Så kommer en fredag när januari just har blivit februari. Jag kan hämta Hilde ovanligt tidigt och det känns som om solen lyser trots att snön yrar och jag avskyr snö som yrar.

Utanför grinden till förskolan står två av Arvids kompisar.

– Hej Hilde! ropar de ivrigt och vinkar. Hon blir jätteglad. Förstås. Dels tycker hon om Arvids kompisar och dels går hon i förskolan och har pojkar i femman som känner henne.

Jag frågar om pojkarna väntar på någon. Kanske blir de hämtade av en förälder snart?

– Nej. Men vi såg er bil här utanför och tänkte att vi kanske får se Hilde om vi väntar en stund, sa han som är vår absolut mesta gäst här hemma.

Och mitt hjärta bara smalt.

För att hon får vara den för dem. Och för att det förstås i någon mån är Arvid och hans sätt att vara med henne som har gjort att hon får vara den för dem.

Syskon. Nog kan det vara fint. Och nog kan det vara fult. Men nog kan det vara fint.