Min passion för juniorfotboll nådde nya höjder (eller dalar?) när jag ikväll satt i fotbollshall och kollade en match där jag kände exakt noll spelare. Och brydde mig exakt noll om hur matchen skulle sluta.
Trodde jag.
Men så var ställningen 5-0 redan efter en kvart och det återstod 55 minuter kvar av matchen och bara den som är död på insidan bryr sig exakt noll i det läget. Så jag började bry mig. Det hjälpte inte. Förstås inte. Matchen slutade 15-0 och jag var lite ledsen och matt när vi sedan gick till bilen.
Får jag säga en sak? Jag har lite – nej mycket – svårt för vuxna människor som hejar och klappar också vid det mål som resulterar i 9-0. Tyckte det var på gränsen redan när någon jublade vid 4-0 efter tio minuter men att en del (verkligen inte alla) inte förstod det klädsamma i att sluta ens när ledningen var tvåsiffrig gjorde nog rätt mycket av ledsenheten och mattheten på väg till bilen.
Jag älskar juniorfotboll. Verkligen. Men jag älskar inte matcher där ett lag blir manglat. Jag hejar alltid på det laget. Till och med de gånger mina egna barn manglar. Men säg inte det till Arvid. Den lilla respekt han har för mig försvinner nog då. 😅
Nästan för lycklig 
Jag är den som fortsätter klappa. Jag klappar mycket lugnare än när det blir 4-3, men det är klart jag klappar. För om min 8-åring kastar en blick mot mej kan jag inte förmå mej att stå med händerna nonchalant i fickorna när hans lag gör mål. Han vill ju dela glädjen med mig. Kanske klappar jag också åt lagkompisarna som gör säsongens första mål. Men jag förstår din kluvenhet. Det är inte alltid lätt att vara en bra vinnare.
Jag förstår dig precis. Och du har helt rätt. Tack för bra perspektiv här! Att vara en bra vinnare är svårt, det är lättare att vara en bra förlorare. Tycker jag.