft.

Det finns så mycket att älska här:

1. Att det uppenbarligen finns tid på dagis att hala fram en ipad och filma när ett barn har riktigt, riktigt roligt.

2. Att det uppenbarligen finns andra vuxna än jag och Fredrik som tycker att Hildis festlighet bara måste förevigas på film ibland. Tänk!

3. Att det uppenbarligen är så att personen i fråga förstod att jag måste få se det där filmklippet.

Det här är del 829 i serien inlägg om varför jag älskar vårt dagis. Den serien är en långkörare. Med all rätt.

Från tiden när Iitu skickade bildhälsningar. Jag trodde ju förstås att det skeppet hade seglat när Hilde blev dagisbarn. Men nej. Älskar att ha fel ibland.

Sällan är det bättre

Jag har fått barn. Jag har gift mig. Jag har suttit på en sandstrand i början av 2000-talet med mina bästa vänner och vetat att det inte finns någon annan plats i hela världen jag hellre är på. Jag har haft sex oöppnade paket Ben&Jerry’s i frysen.

Jag vet alltså hur lycka känns.

Men. Att vakna av sig själv, tänka att det säkert snart är väckning trots att man är jättetrött och sedan se att klockan visar bara 2.47.

Sällan är det bättre.

Sova. Nog är det skönt.

Kyrkan som ett vardagsrum

När vi kom till kyrkan i dag hade Hilde vita strumpbyxor och blå jeansskjorta. Det var det. Det som borde ha varit en kjol eller ett par byxor var hemma. Lägg till att strumpbyxorna var lite för små, skönt nötta (har använts flitigt av två andra barn också) och försökte dölja en kissblöja med rejält häng.

När vi kom till kyrkan i dag hade Arvid på sig svarta mjukisbyxor med ett par ljusblå shorts i chinosstuk ovanpå. Till det bar han en svart fotbollsskjorta och över den en festlig väst. Han lekte fotbollsdomare.

Needless to say; de såg helt vilda ut.

Våra barn ser kyrkan som ett vardagsrum. De skulle nog aldrig komma på idén att klä upp sig för gudstjänst och vi är uppenbarligen likadana. Det måste ju för all del inte innebära att de direkt klär ner sig, kan man tycka, men i dag var det så här.

Och det viktigaste kvarstår; det är fint att få ha flera vardagsrum. Att få ha kyrkan som ett är också fint. Till och med den här veckan är det fint.

På den plats i en kyrkobänk som är bara, bara vår.

En hispig allergiförälder

Det finns människor som tycker att allergiföräldrar är hispiga. Att det nog skulle vara bättre för barnen att härdas lite och att föräldrarna borde tagga ner. Jag är själv en sådan allergiker som kan tagga ner och testa gränser. Ibland äter jag ett äpple trots att jag egentligen inte kan och sedan tar jag de harmlösa om än irriterande konsekvenserna.

Men för Hilde är det inte ett alternativ. För henne är konsekvenserna inte harmlösa.

Hon åt ägg en gång, vår lilla Hildis. Vi talar förstås inte ägg i sin renaste form. Nej, vi talar en lillfingersnagelliten bit av en kladdkaka som innehöll äggpulver. Och vi talar ett barn som sedan kastade upp tre gånger i bilen på vägen hem efteråt. Trots att vi fick i henne medicin typ direkt.

Ägg kan vara riktigt riktigt farligt för Hilde. Det fick vi veta på det mest nådefulla av sätt då det kom fram via blodprov. De flesta får ju veta på betydligt värre och mer dramatiska sätt och jag har många gånger varit tacksam för det skonsamma där. Sedan dess ska Hilde alltid ha med sig en adrenalinpenna, som vi ska sticka i lårmuskeln om det behövs någon gång. Må det inte.

Hon är ett sådant barn. En sådan allergiker.

Och därför är jag en sådan där hispig allergiförälder.

Exakt hur allergisk hon är mot ägg vet vi inte. I nuläget vill vi helst inte veta. Men enligt blodprov har hon en mycket starkare allergi än Ingrid. På bilden ovan en liten Ingrid som varit med och vispat kaksmet med ägg. Hon rörde inte ägget. Hon smakade – förstås – inte. Ändå svällde hon upp.

(Och också som uppsvälld tycker jag hon är orimligt söt. En sådan förälder är jag också.)