Vi fick dela livet med en fantastiskt fin familj ett par dagar. Nu fattas de oss.

Jag vet inte vad du gjorde i dag. Själv tog jag på mig en lila klänning och blev gudmor ganska precis klockan fem. Jag fotade också mig själv i badrumsspegeln och insåg först efteråt att jag borde ha städat den istället.

Och sådär bara medan vi sitter och kvällsmyser med föräldrarna till vår dotters trolovade använder min man uttrycket ”våra förväntningar kan komma på skam” och jag hittar ännu en orsak att älska honom.

Ibland säger bloggare att de har fått så mycket genom sitt bloggande. Jobberbjudanden, choklad, klädesplagg och hårschampo. Jag har inte fått en enda sak. Inte ens rabattkuponger eller exklusiva inbjudningar.

Men.

Jag har fått en vän. Och det slår ju allt det där andra. Jag lärde känna henne genom hennes blogg, hon lärde känna mig genom min. Och sedan började vi umgås i verkligheten också. Och det slår ju allt det där andra.

Dessutom har hon försett mig med både hårschampo, lunchkuponger och senast ett bokpaket. Så indirekt har jag fått så mycket genom mitt bloggande.

– När kommer Adian? När kommer Adian? Nääär kommer Adian?
När jag inte längre orkade svara på frågan bjöd jag Ingrid på café. Alla vann.

Peppes bok (nästan onödigt att länka, som om ni inte skulle veta) sätter föga överraskande igång ordentliga diskussioner. Så fräscht! Och så roligt. Och så olika människor tycker och tänker. Det är nyttigt att märka att två människor som båda är intelligenta och eftertänksamma kan komma till så olika resultat.

Jag vet inte så mycket. Men jag vet att jag var hemma med Ingrid det drygt första halvåret och Fredrik ett knappt halvår efter det. Jag vet att han är den som tillbringar lite mera tid med henne på dagarna eftersom han är den som jobbar deltid. Jag vet att hon nu som treåring har två föräldrar som hon är precis lika van vid och trygg med. Jag vet att varken jag eller Fredrik känner att vi lämnar henne hos en mindre rutinerad förälder om vi åker bort för en vecka, ingen av oss sitter på resan och oroar oss för om hon får mat som hon klarar av och om hon har tillräckligt varma vantar. Jag vet att vi litar på varandra helt och hållet, litar på att den andra har tillräcklig koll. Jag vet att en krasslig Ingrid kan tröstas i två famnar. Jag vet att hon tyr sig till oss båda när hon är ledsen.

Jag vet inte om det här har att göra med det faktum att vi delade på föräldraledigheten. Men jag tänker att kanske. För när annars skulle det ha skett? När annars skulle hon ha fått lära sig att ta Fredrik lika mycket för given som hon tar mig?

För så här vägrar jag ha det, jag vägrar tro att det här är ett vettigt sätt att vara förälder: Kamratposten frågade i en undersökning vem barn pratar med när de är ledsna. 41 % vänder sig till sin mamma. 5 % vänder sig till pappa. Att jämföra med det faktum att 11 % inte vänder sig till någon. Vad är en pappa för de här barnen? Mera om undersökningen här.

Vi har fått en ny kylskåpsmagnet. Man får säga att den är fin.

Igår tog vi ett farväl. Jag är dålig på sådant men försökte vara tapper. Försökte tänka att ett halvt år ändå bara är ett halvt år. Och att andra sidan jorden ändå bara är andra sidan jorden.

Det gick sådär. Hur tapper jag än ville vara. Så tapper jag nu kunde vara.

För jag kommer ju att sakna så mycket. De kommer att fattas mig så många gånger. Det finns platser i vårt vardagsliv som är bara deras.

Och samtidigt som jag sörjer är jag så innerligt glad för deras skull, för den här möjligheten de fick och tog.

Jag har lagat tacogratäng till vårt fredagsmys. Hittade ett recept som kändes både hanterbart och levererande. Och förundrades över att en del människor vill bråka och verka intelligenta och viktiga också på receptsidor.

Är den värd det? har jag frågat ett par kolleger och ett par vänner. Jag bara visste att den skulle ta lång tid att läsa och jag ville veta om den förtjänade den tiden. Nu, med knappt tjugo sidor kvar, skulle jag säga Nja. Jag vet inte. Om den inte vore så brutalt omtalad skulle jag nog inte rekommendera den. För mig är det ibland ett självändamål att läsa sådant som är omtalat.

Och ja, på bilden försöker jag se ut som Knausgård själv gör på bokpärmen. För den prestationen skulle jag ge mig själv en sjua i skolvitsord.