Det finns vekor när man nästan glömmer att man är dödlig och så finns det veckor som den som gick. Jag tror vi är många som såg lite för mycket av livets skörhet och ändlighet förra veckan. Mer än vi ville se.

Själv har jag vetat att jag är dödlig sedan den decemberdag för snart femton år sedan när vi först körde i diket och sedan krockade med en långtradare. Jag har i någon mån levat på övertid sedan den dagen. Varje dag har varit en bonus. Allt kan faktiskt hända vem som helst när som helst och varje helt vanlig dag när allt är precis som vanligt är i sanning en gåva.

Det finns ett sätt att leva som inte tar morgondagen för given men ändå räknar med den. Det sättet vill jag välja. Då landar jag mitt i både tacksamheten och hoppet. Och där vill jag vara, där vill jag leva och bo.

En sommardag blev jag fotad av min älskade syster Matilda Audas Björkholm.

Och så har vi en annan skuld. Den som föds i människorna runtomkring den som är ansvarig när en annan människa dödas. Det finns inte alltid men ofta(st) människor också där som tycker att de borde ha sett varningssignaler, tecken. Som anklagar sig själva. Var brast jag? Som går sönder av att en älskad dödar.

En tragedi är nästan alltid en tragedi för många. Det är aldrig bara den direkt drabbade som drabbades. Vi är inga öar. Vi hör ihop med varandra och det en väljer att göra kan hålla en annan vaken om nätterna. Våra val får konsekvenser också för andra. Det är kärlekens pris.

Ansvaret är en endas. Tragedin, sorgen och smärtan är så mångas. Också på er tänker vi.

För några dagar sedan läste jag Katarina Wennstams nya roman Vargen. Om en man som dödar sin flickvän efter att ha avtjänat ett fängelsestraff för misshandel av henne. Om en annan kvinna som dödas och om jakten på den som dödat henne. Wennstam skriver – som många gånger förr – fiktion som tyvärr inte är fiktion.

Och nu, några dagar senare, får vi veta att en ung kvinna dödats i en lägenhet i Jakobstad. Även om vi inte vet mycket säger några få rader en hel del. Eftersom polisen är tydlig med att det inte föreligger någon fara för utomstående förelåg faran uppenbarligen bara för henne. Så där som faran mot kvinnor ofta gör.

Men jag vill protestera. Det föreligger visst en fara för allmänheten! Att hittas död i en lägenhet är tyvärr ett öde som kan drabba vilken kvinna som helst, det är inget som någon av oss går säker från. När det kommer till mäns våld mot kvinnor är Finland typ sämst i klassen och så länge det är så är faran just precis allmän. Det är kanske inte du själv. Men det är helt säkert närmare än du vill eller tror.

Varje gång en kvinna dödas av en man hon känner väcks frågor om vem som kunde eller borde ha sett något. Skulden slår till. Hur kunde jag inte märka något? Vi frågar oss också varför hon inte lämnade och gick. Trots att vi i det läget sitter med ett fasansfullt facit på hand. Så farlig var han. Skulle vi själva ha vågat gå?

Det är bara en enda som bär skulden varje gång en kvinna far illa i en nära relation. En enda. En enda.

Samtidigt kan vi alla göra vår del för att ändra på ett vidrigt machoideal och en bokstavligen livsfarlig kultur av att pojkar och män inte ska känna så mycket och åtminstone inte prata om det de känner. Jag kan göra min del, men den är så liten. Du som är man – snälla, gör din del eftersom den är så mycket större. Var en vän, en pappa, en bror, en granne, en kollega, en klasskompis som vågar känna, vågar prata och vågar gråta. Att som man våga svaghet, våga rädsla och våga litenhet är kanske det starkaste, modigaste och största du kan.

Det förändrar en värld som bara måste förändras. Så att faran går över.

Den internationella lärardagen 2019 firade jag inte som lärare, men nog med lärare. Närmare 700 lärare samlades nämligen till fortbildning i Vasa i dag kring temat läsning. Det finns så väldigt mycket att gilla med det.

Bland det finaste av allt i dag var mötet med en gammal elev som nu är lärare själv. Och hon berättade hur jag har inspirerat henne. Tänk. Att det är så. Och att hon säger det. På ett sätt så litet. På ett annat sätt så stort, kanske det största av allt.

Band något annat av det finaste var mötet med en gammal elev som inte är lärare själv. Men som var särskilt särskild under sin gymnasietid.

Tio år som lärare. Hittills. Det blir många dagar. Inte en enda av de dagarna har känts bortkastad eller meningslös. Varenda en av de dagarna har varit en gåva.

Vi hade en känsla av att det har varit ganska mycket kvällstid den här hösten så vi satt oss ner och räknade. Hösten har pågått åtta veckor nu. Vi har med andra ord haft nio gånger fyra vardagskvällar. Trettiosex stycken. Sex av dem har ingen av oss jobbat. Trettio av dem har alltså en eller två av oss jobbat.

Det här säger jag helt utan stolthet. Att ha lite för mycket på gång är inte en fjäder i min hatt, det är snarare ett hål i hatten. Ett fult hål i hatten.

Men det är inte alls så farligt som det kanske låter, vi är faktiskt båda både glada och snälla mot varandra. Men vi skulle onekligen gärna ha lite mer tid då vi kunde vara just snälla mor varandra.

Jag har alltid hävdat att jag hellre är lite trött och lycklig än utvilad och bitter. Just nu är jag trött och lycklig. Med betoning på lycklig.

Mitt nya jobb är fantastiskt fint. Jag får träffa nya, inspirerande människor, jag får läsa intressanta texter, jag får lära mig mycket, jag får ta nya steg och utvecklas. Jag växer varje dag.

Men – och i just det här sammanhanget måste jag nog använda ordet men – jag får också resa mycket, främst mellan min nya hemort och min förra. Nio veckor i sträck har jag jobbat i Helsingfors minst en dag, ofta två. Fredrik får verkligen leverera på hemmaplan.

Och: aldrig har han klagat.

Det säger mycket om den människa han är. Att han nästan lika ofta som jag själv uttrycker hur glad han är över mitt nya jobb, trots att det är klart mindre bekvämt för honom än mitt gamla var. Han har lärt mig mycket om generositet, om vad det är att unna en annan människa, om att genuint glädjas med en annan. Om att vilja se en anan bli till.

Han har lärt mig mycket om kärlek.

Ganska precis ett år efter att hon fick sina första glasögon har hon nu fått sina andra. Hon har valt bågarna helt själv, med all den bestämdhet som bor i henne.

Det fanns en tid då hennes syn oroade mig varje dag. Men de flesta dagar som går numera tänker jag inte riktigt på hur hon ser eller inte ser. Ibland kan jag ändå förundras över hur bra hon ser när hon märker någon liten detalj någonstans. Andra gånger kan jag förundras över hur dåligt hon ser när hon inte känner igen mig förrän jag är riktigt nära. Förundran går liksom åt båda hållen. Men till vår stora glädje och tacksamhet är de nya glasögonen lite svagare än det första paret. Det är ändå en liten seger. Och också en liten seger är ju just en seger.