Hurrarop och applåder

Så kom dagen då Hilde äntligen gick med på att svälja ner några skedar riktig havregrynsgröt. 

Vi är en sådan där familj som firar små saker så vi kallade till oss storasyskonen som fick bevittna grötintaget. Och eftersom de är en del av den här familjen som firar små saker så blev det hurrarop och applåder. Vilken ofantlig bedrift! Vilken oerhört genial bebis!

Arvid tog det lite längre. Kanske för långt. 

– Sätt ner henne på golvet så ser vi om hon har lärt sig gå! Hon kanske har börjat gå nu när hon har börjat äta gröt! jublade han.

Det hade hon inte. Förstås inte.

Men nog har hon det gott, vår Hild. Tänk att  hon får växa upp i en miljö där hon å ena sidan tokhyllas för att hon flera månader senare än de flesta andra sväljer ner lite gröt och där hon å andra sidan antas kunna klara av vad som helst. 


Bild: Maria Hedengren

Det kunde ha varit jag

Jag har stått på scen i en alldeles för urringad topp och en alldeles för kort latexkjol. Jag var femton år. Nej, min mamma visste inte vad jag hade på mig. Men hela min högstadieskola och hela gymnasieskolan i byggnaden intill visste. Om jag minns rätt visste också hela radio extrems produktionsteam.

Jag var inte värre än någon annan. Vi var fyra stycken på den där scenen och vi tyckte alla med allt vårt dåvarande förstånd att en lätt klädsel var en bra klädsel.

Så tro mig: jag har på många sätt full förståelse för de unga kvinnor som lånat ut sina bara ben och bara axlar till den där herrmiddagsreklamen som snurrar runt på nätet. Det kunde ha varit jag.

I samband med att jag och mina kompisar stod på den där scenen minns jag att en lärare diskuterade saken med vår klass. Jag minns – min vana otrogen – inte exakt vilka ord hon använde, men jag minns att hon vågade tala och problematisera. Hon gjorde det på ett sätt som inte fick mig att förgås av skam, men nog på ett sätt som fick mig att förstå att vårt klädval inte var okomplicerat.

Och det visste jag ju redan. Det var ju därför mamma inte hade fått se min utstyrsel.

Jag älskar rakryggad vuxenhet som vågar. Den vuxenhet som fanns hos både min lärare och hos min mamma. Den vuxenhet som inte är rädd för att verka tråkig och bakåtsträvande utan som vågar bära det ansvar som är vuxenheten givet. Jag visste att jag var ute och cyklade. Jag valde visserligen ändå att cykla, men för mig var det viktigt att veta att det vinglade.

Det är naturligtvis inte okomplicerat när femtonåringar sänder signaler som de själva knappt förstår. Och det är naturligtvis inte heller okomplicerat när morgondagens lärare sänder signaler som de antagligen förstår men ändå väljer att sända.

Får man inte göra något roligt längre? Måste allting ifrågasättas och problematiseras? 

Jo, man får göra jättemycket roligt längre. Det mesta, faktiskt. Man får naturligtvis också göra herrmiddagsreklamer som jag finner sunkiga om man själv finner dem roliga. Men man måste också leva med att det mesta ifrågasätts och problematiseras.

För något år sedan satt Ingrid och tittade på Barbie och jag befann mig i närheten. Jag råkade uppfatta ett samtal mellan Barbie och en polis. Den manliga polisen sa – och nu minns jag min vana torgen nästan ordagrant – så här:

– Du borde få böter, du är ju alldeles för snygg.

Alltså, va? Vem tyckte att det där var en bra replik i ett barnprogram? Eller i något program alls? Så jag ifrågasatte och problematiserade. Sa åt Ingrid att jag tyckte det var en sällsynt märklig och korkad kommentar. Bar mitt vuxenansvar. 

Det finns så mycket som är så märkligt i den värld som är vår. När vi ser något märkligt måste vi få säga till och ifrån. Annars får märkligheterna fortsätta oemotsagda.

Det kunde ha varit jag. Hoppas att det inte behöver vara ni.

 

Era ben ska ju bära er ut i världen, på de livsviktiga uppdrag som är era. Era axlar ska ju bära era huvuden, där era kloka tankar bor.

