Jag har inte så överdrivet många principer, men många av dem jag har kretsar kring lucia. Jag tar inte lätt på familjens luciabild och inte lätt på familjens luciatåg. Jag har stor förståelse för min familjs förvirring. Varför är hon plötsligt så himla noga? tänker jag mig att de frågar sig den här ena dagen om året.

Så när ett av barnen meddelar att hen inte tänker vara med i år… tar jag inte jättelätt på det. När ett annat barn säger att hen inte heller är med i så fall… tar jag inte jättelätt på det heller. Är det för mycket begärt att alla ställer upp en gång om året? På bild och sång i mörk decembermorgon?

Tydligen.

Fredrik – som vet att det här är viktigt för mig – försöker lugnt och sansat förklara för de lussevägrande barnen att det här faktiskt är viktigt för deras mamma. Jag känner mig 100 % fånig och 100 % älskad när jag hör hur han med pedagogisk stämma försöker leda våra avkommor rätt.

Ett barn ger lite otippat med sig. Hen borde få diplom. Vi kan förresten säga han här, för tydlighetens skull. Ett annat vägrar fortfarande. Hon, kan vi säga här. Jag överväger för en kort stund att muta henne med pengar. Hur mycket är det rimligt att betala tonåringar för att de mot sin vilja ska leverera lite luciastämning? Två euro? Fem? Tio? Men det känns onekligen lite smutsigt. Pengar i luciasammanhang brukar ju i handla om insamlingar till välgörande ändamål, inte om att göra nästan-medelålderskvinnor med löjligt höga luciaförväntningar nöjda.

Jag står inför ett dilemma. Mina principer krockar mot varandra. Vilken princip ska väga tyngre här? Principen om att få ihop det här med lucia eller principen om att inte betala folk för sådant de nog måste göra frivilligt om de ska göra det alls?

Min lösning blir att kalla in Fredrik. Han har i tio år agerat publik och fotograf, nu kliver han in i tomterollen like a pro. Sa jag att jag kände mig 100 % älskad? Jag sa fel. 110 %. Minst.

Arvid går alltså med på både bild och lussetåg. På ett villkor. Ett rätt stort. Jag går med på det. Direkt. Tänker att jag inte har råd med något annat. Har ett uselt förhandlingsläge och lucia handlar väl ändå om att ge. Väl?

Så…

Efter Sankta Lucia och Nu tändas tusen juleljus brister luciatåget frimodigt ut i Snoppen & Snippan.

Jag älskar luciadagen.

Den här bilden togs när Hilde för en stund blev arg och vägrade vara med. (Notera gärna Fredriks rimligt utmattade min.)

Och den här bilden togs när Arvid för en stund blev arg och vägrade vara med.

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Jag vet inte vad lucia är för dig, men för mig är lucia mest av allt en orubblig påminnelse om att ljuset alltid har sista ordet.

Låt mig varje dag leva i vetskap om att det är sant. Låt mig leva, andas och vara ljus.

(Om vägen till den här bilden återkommer jag senare. Det finns – som det ofta(st) har gjort – en hel del att säga. Bilder säger verkligen inte alltid mer än tusen ord.)

Jag behövde verkligen något eget förra läsåret. Något som var bara mitt. De dagar jobbet förde mig utanför hemmets dörrar gick att räkna på två händer. Min värld var liten.

Men det var ju världen överlag. Man kunde inte precis välja och vraka bland egna saker att göra. Så jag valde något som gick att göra och som jag ändå visste att jag i något skede ville göra. Jag läste 25 sp arbetsplatspsykologi. Intressanta och lärorika kurser om till exempel ledarskap, utmattning och konflikthantering. Jag lärde mig massor och jag fick det där egna som jag behövde.

Så när jag i början av augusti träffade honom som tyckte att jag kändes så ledsen sa jag:

– Tänk om det här året blir likadant! Vad ska jag göra då? Ska jag studera något mer? Satsa på ett halvmaraton? Skriva en bok?

– Eller börja duga? föreslog han leende.

Aj.

Som sagt – han känner mig bra.

Det blev ju tack och lov ett helt annorlunda år. Den här hösten har jobbet och livet erbjudit mig alldeles tillräckligt av det där egna som jag behövde så innerligt förra året. Nu behövdes egentligen inget mer. Nu rymdes egentligen inget mer.

