Det var en gång en tid när det fanns bloggjulkalendrar. Den tiden är brutalt förbi, insåg jag igår när jag började leta efter en sådan. Till sist hittade jag en som jag själv körde i december 2011 och tänkte att jag ju kan köra den i år också. Saker har säkert förändrats sedan det begav sig då. Saker borde ha förändrats sedan det begav sig då. (Sedan kan man ju för allt i världen fundera på om det är rimligt att fortsätta med medier som ingen längre gör julkalendrar för, men det får jag fundera på någon annan dag.)

Lucka nr 1. Berätta om dig själv.

Jag är trettionio år. Jag tycker om att sticka. Jag tycker ännu mera om att läsa och om möjligt ännu ännu mera om att skriva. Jag tycker allra mest om att möta människor. Jag tycker också om att springa och träna crossfit, även om jag är ganska dålig på det. Jag älskar att jag har kommit till en punkt där jag kan tycka om att göra också sådant som jag inte är bra på.

Jag är gymnasielärare i svenska och litteratur och det är världens bästa jobb. Får jag göra det här? frågar jag mig själv nästan alla dagar. Också så här mitt elfte år som lärare.

Jag är på sätt och vis rätt oförenlig. Jag vill hela tiden lära mig nytt och växa, men uppskattar också trygghet. Jag tycker om när det händer saker, men vill också vila. Jag är ganska okej med den människa jag är, men jag kan också förbluffas av hur kort jag har kommit. Jag är tyvärr något av en hopplös allt-eller-inget-människa, men jag försöker se fördelarna med det. Jag är sällan orolig, egentligen bara om jag är alldeles för trött. I grunden är jag ganska bra på hopp och tillit och förtröstan.

Jag är tacksam för att jag får leva. Det är så många som inte får det. Att jag dessutom får leva ett roligt och meningsfullt liv och varje dag veta att jag är älskad och sedd och buren – det är stort. Ofantligt stort.