Varje år ger jag SVT:s julkalender en ärlig chans. Ganska precis vartannat år älskar jag och då ser jag varje avsnitt, ganska precis vartannat år gillar jag inte alls och då ser jag inte alls. I år älskar jag.

Och varje år jag älskar blir jag total golvad av barnskådespelarna. Dels för att de är så ljuvliga och bra, men kanske ännu mer för att något i dem alltid påminner mig om mina syskonbarn. De där otroligt älskade och nästan alla årets dagar otroligt saknade syskonbarnen i Sverige. Jag ser och hör dem i barnen i julkalendern. Och varje dag vet jag att jag är en dag närmare att få träffa dem igen. För på julen är vi ju tillsammans.

I år är vi ju inte det. Så i år när jag ser och hör mina syskonbarn i barnen i julkalendern är saknaden ännu större än vanligt. Också i år är varje dag en dag närmare att få träffa dem igen, men i år har vi ingen aning om när igen blir.

Det är en stor sorg. Min syster och hennes familj är en så enormt stor del av min jul. Att lära sig fira jul utan dem är som att lära sig tugga utan tänder. Typ.

Samtidigt – och det här vet jag så väldigt väl – så är den sorgen så väldigt mycket mindre än många andras julesorger 2020. Så vid det här laget har jag hunnit dra upp snoro. Vi får ju faktiskt både hoppas och tro att vi får vara tillsammans igen nästa jul. Alldeles för många i mitt liv firar i år en jul utan en älskad människa som de aldrig mer kommer att få fira jul med. Det är en stor sorg. På riktigt. Jag tänker på alla er som har en sådan jul framför er. Som inte firar ”coronajulen” i år utan ”första julen utan…”.

Ta hand om varandra och andra.

Det kan hända att min minsting höll mig vaken i natt mellan två och fyra och en sväng till lite senare. Det kan också hända att jag därför var riktigt trött och riktigt sur när hon väckte mig kvart före sju och ville öppna dagens lucka i chokladkalendern. Det kan tyvärr därtill hända att jag i min trötthet och surhet kastade chokladkalendern i golvet.

Hur många böcker du än läser om föräldraskap lär du inte att hitta någon som råder dig att kasta chokladkalendrar i golv. Och det är rimligt. För det leder ju inte speciellt långt eller högt.

Men om du läser ens en enda bok om föräldraskap tror och hoppas jag att du får läsa rådet att be om förlåtelse när du gjort fel mot dina barn. Det finns inte en enda förälder som inte brister ibland och ibland till och med ofta. Men trots det finns det föräldrar som aldrig någonsin ber sina barn om förlåtelse utan låter barnen gå vidare med en känsla av att hela skulden var deras.

En sådan förälder vill jag verkligen inte vara. Inte vill jag heller vara en förälder som slänger julkalendrar omkring sig, men om eller när det någon gång händer så vill jag vara en sådan förälder som ber om förlåtelse efteråt.

Så började alltså den här onsdagen. Inte speciellt stolt eller snyggt eller starkt. Eller jo, förresten. Rätt starkt var det väl nog. Att be om förlåtelse är starkt. Att förlåta är starkt.

Man tror att man känner en människa och sedan sitter Arvid plötsligt fokuserad i över två timmar och jobbar med ett projekt som inbegriper garn och en bit wc-pappersrulle (det senare en väldigt lämplig ingrediens med tanke på vårt lager.) Han har tillverkat en tomteluva. Läggdags kom och gick, men i vår familj väcker vi så gott som aldrig björnar som sover (alltså barn som leker konstruktivt och självständigt).

– Småslöjd är mitt favoritämne, sa han stolt när han visat upp sin skapelse.

Iklädd sina fotbollskläder. Som vanligt.

Och jag tänker att alla vinner på att våra möjligheter och alternativ får vara så många som möjligt. Att han som nästan är fotboll också vill handarbeta och tänker att en symaskin kunde vara bra att ha – i min bok är det rent guld.

