När hon gick i gymnasiet fick jag vara hennes lärare och hon blev särskild för mig. När hon sedan blev student blev jag bjuden på kalas. Det säger nog ganska lite om mig och ganska mycket om henne och hennes mamma, men det var en stor glädje att få vara med. Sedan dess har vi träffats ibland, hållit kontakten.

I samband med ett av mina skolbesök fick jag se henne som lärare. Av allt hon kunde ha valt att bli – och det var mycket – valde hon att bli lärare. Hon kom gående med en liten orolig hand i sin och under den där stunden fick jag se hur hon var den oroliga elevens trygghet. Hon var lugn, hon var där. Hon var kärlek.

Och hon var på helt rätt plats.

Att få se min gamla elev tillsammans med hennes elev var starkt. Jag fick svälja lite hårt och blinka några gånger innan jag kunde börja prata.

Visst tar vi hand om henne, om min gamla elev? Visst ser vi till att hennes arbetsvillkor är så pass rimliga att hon fortsätter vara den lärare vi behöver att hon är? Visst ser vi till att hennes arbetsbild möjliggör att hon kan och orkar och hinner vara en annan människas trygghet? Visst ser vi till att människor som hon – som var lärare långt innan de började studera pedagogik – vill och vågar välja det här jobbet?

Hon var på helt rätt plats. Må hon vilja fortsätta vara det.

Hon är vår minsting, men i ögonen på dem hon kallar småttingarna är hon stor. För alltid vill jag minnas hur det såg ut när Hilde fem år kom till dagis och möttes av kramar av människor ännu mindre än hon själv.

– Hilde kommer! kunde en liten ropa och så kom de rusande mot henne. Och hon kramade dem. Så där som större kramar mindre. Lite milt, lite klappande.

– Hej hej, sa hon med lugn röst och lät lite som en mormor.

– Småttingarna älskar mig, sa hon en gång med både lycka och nöjdhet i rösten.

Tänk att få känna sig så älskad.

Inte heller vill jag glömma hur Hilde och hennes allra bästa dagiskompis möttes i en stor varm kram varje morgon. Och hur kompisen liksom lyfte upp Hilde några centimeter i luften i varje sådan kram.

Tänk att få vara så älskad.

Inte är det ju konstigt att Hilde har velat gå till sitt dagis varje dag i två års tid. Det har varit en fantastisk plats för henne. Som de har sett henne, som de har hjälpt henne växa. Som de har beaktat hennes utmaningar, men alltid sett människan framom skadan. Alltid alltid alltid.

Inte heller det vill jag glömma. För alltid vill jag minnas också det.

Idag fick jag nosa lite på mitt kommande jobb. Och vet du vad? Det doftade gott. Väldigt gott. Jag tror det blir jättebra. Jag tror att det kanske blir till och med jättebäst.

Sådär från sidan kan det säkert se ut som om alla bitar fallit på plats helt osannolikt väl. Riktigt så enkelt är det inte – riktigt så enkelt är det kanske aldrig. Men också vägar som inte är enkla och spikraka kan leda fram till något som senare ter sig som regnbågens slut. Det har jag sett hända förr. Och det kan hända igen. Och igen.

Vi skriver ju hela tiden vår historia, alla vi som lever. Våra historier pågår och formas och skapas här och nu och varken du eller jag vet hur de kommer att sluta.

Mindre och mindre tar jag för givet. Allt mer ter sig som närmast osannolika gåvor. Det är stundvis ett onödigt intensivt sätt att leva, men jag varken kan eller vill något annat sätt.

Jag avslutar ett kapitel som bäst. Jag börjar ett nytt i augusti. Och trots att jag inte är speciellt mycket bättre på förändringar än min son (som också idag fällde några Origi-tårar) så har jag en osannolik frid.

Se där – ännu en osannolik gåva.

Och det hände sig att jag inte såg Champions League-finalen 2022 med min son. Istället såg jag den helt otippat med min gudson och eftersom han höll på Real Madrid var det på många sätt ett bra sällskap att se matchen med.

När jag kom hem till min egen son dagen därpå var han ledsen. Tåraledsen. Jag utgick från att det berodde på den snuvade CL-segern, men icke. Orsaken till att han grät var nyheten om att Divock Origi ska lämna Liverpool.

-Han har ju spelat i Liverpool typ hela mitt liv! Han har alltid funnits där! fick han fram mellan tårarna.

Älskade, lilla stora känsliga själ som verkligen inte tycker om förändring. Att ha svårt för förändringar är onekligen ett lite opraktiskt karaktärsdrag för en som tycker om fotboll. För spelare kommer och går. Tränare också.

Det är väl fansen – sådana som den gråtande Arvid själv – som är det mest varaktiga i fotbollsvärlden. De går ingenstans.

En gång var vi på Anfield. Många gånger vill vi dit igen.

Vi började i Gymnasiet Lärkan samtidigt, hon och jag. Hon som studerande, jag som lärare. Hon var strålande begåvad, jag gjorde mitt bästa.

Och någonstans måste mitt bästa ha räckt. För igår gifte hon sig och jag fick vara med på ett hörn, ett rätt avgörande hörn. Och trots att det tog tid som egentligen inte fanns just nu så ville jag verkligen vara just precis där.

