Min dotter går med stor sannolikhet en lillgammal personlighet till mötes. När vi hälsade på Peppe och Vidde förra veckan tittade Ingrid på oss ibland med en sådan där han-är-nog-så-söt-den-här-lille-Vidar-blick. Som om hon tyckte att hon nog hade mera gemensamt med oss än med honom.

Tja, jag vet inte. Lillgammal är ju kanske inte den mest attraktiva egenskap en människa kan ha. Å andra sidan är den ju alldeles säkert inte den minst attraktiva heller.

Eftersom Ingrid fortfarande är väldigt vaken vill jag också vara det. Ägnar tiden åt nostalgi och fotoalbum. Vem vill komma med på en resa genom mina gamla album? Biljett behövs inte.

Här är jag kanske två år och ganska underbar. Jag älskar mössan och skulle bära den med stolthet också idag.

H

Här är jag fem och kommer snart att tappa min första tand och sedan be mamma att inte skriva om det i tidningen för att jag vill berätta det för mina dagiskompisar själv.

Här är jag elva år gammal och på väg ur ur bilden. De andra flickorna och en till spelade mina systrar i Wasa teaters uppsättning av the Sound of Music. Det var oerhört stort och spännande och roligt. Det kändes aldrig någonsin tråkigt eller ens jobbigt trots att det ju måste ha varit åtminstone det där andra ibland.

Här är jag plötsligt femton och har upptäckt sminket som gåva till världen. Detta säger jag med inte bara en viss ironi.

Här är jag på min sextonde födelsedag på det sommarställe som var inte bara nästan magiskt i min barndom.

Här är jag också sexton med min yngsta lillasyster och hennes då allra största idoler. Den som vill kan ju spana in mina ögonbryn. Den som vill det måste troligtvis kisa ordentligt för att få syn på dem.

Här är samma lillasyster. Mest bara för att hon är underbar. Och lite lik Ingrid, tycker jag.

Här är jag sjutton år och Maja Gräddnos på sommarteater i Pedersöre. Där har jag skådespelat sju somrar och hoppas ibland få göra det någon gång igen.

 

 

 

 

Här hade jag tänkt ha mitt och systrarnas syskonfoto från hösten 2000. Men jag vet inte hur de två äldre skulle ställa sig till det så jag lät bli. Alla får fantisera själva.

Här är jag sjutton år och en del av Luciatåget i Jakobstad. Mellan luciadagen och julafton fick vi lussa på kanske trettio ställen. Underbart. Lite som med musikaldebuten; aldrig tråkigt och aldrig jobbigt. Och hon med ljus i håret blev en vän för livet.

Jag har haft det så brutalt bra. Jag har inte låtit bli att blogga för att läget varit dåligt utan för att läget varit så oerhört bra. De här kvinnorna som är mina måsystrar är några av de absolut viktigaste människorna som finns i mitt liv. Vi har det bra tillsammans. Vi är en bra grupp. Jag vet inte hur många gånger under de senaste dagarna som någon av oss utropat ett förtjust:

– Men fatta hur bra vi har det!

Och vi har ju faktiskt fattat. Så nu när de har åkt iväg till liv eller delar av liv på annan ort känner jag ingenstans att jag inte tog vara på dem. För det gjorde jag. Det gjorde vi.

Jag är ju på inget sätt den snyggaste gaffeln i lådan men ganska sällan händer det att folk på gatan tappar ögonen av all den fulhet de ser när de möter mig. Ingen vänder på huvudet och ser efter mig av vare sig beundran eller skräck. Jag ser neutral ut. Jag ser vanlig ut. Och då är det lätt för mig att säga att utseendet inte har speciellt stor betydelse. Att jag dessutom får vara gift med den man jag allra helst delar livet med och att jag har mitt drömjobb och ett liv som nästan alltid känns roligt gör det ännu lättare. För vilken avgörande roll spelar utseendet egentligen i mitt liv? Nej, precis. Och då är det lätt att säga att det inte ska spela någon avgörande roll i andras heller.

Samtidigt kommer jag antagligen aldrig att glömma den oerhört vackra och oerhört ledsna tonårsflicka som sa att det gör ont att märka att utseendet faktiskt spelar ganska stor roll. Hon hann gå genom hela högstadiet i tron att utseendet inte var viktigt men sedan kom verkligheten emot.

För visst är det en verklighet. Jag insåg något av verkligheten när pojken jag helst av allt ville ha sa att han nog skulle ta mig om jag såg ut som min kompis. Och en del av mig har inte riktigt återhämtat sig sedan dess. Och vidden av den verkligheten har bara fördjupats.

Samtidigt vill jag tro att det jag ovan kallar verklighet egentligen är en av samhällets allra största lögner som inte har något alls med den verkliga verkligheten att göra. Många har verkligt mycket att vinna på att jag ska känna mig ful och dålig och misslyckad. Det ligger i någons intresse. I mångas intresse. De är inte ett dugg intresserade av mig men de är mycket intresserade av min känsla av otillräcklighet. Och de ropar högt och de får inta många scener. Och i min enfald söker jag till och med upp de där scenerna ibland, ställer mig helt självmant och frivilligt i folkhavet och lyssnar till deras ord. Först skickar de fram the bad guy som slår ner mitt självförtroende och sedan skickar de fram the good guy som ger mig rabattkuponger för att förmånligt kunna köpa deras lösning på problemet. På problemet som de själva blåser upp.