Men lite mer blev det ändå. Så nu har jag tillbringat kvällen med läroplansgrunderna. Att läsa och skriva akademisk text med deadlines och tidspress är inte alltid vad jag helst gör när kvällen kommer, men just den här kvällen var det rätt härligt. Stryk rätt förresten. Det var härligt. Just den här kvällen kände jag tacksamhet. Lite över att jag vill så väldigt mycket och mycket över att jag orkar och förmår en hel del av det.

Jag vet inte vad du tänker när du ser din egen spegelbild. Jag vet vad jag själv tänker.

Eller rättare sagt: jag vet hur olika jag tänker. Det finns stunder när jag tänker nådigt och kärleksfullt och det finns stunder när jag tänker fult och dåligt. Jag är rädd att de där andra stunderna är svåra att komma ifrån helt och hållet, men jag försöker åtminstone bli bättre på att undvika min egen spegelbild helt de stunder när jag tänker så.

Det finns nämligen absolut ingen poäng med att stå och förakta sitt eget yttre, det för ingenting av värde framåt. Om du gör det – sluta genast! Gå bort från den där spegeln och ägna den stund som du ju får bara den här ena enda gången i livet åt något som antingen ger någon annan eller dig själv glädje.

Jag har med åren blivit så mycket mer nådig mot min egen spegelbild. En nyckel är alltså att undvika spegelbilden helt i vissa stunder, en annan nyckel är att aktivt söka den andra stunder. När jag var på boxen idag (ja, jag talar så nu) mötte jag min egen spegelbild och jag blev bara glad. Jag såg en välmående, lycklig och aktiv människa som inte ännu är men som försöker bli stark. Och jag tänkte att det faktiskt är otroligt mycket mer värt att fokusera på än mina skavanker.

Så nej. Jag vet inte vad du tänker när du ser din egen spegelbild. Men jag hoppas att du ser på den med nåd och kärlek. Det är den och du verkligen värd.

Idag fick jag finnas i ett klassrum där elever återsåg sin lärare efter att hon varit sjuk några dagar.

Vissa elever rusade fram till henne och bara kastade sig i hennes famn. Någon nästan vrålade hennes namn – lite som om hon var dragplåstret på en slutsåld konsert. Och en suckade tungt och lättat samtidigt och konstaterade sedan:

– Äntligen!

De här eleverna hade haft en riktigt omtyckt vikarie, men deras glädje när den egentliga läraren var tillbaka var påtaglig. Nu var allt som det skulle igen. Det var vackert att se deras glädje. Och det vackert att se hennes glädje.

Vi vet att många lärare inte orkar just nu. Enligt OAJ har en tredjedel av lärarna övervägt att byta jobb under coronapandemin. Det är illa. Riktigt illa. Jag tror det är viktigt att vi lyfter fram de problem som måste åtgärdas om någon alls ska vilja bli morgondagens lärare. Men jag tror att det är viktigt att vi också lyfter fram helt andra berättelser, också det för att någon alls ska vilja bli morgondagens lärare.

Jag såg en av de berättelserna utspelas framför mina ögon idag och i den stunden ville jag inget annat än vara klasslärare. Att vara lärare är naturligtvis tusen andra saker än att bli hyllad när du återvänder till skolan, men att vara lärare är också det.

Att vara lärare är för mig mest av allt att veta att jag gör skillnad varje dag. Att jag dagligen formar framtiden genom att forma dem som bygger framtiden. För mig är den berättelsen om läraryrket både stor- och svårslagen. Har egentligen inte behövt så många fler, men har minst tusen till på lager om någon vill höra.

Jag säger inte att Sanna Marin har gjort allt rätt.

För på riktigt – vem av oss har nu någonsin gjort det?

Och jo, jag inser att kraven på henne är högre än kraven på mig eller dig. Jag vet inte om det är rätt eller fel att det är så – det är åtminstone oundvikligt. Men också fast kraven på henne är högre kan kraven inte vara omänskliga.

För i så fall kommer ingen sund, vettig och välfungerande människa någonsin att våga. De kommer att ha råd att välja bort andras omänskliga krav.

Och är det så vi vill ha det? Så att bara osunda, ovettiga och icke-fungerande människor kan tänka sig att kliva in i samhällets största skor?

Nej. Hjälp.