Det som håller hela skeppet flytande

Hon är en utpräglad nattuggla, har alltid varit. Tack och lov är hennes sömnbehov relativt litet, men sällan är våra morgnar vackra. Oftast blir det fult vid något tillfälle, senast i dag blev det fult vid flera. 

Jag kan inte minnas när hon senast var på gott humör när hon gick till skolan. 

Vissa morgnar känns så ansträngda att jag inte för mitt liv kan begripa att vi snart ska slänga in ett jobb till i den här mixen som kallas vardag. Tänk om jag också skulle behöva klä mig anständigt och packa en väska innan vi snubblar ut ur lägenheten på morgnarna! Det känns som om mina mjukisbyxor är det som håller hela skeppet flytande. 

Det pratas mycket om föräldraledighet nu och det är en så enormt viktig sak att prata om. I Sverige kan föräldrar ta ut föräldraledighetsdagar på ett flexibelt sätt ända fram tills barnet är åtta år. Jag träffade en mamma där som just nu jobbar 80 % och är föräldraledig 20 %. Hennes yngsta barn är tre. Och hon kan inte förstå hur någon småbarnsfamilj klarar av att båda föräldrarna jobbar heltid. 

Jag vet faktiskt inte om jag heller kan.

Tänk att som småbarnsförälder få jobba sex timmars dagar och sedan vara föräldraledig de återstående timmarna. Eller få jobba fyra dagar i veckan och vara föräldraledig en. Eller jobba halva tiden och vara föräldraledig andra halvan. Tänk att få ge sin familj den möjligheten utan att det ska betyda ett stort ekonomiskt minus.

Det känns som om de flesta barnfamiljer är lite för trötta. Lite för stressade och lite för stretchade. Och vi människor gör oss inte riktigt i uttänjda format, vi går ju sönder till sist om vi blir för tunna. 

Jag vill ju tro att det går att hållas hel också fast man har familj. Men jag efterlyser lite hjälp på traven. En reform av föräldraledighetssystemet kunde vara en sådan hjälp. Det system vi har nu har kanske varit det bästa tänkbara i något skede, men jag tvivlar på att det fortfarande är det. 


Bild: Maria Hedengren

En stor liten stund

– Förakta inte den livssituation du befinner dig i just nu. 

Orden gick rakt in i hjärtat på mig. Sällan hade någon talat så sant om mitt liv, och kvinnan som talade nu hade aldrig ens träffat mig förut. Hon visste ingenting om det förakt som jag bar på, det förakt som jag knappt vågade erkänna ens för mig själv. 

Jag var nybliven mamma till mitt första barn och mycket kändes hopplöst och tråkigt. Jag ville så mycket men tyckte mig kunna så lite. Jag kände mig bunden och fångad och begränsad. Jo, jag föraktade den livssituation som var min just då.

I dag är jag tillbaka i den livssituationen. Också i dag vill jag mycket och tycker mig kunna lite. Men föraktet är helt borta. Jag vet att tiden hemma med Hilde har evighetsvärde, på inget sätt nedvärderar jag min tillvaro just nu. Jag önskar bara – helt själviskt – att jag skulle tycka att det här hemma-med-barn-livet är roligare än jag faktiskt tycker. Att jag skulle kunna vara mera här och nu och njuta mera av det som är i dag. 

Jag jobbar på det och försöker vara i de stunder som blir mig givna. Ofta misslyckas jag och ibland lyckas jag. I går satt Hilde och jag på badrumsgolvet i elva minuter och tittade på när tvättmaskinen (hon den där nya) jobbade. Jag var bara där och längtade ingenstans. Ville inget annat.

Det var en stor liten stund.

Sällan är ju stora stunder störst. Ofta är de största stunderna de små som vi väljer att se som stora. 


En bild från föraktets tid. 

Tid hos neurologen

Jag bloggar inte glansbild, men jag bloggar om det som jag kan hantera. Den sunkighet, den brustenhet och de misslyckanden som jag kan bära, om än aldrig med stolthet. Den oro, den rädsla och den sorg som jag kan möta, utan att gå sönder. 

Det andra – som jag inte kan bära och möta – finns aldrig här. Det finns i mig själv, i min Fredrik och i de människor vi delar livet med. Också det vi inte riktigt kan bära och möta får de bära och möta. För så är det när man delar liv.