I min bok är han ännu renare guld.

Idag skulle jag kunna berätta om hur det gick till när vi blev nästan självförsörjande på handtvål och dusckräm. Också.

Men ni kan kanske gissa själva.

Det finns säkert någon slags stödgrupp för människor som fungerar (eller snarare inte fungerar) som vi.

Men vi skulle helt säkert ändå inte komma ihåg att anmäla oss till den.

Jag är glad att vi har varandra och att vi båda vet att ingen av oss har rätt att kasta första eller ens sista stenen när det kommer till sådant här.

Hennes inre värld är vacker, rolig och rik.

I bilen på väg hem från sagodansen för någon vecka sedan utbrast hon plötsligt:

– Oj nej! Lullu blev kvar på sagodansen.

Det visade sig att Lullu är Hildes hemliga vän. Lullu var tre år när Hilde var det, nu är hon fyra.

Och veckan därpå i bilen på väg till sagodansen:

– Yes! Nu får vi äntligen träffa Lullu igen!

Fast just det var bara nästan sant. Vi träffade faktiskt henne en gång däremellan också. Lullu ringde oss nämligen på lillajul och meddelade att hon och alla hennes vänner kommer till oss. Och några sekunder senare hör vi Hilde från tamburen:

– Välkommen! Kom in alla!

Jag tycker – förstås – att det är festligt att Lullu finns. Och att hon heter Lullu. Och att alla hennes vänner plötsligt kan dyka upp hemma hos oss.

Allra mest festligt är det – förstås – att Hilde har en så härlig inre värld. Den är så väldigt svår att ta ifrån en människa. Har hon den har hon mycket.

Det finns många berättelser om mig och Fredrik. Så här på självständighetsafton 2020 bjuder jag på en om hur vi blev nästan självförsörjande på wc-papper.

Vi skriver hösten 2019. Jag och Fredrik har varit fotbollsföräldrar i några månader. Vi har kommit lätt undan hittills, eftersom vi dök upp mitt i säsongen var alla kioskturer redan bokade. Nu står vi inför vår första större utmaning. Vi ska sälja wc-papper.

Eftersom vi på gott och ont är de människor vi är så kommer vi ihåg det hela på allvar först den där dagen när vi får meddelande om att vi senast imorgon ska komma ihåg att meddela hur många säckar vi sålt. Det var med andra ord rätt få. Exakt noll. Så vi köper alla femton säckar själva. Tänker att vi ju har ett stort garage och att wc-papper sällan har bäst-före-datum. I efterhand säljer vi några säckar till barnens mor- och farföräldrar och medan hösten går och blir till vinter tänker vi att det ju är enormt praktiskt att ha garaget fullt med wc-papper.

Vi hoppar lite framåt i tiden och skriver våren 2021. Vi har fortfarande ett par säckar kvar i garaget från hösten när vårens omgång ska säljas. Men eftersom vi fortfarande på gott och ont är de vi är så är vi sent ute och köper igen säckarna åt oss själva. Och när vi skriver hösten 2020 är situationen densamma. Förutom att vi inte har ett par säckar kvar utan en handfull. Det kommer väl att vara så nu. 30 nya säckar i året. Och med ett ständigt ökande antal gamla säckar kvar i garaget.

Hur det här ska sluta vill jag inte ens tänka på. Hur många säckar har vi i garaget våren 2028 om Arvid spelar fotboll ännu när han är sexton?

Observera. Inte ett ord i den här texten är kritik mot försäljning av wc-papper. De flesta ord i den här texten är kritik mot oss. Men kritik med stor kärlek i grunden. Vi gör vårt bästa. Inte på alla punkter alltid, men förhoppningsvis på alla riktigt viktiga punkter åtminstone nästan alltid.

Du vet också vem du kan vända dig till om du behöver wc-papper. Du kan till och med få en riktigt bra deal.