Det finns bara ett egentligt botemedel mot lögner och det är sanning. De lögner som såtts inne i mig dör lite varje gång jag lyfter fram dem i dagsljus och visar dem för någon annan. Att säga åt en god vän att jag har tjocka vader gör inte vadernas omfång mindre men vadproblemets omfång krymper nog. Men ganska få krafter i samhället har något att vinna på att vi viskar sanningen till varandra och blir lite nöjdare och därför sprids väl just det receptet inte ut speciellt flitigt. Det delas inte ut på de där scenerna. För det är alltid gratis.

Vår bil har vinterdäck. Vi hann åtgärda det före halkan kom. Jag kan äntligen andas ut. Och samtidigt som jag andas ut märker jag att utandningen blir lite mindre för varje år som går. Och så tänker jag att det i år blir sju år sedan vi den där fasansfullt hala vintermorgonen först körde i diket och sedan blev påkörda av en långtradare. Sju år sedan jag för en liten stund hann tro att allt faktiskt skulle ta slut. Och sju år sedan jag för åtminstone sju år framöver fick en mindre självklar och mera tacksam inställning till det här vi kallar liv.

Idag känner jag att det går mot naturens alla lagar att först leva tjugo år tillsammans och sedan inte göra det mera. Nu är mina äldsta yngre systrar hos mig och jag funderar på att låsa in dem här och kasta bort alla nycklar.

Jag har absolut inget emot zumba. Men varje gång reklamen säger att det är så roligt att man inte ens märker att man tränar så känner jag hur trovärdigheten bara dör.

För en tid sedan berättade jag på en läsares begäran om våra och Ingrids tidigare krångelnätter. I slutet av det inlägget utlovade jag någon slags fortsättning. Jag hade fåfängt förväntat mig att kommentarsfältet skulle överhopas med frågor om hur vi löste dilemmat, men den responsen har helt uteblivit. Så nu kommer fortsättningen oönskad och totalt icke-efterfrågad, men i alla fall.

När man har ett barn som sover dåligt ska man enligt alla rekommendationer ta varannan natt, förstås förutsatt att man har glädjen att vara två. Ena föräldern ska ligga i ett rum längre bort med öronproppar för att få sova. För ingenting blir ju bättre av att båda går sömnlösa och trötta. Att få sova hyggligt åtminstone varannan natt verkar vara lika med livskvalitet för sömndruckna föräldrar.

Men den regeln bröt vi alltid mot. Ingen av oss sov någonsin i ett annat rum. Ingen fick sova. Båda vår trötta. Under krångeltiden när Fredrik jobbade vakade han lika flitigt som jag och när jag jobbade vakade jag lika flitigt som han (det där med att den som jobbar alltid har större behov av och rätt till god nattsömn förstod vi aldrig). Vi kämpade tillsammans. Och visst innebar det att vi gick omkring som sömnsuktande zombier båda två, och nu i efterhand tycker till och med jag själv att det låter idiotiskt. Ändå tror jag att vi skulle göra på precis samma sätt om vi stod inför samma dilemma igen. För vi delade åtminstone lidandet.

Och vi tror på delat.

Jag vet inte hur det är med dig, men jag tycker väldigt lätt väldigt synd om mig själv när jag inte lever ett liv där basbehoven tillgodoses. Och jag ser mig väldigt lätt som ett offer. Och jag kan tänka mig att vi lätt skulle ha hamnat i två år av ett evigt jämförande av nätter. ”Jaså, hon sov fyra timmar i sträck nu när det var din natt. Jaha, då får jag väl räkna med att vara vaken ganska mycket i natt jag då.”

Jag ville inte bli den. Då är jag hellre trött. Faktiskt.

När det blev timlånga pass satt vi i fem-, tio- eller femtonminuters pass vid hennes sängkant medan den andra fick ligga vaken i sovrummet och spela spel på telefonen, surfa eller läsa bok. Tänk att det kan kännas lyxigt så där klockan halv fem en tisdagsmorgon. Och när hon äntligen somnade efter två och en halv timme vaken då skakade vi hand, jag och min Fredrik. ”Det gjorde vi bra. Väckarklockan ringer om en och en halv timme. Nu sover vi!”

Vi ville inte lämna den andra ensam med eländet. Jag har dessutom svårt att tro att jag skulle ha sovit speciellt bra under mina sovnätter om jag hade vetat att Fredrik satt vaken och skakade av frustration bredvid ett barn som vägrade sova.

För oss blev delat lidande hela tiden lite mindre än ensamt lidande halva tiden.

Jag har just avslutat ett 40 minuter långt skypesamtal med min svåger och jag känner att jag är välsignad (ja, ett starkt men lika menat ord) som får ha en svåger som han.

Ännu ett tecken på att livet och världen är orättvis: Fredriks telefon som blivit omhändertagen som ett spädbarn har gått sönder rejält. Min som haft mera närkontakt med golvet än de flesta av oss mår oförskämt utmärkt.