Vi hade en känsla av att det har varit ganska mycket kvällstid den här hösten så vi satt oss ner och räknade. Hösten har pågått åtta veckor nu. Vi har med andra ord haft nio gånger fyra vardagskvällar. Trettiosex stycken. Sex av dem har ingen av oss jobbat. Trettio av dem har alltså en eller två av oss jobbat.
Det här säger jag helt utan stolthet. Att ha lite för mycket på gång är inte en fjäder i min hatt, det är snarare ett hål i hatten. Ett fult hål i hatten.
Men det är inte alls så farligt som det kanske låter, vi är faktiskt båda både glada och snälla mot varandra. Men vi skulle onekligen gärna ha lite mer tid då vi kunde vara just snälla mor varandra.
Jag har alltid hävdat att jag hellre är lite trött och lycklig än utvilad och bitter. Just nu är jag trött och lycklig. Med betoning på lycklig.
Nästan för lycklig 
Intensiva veckor, men på något sätt går det. Man anpassar sig.
Vi har också välfyllda kalendrar med framförallt barnens träningar. Har inte haft en enda kväll sen i somras som varit helt fri från skjutsande. 1-5 aktiviteter /kväll har vi, blir snabbt så med många barn. Mycket tacksamt att vi har dagtids jobb.
Varit så här i flera år, och mer tufft i perioder. Inget jag heller är stolt över, men svårt att säga att de måste sluta med lagidrotterna. Det ger dem så mycket. (Ändå bara en idrott /barn /säsong.)
På något sätt så blir allt på rutin, människan är anpassningsbar.
Nu precis från denna vecka har det minskat ner efter sommaridrotterna, och även förändringar med tonåringarnas tränande. Så nu har vi en förhoppning att komma i fas med livet. Att orka och hinna med familjen, o hemmet, att verkligen umgås med barnen.