I början av sin gymnasietid får våra studerande berätta om sig själva som läsare. När jag började jobba för tio år sedan kunde nästan alla se tillbaka på åtminstone någon period i deras liv då läsningen varit viktig. Jag bodde på biblioteket när jag var nio eller Mina föräldrar blev nästan oroliga för att jag läste hela tiden när jag var elva.

För fyra-fem år sedan hände något. Plötsligt fanns det berättelser där läsglädjen saknades. Helt. Läsningen hade alltid varit kamp och strid och tvång. Och för den som kämpar och strider och tvingas till läsning är det sällan lätt heller när det ska läsas enorma textmängder i historia eller produceras långa, sammanhängande essäsvar i geografi.

Den som läser för lite förlorar för mycket.

Jag ser varje dag på jobbet att läsningen spelar en enorm roll. Både den läsning som blev och den som inte blev. Jag hoppas så innerligt att mina barn ska hitta det som jag själv hittade som barn och sedan aldrig riktigt släppte taget om.

Han har hittat något. Och utmanat mig i en lästävling. Jag tror jag ska hoppa på. Det finns nämligen fortfarande element av kamp och strid för honom (efter dagens Lassemaja-bok förklarade han uppgivet att han vet vem som är skyldig men inte till vad). Om jag kan bidra till att han vill kämpa och strida är jag med.