Gråta i kyrkan

Hur många gånger är det rimligt att gråta under en enda gudstjänst? Jag vet inte. Men jag gissar att jag passerade gränsen och nog grät orimligt mycket under förmiddagens högmässa. 

Varför? Nå, därför att: 

1. det fanns en barnkör längst fram i kyrkan under hela gudstjänsten. 30-40 vitklädda som sjöng om hur vi aldrig någonsin behöver vara ensamma och rädda. Jag grät första gången redan när de tågade in. Jag säger inte att man måste gråta över barnkör. Jag säger bara att man antagligen är död inombords om man inte gör det. 

2. det fanns en tonårspojke som ackompanjerade kören på bas eller gitarr. Jag har ingen aning om hur man gör sådana tonårspojkar, men den pojken är i sanning #goals för alla oss som försöker lotsa pojkar genom livet.

3. prästen såg på Hilde med Jesus egen blick i nattvarden. Det fanns liksom bara frid och tid. Jag tror Hilde hade fått ta emot välsignelsen hur länge som helst om hon hade velat. 

4. en ung man tände ett ljus för en förlorad anhörig. Han böjde sitt huvud och gjorde korstecknet innan han tog ett djupt andetag och fortsatte gudstjänsta. (Lite det där andetaget som hela gudstjänsten i någon mån är; vi andas in, tar liksom sats och går burna och stärkta ut i världen och gör vår grej)

5. alla som Hilde tog kontakt med blev glada när hon gjorde det. De strålade som solar, tog hennes lilla hand och strök henne över kinden med handen. Jag önskar att mina barn alltid ska få vara del av en gemenskap där man instinktivt litar på varandra och folk visar sig vara värda tilliten.

6. gudstjänsten slutade med att barnkören sjöng Lalehs En stund på jorden. Och sedan åt vi korv med bröd.

7. Jesus är så arma bra. För att han är bäst. För att jag får vila i honom. För att jag får tanka den kärleken och den tryggheten varje vecka. Det förändrar allt. Varje vecka. Det är en enorm nåd att få tro att också jag är älskad och buren av universums skapare. Vad gör det inte med en människa att få tro just det?

Typ därför. Grät jag i dag i kyrkan. Och typ därför väljer jag kyrkan varje vecka. 


En av alla de söndagar då jag valt kyrkan.

Advertisements

12 thoughts on “Gråta i kyrkan

  1. Så fint du skriver om kyrkan! Och så fin din första bok är! Jag har äntligen fått den i min hand och sträckläste den, fast den förstås borde avnjutas i små portioner, länge och väl. Tack för att du använde din röst och skrev den. ❤

  2. oj bästa kyrkan. jag har under de senaste åren insett vad en kyrkgemenskap kan göra med en människa och en tro, och har gått från negativ “nåjaa” till positiv “JAA”.

  3. Jag känner igen allt gråtande, nångång gråter jag redan då jag öppnar kyrkdörren. Det är nåd att kunna gråta//Nilla

  4. Femman och sjuan! Och att det är möjligt att tro som du. För mig representerar du det andligt sanna och rena som jag bara anar. Ibland mer.

  5. Jag gråter alltid i kyrkan. För att jag får komma med min litenhet. För förlåtelsen. För orden. Psalmerna. Vissheten. Gemenskapen. Nåden.

  6. Vilket vackert blogg inlagg! Det ar en stor gava att fa ta del av den karleksfulla gemenskap som kyrkan ar. Jag far alltid tarar i ogonen varje Sondag, men oftast forsoker jag halla tillbaka dem for att verka lite normal och inte skramma bort alla de som ar nya i kyrkan, haha! For fem ar sedan undrade jag varfor alla manniskor i kyrkan var sa onormalt glada hela tiden, nu ar jag lika (onormalt) glad och tacksam sjalv. 🙂

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s