Stora delar av det som fanns i mig hela våren fanns aldrig här. Och det kommer inte att finnas nu heller, mest för att vi fortfarande inte riktigt vet. Men vi vet att det inte är något allvarligt. Allt farligt har vi kunnat utesluta och nu är det bara en ovisshet kvar. En ovisshet som inte känns skrämmande eftersom Hilde mår så bra.

Vi hade tid hos neurologen i går. Igen. Och vi hade glömt bort den. Jag drabbades, med rätta, av skam och sedan, med lika stor rätta, av tacksamhet. Jag är så tacksam över att vi kunde glömma bort tiden till neurologen. Den som är beredd på dåliga nyheter kan förstås inte glömma. Vi kan och det är jag innerligt glad över. 


Bild: Matilda Audas Björkholm

Att hon räknar med honom

Så kom dagen då vi flög hem igen. Den kom naturligtvis alldeles för snabbt. Den gör ju alltid det. Aldrig får jag för mycket av syster, svåger och syskonbarn. Sällan får jag ens tillräckligt. 
Så alldeles för snart satt vi alltså på flygplanet igen. Våra barn är mycket, men flygvana är de verkligen inte. Ingrid som är mest medveten var också mest pirrig när flyget skulle lyfta. För att lindra pirrigheten sökte hon tröst hos sin lillebror. 

– Arvid, berätta något roligt, bad hon. 

Och han berättade. Något roligt som fick henne att skratta, som trollade bort de flygrelaterade orosmoln som hennes fantasi byggt upp. Jag bara älskar att hon vänder sig till honom, räknar med honom och tar honom på allt det allvar han förtjänar.

Det allvaret till trots; ingen får oss att skratta som han. Ingen lyckas heller lika väl med att: 

a. ge oss gråa hår

samt 

b. sedan få oss att slita de gråa håren. 

Men det är omöjligt att vara långsint över en förlorad frisyr när han är han. I högform spränger han precis alla gränser för hur ljuvlig en varelse kan vara.


Bild: Kavilo photography

Gråta i kyrkan

Hur många gånger är det rimligt att gråta under en enda gudstjänst? Jag vet inte. Men jag gissar att jag passerade gränsen och nog grät orimligt mycket under förmiddagens högmässa. 

Varför? Nå, därför att: 

1. det fanns en barnkör längst fram i kyrkan under hela gudstjänsten. 30-40 vitklädda som sjöng om hur vi aldrig någonsin behöver vara ensamma och rädda. Jag grät första gången redan när de tågade in. Jag säger inte att man måste gråta över barnkör. Jag säger bara att man antagligen är död inombords om man inte gör det. 

2. det fanns en tonårspojke som ackompanjerade kören på bas eller gitarr. Jag har ingen aning om hur man gör sådana tonårspojkar, men den pojken är i sanning #goals för alla oss som försöker lotsa pojkar genom livet.

3. prästen såg på Hilde med Jesus egen blick i nattvarden. Det fanns liksom bara frid och tid. Jag tror Hilde hade fått ta emot välsignelsen hur länge som helst om hon hade velat. 

4. en ung man tände ett ljus för en förlorad anhörig. Han böjde sitt huvud och gjorde korstecknet innan han tog ett djupt andetag och fortsatte gudstjänsta. (Lite det där andetaget som hela gudstjänsten i någon mån är; vi andas in, tar liksom sats och går burna och stärkta ut i världen och gör vår grej)

5. alla som Hilde tog kontakt med blev glada när hon gjorde det. De strålade som solar, tog hennes lilla hand och strök henne över kinden med handen. Jag önskar att mina barn alltid ska få vara del av en gemenskap där man instinktivt litar på varandra och folk visar sig vara värda tilliten.

6. gudstjänsten slutade med att barnkören sjöng Lalehs En stund på jorden. Och sedan åt vi korv med bröd.

7. Jesus är så arma bra. För att han är bäst. För att jag får vila i honom. För att jag får tanka den kärleken och den tryggheten varje vecka. Det förändrar allt. Varje vecka. Det är en enorm nåd att få tro att också jag är älskad och buren av universums skapare. Vad gör det inte med en människa att få tro just det?