Inför senaste kommunalval skrevs det artiklar om hur (speciellt) kvinnor inte vill ställa upp i politiska val. En motivering som nämndes var att de inte orkar ta all skit. Och då syftades det inte på den skit det är att tvingas ta ställning till om skolan i by ett ska renoveras eller om by två ska få cykelväg. Nej, det syftades på den skit de får av andra för att de tvingas ta den ställningen.

Vi måste inte behandla våra kommunalpolitiker eller riksdagsledamöter eller ministrar med silkesvantar. Absolut inte. Men vi måste faktiskt behandla dem med medmänsklig respekt.

Det är kravet på oss. Alla. För annars blir det dåligt för oss. Alla.

Han känner mig bra, ibland kanske bättre än jag vill. Så när han i början av augusti sa att han var lite orolig för mig, att jag kändes så ledsen – så hade han åtminstone lite rätt. Året som hade gått (året börjar ju och slutar vid skolstart) hade varit bland de absolut tyngsta vuxenår jag haft. Jag var egentligen inte trött, men jag var ledsen. Och hittills i mitt liv har jag aldrig varit så trött att det varit värre än ledsenhet.

Nu har det gått fyra månader sedan han var lite orolig. Fyra månader som har gått galet snabbt, fyra månader som ibland har varit galet intensiva och ofta galet roliga. Nu är jag lite trött men nu är jag mycket glad.

Idag läste jag om hur elever och lärare i en skola i Vasa blivit satta i karantän. Jamen just det, man kan ju hamna i karantän!

Jag hade liksom glömt det. Att vi kanske inte alls får den jul vi just nu hoppas på. Och jag är glad för att jag har glömt det. För ett år sedan hoppades jag på nästan inget, inte för ett halvt år sedan heller. Jag var så inställd på att bli besviken att jag slutade hoppas.

Den här hösten har jag hoppats igen. Många gånger. Nästan allt har blivit av. Någon enstaka gång har jag blivit besviken, men om jag inte vågar hoppas alls är jag hela tiden besviken och det är faktiskt mycket värre.

Jag älskar hopp. Må jag få hoppas. Må du.

För att balansera upp och för att dela mer av hela bilden kan jag berätta att det idag kom en söndag när Arvid helt oprovocerat utbrast:

– Vi har världens bästa föräldrar! Ingrid och Hilde, fattar ni vilken tur vi har?

Alltså… Stämningen var en igår och en annan dag. Om vi säger så. Att vara förälder till stora personligheter är i sanning att sällan veta vad man får. Nästan aldrig.

På gott och ont. Igår på ont, idag på gott.

Att vara deras förälder – det är bara på gott. Alla dagar. Inte alla stunder alla dagar men alla dagar.

Ja, hörni. Igår började ju så bra och hade flera rejäla toppar, men också flera rejäla dalar och bottnar. Idag har fortsatt på samma sätt, men med lite färre toppar och ännu flera bottnar.

Om jag hade fått en euro varje gång något/några av mina barn varit arga på mig idag skulle jag tyvärr vara ekonomiskt oberoende.

Det finns sådana dagar. Också. De är inte farliga, men de är tråkiga och tunga. Så jag slutar den här dagen lite blank i ögonen. Tittar till de av mina barn som somnat, tänker att allt det tråkiga och tunga är borta när de sover. Och så ber jag en liten bön om en bättre morgondag och en stor bön om ett bättre jag.

Och den största bönen blir det där tacket för att jag får vara deras. Mitt svåraste och bästa uppdrag någonsin.

Föräldralivet har lärt mig att man aldrig kan veta hur en dag blir. Dagar som har förutsättningar av bomull kan bli fula och hårda, dagar som inget talar för kan bli dagar man för alltid vill tala om.

Så jag förväntar mig inte för mycket, men konstaterar att just den här lördagen började ovanligt fint med morgonmys med mina två yngsta. Som mest morgonmyste med varandra.

– Alltså Hilde! Jag är typ kär i dig! utbrister Arvid.

– Eller… Inte kär i dig, men du är världens sötaste och gulligaste.

Inte illa att få höra det före halv åtta på morgonen. Och hon är inte sämre.

– Om jag skulle ha tusentals storebröder skulle du ändå vara min bästa.

Ja.

De kan vara så otroligt dåliga med varandra. När den enas trötthet krockar med den andras rastlöshet är det verkligen inte vackert. Men de kan också vara så otroligt bra med varandra och då är det svårslaget vackert.