Jag tycker

Nu när den kinesiska mamman funnits i min tankevärld ett par dagar tror jag mig veta lite mera om vad jag tycker.

1. Jag tycker det är fint och beundransvärt och värdefullt att den kinesiska mamman tillbringar så mycket tid med sina barn som hon ju faktiskt gör. Sedan tycker jag att det är ganska trist att tiden främst går till att öva pianoläxor, men ändå. Föräldratid känns ju alltid som ett plus.

2. Jag tycker det är skrämmande varje gång det ens osar att barn fungerar som statussymboler för deras föräldrar. Ni minns hur mammorna i Solsidan tävlar om hur långt deras bebisar har kommit i utvecklingen. Helt sjukt. Att skryta över att barnet får tänder tidigt eller vänder sig tidigt från mage till rygg. Eller desperat försöka bortförklara ett motoriskt lite långsammare spädbarn med att han har ett oerhört rikt inre liv och intresse för kultur. För att själv framstå som lite mera lyckad. För inte sjutton är det ju för bebisens skull. Absolut inte. Han bryr ju sig inte det minsta.

Vänskapsgärningarna

Jag känner lite så här; att en av de yttersta vänskapsgärningarna är att komma och hämta en resenär på flygfältet vid midnatt en söndags. I synnerhet om man varit pappa bara en handfull dagar och nås av förfrågan om skjuts okristligt sent. Min tacksamhet visste nästan inga gränser. Finaste vän.

Bilder

Med rätta kan man fråga sig om jag har glömt bort hur man lägger upp bilder eller det faktum att bilder också är ett medium som gör sig bra på en blogg. Här bjuder jag således på högklassiga bilder från sängen på hotellrummet. Håll till godo. Det händer ju inte varje dag.


Den kinesiska mamman

Har ni hört om den kinesiska mamman? Jag har. En vårvinterdag satt jag och en av mina tre allra bästa vänner på vårt ärkecafé och diskuterade en artikel hon läst om den kinesiska tigermamman. Jag visste ganska lite men diskuterade ganska mycket. Varför gör man det, föresten?

Igår fick jag veta mera då jag läste Amy Chuas bok Tigermammans stridsrop. Och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka och tänka. Jag brukar ju tro att allt går när det kommer till barnuppfostran så länge man har någon slags tanke och någon slags konsekvens och några slags rutiner, men nu vet jag inte längre.  I boken möter jag en mor som uppfostrar sina barn i USA men på det kinesiska sättet. I inledningen beskrivs uppfostringstekniken i korthet så här:

”Många undrar hur kinesiska föräldrar kan fostra så framgångsrika barn. De undrar vad dessa föräldrar gör för att få fram så många mattegenier och musikaliska underbarn, hur det är att leva i en sådan familj och om de kan åstadkomma samma sak själva. De frågorna kan jag svara på, för jag har gjort det. Här är några saker som mina döttrar, Sophia och Louisa, aldrig fick göra.

– Sova över hos en kompis

– Gå hem till andra barn och leka

– Vara med i en pjäs i skolan

– Klaga över att inte få vara med i en skolpjäs

– Se på tv eller spela datorspel

– Själva välja fritidsaktiviteter

– Få lägre betyg än A

– Vara annat än bäst i klassen i alla ämnen utom i idrott och drama

– Spela något annat instrument än piano eller fiol

– Slippa spela piano eller fiol”

Boken är underhållande och skrämmande och utelämnande och märklig och fascinerande och intressant. Jag vet inte vad jag ska tycka och tänka men jag vet att jag tänker mycket. Och jag vet att jag är glad att jag läste den. Och jag vet att jag älskar den man som gav mig boken. Den man som nu efter flera års äktenskap börjat tänka ut födelsedagspresenter och julklappar åt mig helt själv. Och som gör det så bra!

Och så

Och så sprang jag tio kilometer för andra gången i mitt liv. Några minuter snabbare än förra gången. Och fast jag hävdar i sten och andra skarpa material att jag saknar tävlingsinstinkt så känns det ju lite roligt.

Och så sitter jag på ett hotellrum med min mamma och med mina två äldsta systrar och känner mig gladare än jag trodde. Den här resan blev inte riktigt som jag hade tänkt när jag tänkte på den i juni. Och visst sörjer jag det. Men sällskapet är guld och Stockholm vackert.

Nej

Nuförtiden talar vi ganska ofta om vikten av att säga nej. Som människa måste man våga avstå, man måste våga vägra duktighet och ställa upp bara så långt som det är rimligt. Och det är ju sunt och sant och bra på nästan alla sätt.

Men nuförtiden talar vi ganska sällan om vikten av att stöda andra i att säga nej. Som människa måste man stöda nejsägandet inte bara när man själv är på nejets sida eller när det där nejet uttalas långt borta från en själv. Vi måste stöda nejsägandet också när det är vi själva som får ta ett nej.

För den där människan som just sa ett darrande nej sa det kanske för första gången och med enorm smärta bakom och med ett djupt helande framför. Stå inte i vägen. Låt det goda ske.