Typ därför. Grät jag i dag i kyrkan. Och typ därför väljer jag kyrkan varje vecka. 


En av alla de söndagar då jag valt kyrkan.

Det säger mer om en relation

Det här är en av dagens bästa stunder. Hilde sover, de stora barnen ser film på övrevåningen. Jag sitter på vardagsrumssoffan och stickar mitt livs svåraste mönster. 

I rummet intill renoveras en hall. Min syster och hennes man sågar och skruvar och spikar. För några minuter sedan fick jag höra att taket är klart. Det betyder inte fest och vila resten av dagen, det betyder bara att de börjar på med vägg. 

Det är fint att lyssna till dem när de renoverar. De skrattar en hel del och talar så fint med varandra. Det säger mycket om dem. Jag tror bestämt att de samtal som förs över cirkelsågar och skruvdragare säger mer om en relation än de samtal som förs över tända ljus och finmiddag på vita dukar.  

Alla hallar borde få komma till i sådana här samtal. 


Hallen just nu. I huset där vi semestrar just nu. 

Rätten att få fira sin pappa

Denna torsdag kan världen berätta att några daghem i Helsingfors ersätter farsdag med en könsneutral närståendedag. 

Jag vet inte hur din värld reagerar på det. Min verkar rätt upprörd. Ordet sjukt har faktiskt förekommit. 

Väldigt få (om någon) av de upprörda har själva varit dagisbarn utan en pappa att fira på farsdagsfest på dagis.  

Själv var jag just ett sådant dagisbarn. Min morfar vad med i stället, och jag minns det där stentrollet som han och jag gjorde tillsammans när alla andra gjorde stentroll med sina pappor. I 80-talets Vasa var det faktiskt så. Att alla andra gjorde troll med sina pappor. 

Jag minns farsdagskort och farsdagspresenter som tillverkades vare sig det fanns en naturlig mottagare eller inte. Jag minns en stor medvetenhet om det som saknades i mitt liv och i dag som vuxen kan jag tänka; det är kanske inte värt det. Hur mysig farsdagsfrukosten än är för alla de barn som får komma dit hand i hand med sina pappor så känns utanförskapet, skammen och sorgen hos de barn som aldrig får det som ett problem som inte riktigt väger upp.

Det må vara synd om de barn som inte har någon pappa, men att göra farsdagen till en närståendedag är väl att frånta de andra rätten att fira sina pappor? tycker någon.

Nej, det är det inte. Tycker jag. Naturligtvis har de lyckligt lottade barnen all rätt att fira sina pappor. Och ingen vill ta ifrån dem den rätten. Farsdag ska väl ändå i första hand firas hemma med pappan och familjen, inte på dagis. Och om det finns en pappa med i bilden som vill och kan komma på närståendedag till dagis är han ju hur välkommen som helst. 

Varje år i februari är det vändagsfest på vårt dagis. Primärt tänkt för mor- och farföräldrar, men eftersom Helsingfors ligger så avsides har vi kört alla möjliga andra alternativ. Föräldrar, faddrar och vuxna vänner har förekommit bland våra barns gäster. Det finns många olika sätt att få fira på. 

Jag vet inte om farsdagsfirande på dagis är en dålig idé, men jag vet att det är dåligt att håna människors genuina vilja att skapa mer tillhörighet och mindre utanförskap för de barn som behöver det. 

Första gången

I natt hände det för första gången. Jag tog upp Hilde ur hennes säng och höll henne i min famn. För att hon var ledsen. 

Hon hann alltså bli elva månader och fyra dagar innan jag behövde trösta henne i min famn nattetid. 

Trots att hon har sitt livs kanske sämsta natt bakom sig, trots att hon väckte mig minst en gång i timmen hela natten och trots att hon och jag vaknade klockan fyra är jag tacksam. När den här natten är den värsta är det faktiskt otroligt bra, det vet jag så väl. Och när den här natten kom så här långt in i hennes liv är det liksom ännu mer än otroligt bra. 

Dessutom firades den dåliga natten på det bästa stället. 

Trots tacksamheten hoppas jag på en bättre natt i natt. På en timmes sammanhängande sömn och en dag som börjar först på morgonen. 

I så fall lär jag vara ännu mer tacksam i morgon. 


(Gammal) bild: Matilda Audas Björkholm