Arvid har födelsedag imorgon. Vi har känt av det hela veckan, främst har ivern manifesterat sig i alldeles för tidiga morgnar. Han har vaknat lite pirrig och speedad kring sex på morgonen varje dag. Vi har inte uppskattat.

Idag var han och Ingrid ensamma hemma några timmar på förmiddagen. Jag känner min son, så jag packade med mig Arvids födelsedagspresenter när vi andra lämnade huset. Tänker att det är lite som att svara på bönen inled oss icke i frestelse, som vi ju ber i Fader vår.

För det var ju en födelsedag förra året också. Och det var ett par målvaktshandskar som Arvid önskade sig mer innerligt än något annat. Och det var veckor när han pratade varje dag om hur innerligt han önskade sig dem. Hur livet knappt var värt att leva om inte fotbollsmålet får vaktas med just de handskarna.

De målvaktshandskarna gömde jag sedan högst uppe i vår klädskrubb. Och jag minns exakt hur jag placerade pafflådan, hur jag omsorgsfullt vände den logo som kunde ha avslöjat innehållet inåt, mot väggen.

Och så kom en eftermiddag när han plötsligt sa att han nog önskar sig handskarna mest av allt i hela världen men att han verkligen förstår om han inte får dem eftersom de är jättedyra och… Och jag insåg där och då och direkt att han har sett lådan med målvaktshandskarna. Och jag kollade direkt efteråt i klädskrubben och såg en pafflåda med en avslöjande logo vänd utåt, bort från väggen.

Så det är inte för att jag inte litar på min son som hans födelsedagspresenter fick tillbringa förmiddagen i bilen i Sundom. Det är för att jag känner honom så bra.