Vi talar om döden, han och jag. Eller egentligen talar vi om människor som är beredda att offra sitt eget liv för någon annans. Jag frågar hurdan människa man måste vara för att göra en sådan sak.

– Man måste tänka mycket på andra och inte bara sig själv. Och så måste man vara modig, konstaterar han.

– Och kanske inte så rädd för att dö, säger jag.

Jag säger inte att han själv har gjort mig räddare för att dö. För tanken på att han skulle behöva växa upp utan mig – den människa som konstigt nog tillsammans med Fredrik är hans största trygghet – är mer än jag orkar tänka.

Han är däremot inte speciellt rädd för döden även om han ju storgillar livet. Tanken på en himmelsk tillvaro med Gud tilltalar. Han vet redan vad han ska fråga Gud allra först.

– Får man godis här?

Vi hoppas på det.

Och han då. Som i dag fick höra de här orden av en kompis i förskolan:

– Arvid, du är coolast i hela förskolan.

Vet ni, dagens barn. Endera är de i regel helt fantastiskt bra eller så har vi haft en helt fantastisk tur. Våra kids finns alla tre i så otroligt trygga och fina barngrupper och det är ju sådant som gör själen alldeles varm också i februari.

Att vara barn 2019 är inte dåligt.

Det finns säkert mycket som inte är optimalt med att börja på dagis när man är bara ett och ett halvt, men det för också med sig en del riktigt vackra ting.

Hilde har en vän som brukar leka Hilde hemma. Och jag kan inte annat än tänka att det nog är väldigt fint. Att någon brukar leka en redan innan man fyller två år.

Hilde har också flera gånger fått teckningar och kort av sina dagiskompisar. Tänk att någon har tänkt på henne hemma på fritiden och pysslat.

Ung vänskap. Nog är det mysigt.

Nåd är att ingen annan här spydde. Vissa av oss hostar visserligen mer än lovligt mycket, men vi känner oss ändå friska. Hosta väger ju kanske två gram obehag om spysjuka väger tjugo kilo.

Men vi har inte riktigt fått den där vilan som vi hade planerat in till början av januari. Den som skulle bära oss fram till sportlovet. I stället blev vi bara sjuka och det tar länge att komma i kapp när en hel familj däckat. Så ja. Vi är ganska trötta nu.

Och ja. Man kan vara ganska trött och väldigt medveten om nåden samtidigt.

Att vara människa är ofta att vara olika saker samtidigt. Det är att inte alltid gå ihop. Och det är helt okej att det är så.

Selfie med Hilde från en av sjukdagarna. Hon är bedårande också med feber.

Jag blev väckt halv två i natt av att en familjemedlem meddelade att hen behöver spy. Det gjorde hen inte. Men medan den första familjemedlemmen var på toaletten och inte spydde besökte en annan familjemedlem den andra toaletten och spydde.

Så otroligt märkligt.

Jag blev väckt igen 4.44 av att en tredje familjemedlem meddelade att hen kissat ner hela sin säng. Jag torkade av madrassen och bar ut den på balkongen och tänkte att den här natten åtminstone inte var tråkig. Men att jag faktiskt föredrar riktigt tråkiga nätter.

Lifvet. Det är som det är.

Nåd är att jag får både hoppas och tro på en tråkig natt i natt.

Jag tror jag såg ut så här natten som gick. Jag hoppas på en helt annan look natten som kommer.

Jag har en guddotter i Österbotten. Nej, det stämmer inte. Jag har fler än en. Men en av dem, hon som snart fyller ett, var på besök hemma hos oss i kväll. Urmysig och självklar. Och föräldrarna – urmysiga och självklara. Var det i går vi sågs eller i somras? tänkte jag när mamman kastade sig raklång på soffan efter maten och sa att hon nog dukar undan efter sig sedan men att hon är så mätt nu.

Och plötsligt kändes vägen till Österbotten lite kortare igen. Jag tänker så ofta på alla dem vi lämnar här och behövde påminnas om alla dem vi får där.

Tack.

Den här vägen har vi redan länge haft där.

Hon är kanske gulligast i hela världen. Åtninstone i vår värld. Gulligheten växer med varje nytt ord och varje ny dag verkar ge ett nytt ord. Jag älskar den här tiden.

– Tack för hjälpen, sa hon i går när jag lyfte ner henne ur matstolen.

– Hejdå, ses i måndag, sa hon i dag när hon tog personalen på dagis i hand efter avklarad dagisvecka.

– Hilde vill inte åka riffa, rädd poolen, säger hon varje gång någon av oss undrar om hon vill återse vårt jullovsresemål.

(Och vi frågar förstås rätt ofta. Svårt att låta bli när svaret är så huvudlöst bedårande.)

Om jag någon gång trodde att jag inte skulle bli lika golvad tredje gången ett av mina barn lär sig tala trodde jag fel. Hela jag är liksom ett golv.

-Mamma, blir du och pappa någon gång arga på varandra?

Det är en väldigt rolig fråga att få på väg in till prisma för att köpa två par skidor med tillhörande pjäxor och stavar.

Det finns många berättelser om vår familj. En är att vår sexåring kan ställa en sådan fråga. Med tillägget att han verkligen inte vill att vi skiljer oss för han orkar inte åka fram och tillbaka mellan oss. Och hur ska det bli med Hilde i så fall? En annan berättelse om oss är att vi alltid alltid alltid köper skridskor, simglasögon och innegympaskor kvällen före. Och nu också skidor.

Nå. Hellre kvällen före än kvällen efter.

Och jag tycker hemskt mycket om oss.

Om dem.

Hur är man en bra förälder till ett barn som på så många sätt är så olikt sig själv? Som ställer frågor till livet som man egentligen aldrig reflekterat kring, som befinner sig i känslolägen där man själv aldrig varit?

Jag behöver veta, för hittills verkar exakt alla mina barn bli dels inte alls som jag och dels inte alls som varandra. De verkar bli helt och hållet exakt som sig själva och det är både fantastiskt och fantastiskt utmanande samtidigt.

Men när Arvid spontant och oprovocerat viskar att jag är världens bästa mamma efter en kväll som nog var minst sagt både ock så vågar jag nästan tro att det blir bra i alla fall. Fast jag inte riktigt vet.

Kärleken. Nog bär den långt ändå.

I dag hörde jag en sann berättelse om en mormor och morfar som varje lördag klockan nio samlar sina vuxna barn och deras familjer på ett café och äter frukost. Det har de gjort i femton år.

Det är något av det vackraste och häftigaste jag hört på länge. Kanske någonsin. Jag ville dela det med er.

#goals

Jag funderar ibland på vilka berättelser om vår familj som blir barnens. Vad kommer de att minnas? Vad kommer de att berätta? Vad gjorde oss till oss?

Och lika mycket funderar jag på vilka berättelser om vår familj som jag vill att blir barnens. Vad vill jag att de kommer att minnas? Vad vill jag att de kommer att berätta? Vad vill jag att gör oss till oss?

Det finns troligtvis många kapitel kvar att skriva i den berättelsen. Det är aldrig för sent att fundera på hur nästa kapitel kunde se ut.

Bild: Maria Hedengren