Du vet också varför vi kanske har med oss wc-papper i situationer där andra har med sig vinflaskor och konfektaskar.

Och: jag betalar när som helst och med glädje priset för 30 säckar wc-papper om mina barn bara får och vill fortsätta spela i sina fantastiska lag i den här fantastiska föreningen som är vår byaförening.

Hon säger sig vara rädd för två saker: dinosaurier och tomtar.

Även om det senare är lite riskfyllt så här i adventstid så tänker jag att det är väldigt bra saker att vara rädd för. Jag skulle lätt kunna välja dem. Det är ju så sällan ett liv innehåller för mycket av just tomtar och dinosaurier och det är så sällan vi skadar oss själva eller andra i kampen med just de rädslorna.

Det finns så många betydligt farligare rädslor som hon är helt befriad från. Rädslor som får oss att göra riktigt dumma och riktigt grymma saker. Rädslor som bygger murar mellan människor, rädslor som bedövar samveten som absolut inte borde bedövas. Rädslor som gör att vi väljer oss själva framför andra, rädslor som gör att vi inte vågar stå upp för det som vi egentligen vet att är sant och gott.

Så älskade liten. Om du måste vara rädd för något – och det måste du väl, du är ju människa – så är tomtar och dinosaurier faktiskt ett bra val. Bland de bästa. Till och med i adventstid.

”Mamma, ibland är det skönt att önska sig kärlek och säga fina saker till himlen.”

Jag förstår nästan inget av de där orden, men jag älskar allt med att hon säger dem. Att det är hennes sista ord för dagen den här kvällen efter att vi sjungit Gud som haver barnen kär tillsammans.

Eller, jo. Det var en annan sak hon sa också. Däremellan.

– Jag älskar dig, Hilde, sa jag.

– Tack, mamma, sa hon.

Om du frågar en romantisk komedi är det där tacket helt fel svar på en kärleksförklaring, men om du frågar en ganska trött småbarnsmamma som har försökt räcka till hela kvällen men inte gjort det så har hon svårt att komma på ett rättare svar. Åtminstone Hilde såg min kärlek och mina försök också den här ganska sketna kvällen när så få andra såg något alls. Hon ser på mig med stor nåd. Jag borde låna hennes blick ibland.

Hon kallar gårdagen ”julkalenderdagen”. Vi förstår ju alla varför. Och jag inser att vårt prat om att vi ska öppna julkalendrar på tisdag kanske betydde en sak för oss och en helt annan för henne.

Jag är öppen för att båda betydelserna kan vara lika bra. Jag är rentav öppen för att hennes betydelse faktiskt kan vara bättre.

Inte en endaste sorg fanns i hennes lekamen idag på morgonen när hennes kalender var ”slut”. Hon har lekt massor med sina 24 små Greta Gris-grejer. Jag tvivlar på att lekarna hade varit lika rika om Gretas mormor kommit i lucka fem och hennes hatt i lucka fjorton. Om Gretas kickbike kommit i lucka två och Georgs i lucka sjutton och Georg själv i lucka tjugotvå.

Ibland tror jag att vår bild av hur saker och ting borde vara gör vårt liv och vår värld tråkigare i onödan. Vissa saker ska och måste naturligtvis göras på ett visst sätt, men jag tror att saker oftare än vi tror kan göras på helt olika sätt och i slutändan bli precis lika bra.

Jag har en liten dotter som öppnade alla sina kalenderluckor första december. Jag har en fullvuxen bästis som öppnde alla sina kalenderluckor redan tjugoåttonde november. Jag älskar dem båda. De gör mitt liv roligare och rikare och större. De lär mig mycket.

Vi skriver tisdagen den första december 2020. Klockan är 8:03. Det här är (var?) Hildes julkalender.

Jaha.

Jag tänker att väntan på en gång blev både väldigt lång och väldigt kort.

Låt oss hoppas att tålamod är en överskattad egenskap och att också de som inte alls förmår vänta förmår leva goda, glada liv.