Hon är en av de snyggaste och mest välbevarade 30-någonting-åringar jag vet. Om jag inte tyckte så mycket om henne skulle jag kanske vara bitter.

Nåja.

En kosmetolog upplyste nyligen henne om att rynkorna i hennes panna är ovanligt djupa för en människa i hennes ålder. Jag minns när hon berättade. Har hon rynkor i pannan? tänkte jag. Och tittade. Kanske. Och sedan tittade jag på min egen panna. Jag har. Helt säkert. Djupare än hon. Ovanligt djupa för en människa i min ålder.

Men jag hann alltså bli trettiofem innan jag ens tänkte tanken att jag kunde ha rynkor. Jag hade dem innan jag märkte dem och jag tänker att det finns något sunt med det. Att vara lyckligt omedveten är ett fantastiskt fint tillstånd när det gäller ens eget yttre. Ett tillstånd jag ska göra allt jag kan för att slå vakt om.

Under några veckor gick jag och tittade på min egen panna med lite mindre nåd än vanligt. Också andras pannor blev intressanta för första gången någonsin. Sedan kom livet tack och lov emellan och sådant som är viktigt på riktigt konkurrerade ut linjer i mitt eget och andras ansikten.

Jag kommer förstås inte att lyckas alla dagar, men jag tänker göra mitt absolut bästa för att inte ständigt jaga det som inte längre är möjligt för mig. Jag vill inte. Jag är ju inte tjugotvå. Inte ens trettiotvå. Men hittills har livet bara blivit bättre. Att låta några rynkor i pannan knäcka är uteslutet.