Han tittar ju rätt mycket på fotboll på tv. För den som kan hitta glädje i nästan vilken match som helst finns det i sanning mycket glädje att hitta. Att leva med honom är i någon mån att leva med studiosnack som ljudmatta. Jag känner igen få fotbollsansikten, men många fotbollsröster.

Det händer att jag hör att någon i studion säger något halvroligt. Han skrattar inte högt, få av oss gör kanske det när vi tittar på något själva. Men jag vet att han har den där glada lite roade minen. Och det händer ibland – senast nu för en liten stund sedan – att jag då går ut ur det rum där jag är och in i det där han är bara för att få se honom ha just den där minen.

För det finns inget vackrare än att få se en människa man älskar ha det bra. Och den som sitter i soffan och småler för sig åt uppladdningsprat – den har det rätt bra.