Jag fick av förekommen anledning se rätt lite av henne igår, men jag fick se en hel del av några andra gamla studerande. Som nu är fullvuxna och har riktiga jobb, som har hittat sina platser och landat. Som är äldre än jag var när jag undervisade dem (!). Och som är lika fantastiska nu som de var då.

Jag visste vad jag hade. Varje dag i tio år visste jag att jag hade världens bästa jobb och inte en enda dag har jag behövt tänka att jag inte uppskattade det medan det varade. För oj, vad jag uppskattade.

I höst ska jag få nya studerande igen. Nya fantastiska. Lyckliga, lyckliga jag. Jag ska göra mitt bästa igen.

Ibland ordnas det söndagsskola i samband med gudstjänsten och i söndags var ibland. Vår minsting som älskar nya människor var först eld och lågor. Men sedan blev hon lite spänd. Hon var orolig för att de skulle leka färgspegel, en lek som onekligen är problematisk för en person som inte ser färger. Rimlig oro.

Och samtidigt som det förstås gör lite ont i mitt modershjärta så älskar jag att hon berättar för oss om sin oro. Ännu mer älskar jag att hon berättar om det också för sin kompis Amos som ska med till söndagsskolan och sedan förklarar för mig att han kommer att hjälpa Hilde om det kommer en sådan lek, ”för hon ser inte färger så bra”. Som om det var världens minst odramatiska sak.

Älskar också att Hilde och en av hennes bästisar lekte just en färglek när de tillbringade sin fredagskväll vid en fotbollsplan nu idag. Hur trygg är hon inte med den bästisen, liksom?

Igen: hon kommer att ha utmaningar. Absolut. Kanske fler än de flesta andra. Absolut. Men så länge hon vågar be om den hjälp hon behöver för att kunna möta de utmaningarna så kommer de inte att bli övermäktiga.

Den insikten lugnar modershjärtat. Jag är inte orolig.

Det finns många berättelser om oss och det liv som är vårt. Här kommer en.

I början av december bjuder jag ut en pepparkaksdräkt i storlek 80 på Facebook. Jo, någon vill ha den. Någon hämtar den i samband med ett evenemang i församlingen någon vecka senare.

Jag plockar fram dräkten och lägger fram den på synligast möjliga plats i vårt sovrum så att vi absolut inte ska glömma att ta med dräkten. Vi glömmer att ta med dräkten.

Och redan det kunde kanske vara berättelsen om oss. Att vi hade dräkten framplockad och redo och ändå glömde den.

Men den egentliga berättelsen är att pepparkaksdräkten fortfarande ligger på bästa paradplats i vårt sovrum. Det har gått snart ett halvt år och den intar fortfarande någon slags hedersposition här. Ingen av oss har tänkt på att plocka undan den. Trots att det ju inte är någon som vill ha en pepparkaksdräkt just nu. Trots att det barn som kunde ha burit den då i december har vuxit ur den vid det här laget.

Ibland undrar folk hur jag hinner läsa, springa och sticka så mycket. I den här pepparkaksdräkten ligger en del av svaret.

Hemma igen. Den här veckan kändes en halv vecka som en hel hel. Några få dagar innehöll så väldigt mycket. Jag är trött på gränsen till tom. Men jag är mest glad och tacksam.

Jag har skrattat och jag har gråtit. Jag har skrattat tills jag gråtit. Jag har sett tillbaka och jag har sett framåt. Jag har talat och lyssnat. Jag har kört hårt och varit helt stilla.

Denna dagen ett liv, sa farbror Melker. Denna halva veckan nio liv, säger jag.

Imorgon ska vi vila. Och det är inte bara jag som behöver det. För om en i familjen lever nio liv på en halv vecka påverkar det alla andra också. Imorgon ska vi vila.

Den här dagen tar jag till mitt hjärta och begrundar. Det var en sådan dag. En sådan där bästa dag.

Jag hoppas jag minns alla fina, varma ord från idag de där gångerna när jag känner mig vissen och dålig. Jag hoppas att det fick bli en dag av inspiration och givande människomöten.

Vi hade slutseminarium idag, jag och min kära kollega Henrika. Nu är vi inte finlandssvenska läsambassadörer länge till. Det känns lite vemodigt och sorgligt och saknigt (ja, jag vet att det inte är ett ord), men det känns också rätt och stort och fint. Vilken resa vi fått göra och vad glad jag är att jag fått göra den med just henne.

Tacksam och trött somnar jag ikväll.

Bild: kollegan Annette Kronholm

– Mamma, det känns lite läskigt att börja i förskolan. För jag kommer fortfarande att vara liten då.

Så sa hon ikväll. Efter läggdags, kvällsbok och aftonbön. Det är så ofta i just den stunden som de största tankarna kommer fram. Därför är det så viktigt och värdefullt att finnas där i just den stunden och därför känns det så märkligt att jag har varit borta så ofta på sistone och kommer att vara det ännu några veckor.

Men ikväll fick jag finnas här. Och just den här kvällen tog jag det ännu mindre för givet än vanligt.

– Det känns bättre nu när jag har berättat, sa hon sedan när vi hade pratat en stund.

Amen.

Sällan löser det något att berätta. Men nästan alltid hjälper det ändå. Tänk att hon vet det redan nu som femåring. Må hon aldrig glömma det.