Under dagarna som gått har jag läst hundratals statusuppdateringar, blogginlägg och kommentarer där kvinnor lyft fram sexuella övergrepp och trakasserier som de utsatts för. En av de kommentarerna nämnde militären. Hur det i den miljön ansågs vara okej att tala om kvinnor på ett objektifierande sätt.

Jag påmindes då om de ganska många berättelser jag har hört som tyder på exakt samma sak. Att den plats som sägs göra pojkar till män verkar vara en plats där kvinnor objektifieras, sexualiseras och förnedras. 

Det är kanske ingen större fara för en ung man med god självkänsla, stor empati och rejäl ryggrad, han kommer kanske undan med blotta förskräckelsen. Men alla de unga män som är osäkra, otrygga och beroende av gruppens acceptans – gissningsvis en ganska stor grupp – kommer knappast undan lika lätt. Och det är inte de själva som blir de största förlorarna.

Jag har en dröm om att det ställe där pojkar sägs bli män skulle få vara ett ställe med benhård nolltolerans. Ett ställe som visar att man sällan behöver försvara andra människor med vapen men dagligen kan göra det med ord. Ett ställe där de destruktiva tendenser man plockat upp i skolkorridorer, på hemmafester och på sociala medier bara dör. Nu verkar det snarare vara ett ställe där dessa tendenser frodas och befästs och i någon mån ursäktas i den sexuella utsvultenhetens namn. 

Vi måste förstås börja mycket tidigare än när pojkarna redan står på tröskeln till vuxenvärlden. Därför går det inte en vecka utan att jag talar med Arvid om saken. Men det arbete som görs i hem, på daghem och i skolor får inte omintetgöras i den miljö som de flesta av våra pojkar vistas i under den kritiska tid då de väljer vilka slags vuxna de vill vara. 

Jag tror bestämt att vi borde se över den militära läroplanen. I första hand då den inofficiella. Det jag har sett av den hittills är inte speciellt imponerande. Som det är nu tror jag att jag avskyr militären, trots att jag antar att vårt land behöver ett militärt försvar i någon form. Jag skulle hoppas att det försvaret bestod av kvinnor och män som fått sin träning i en konstruktiv miljö som lär ut respekt för andra människor för att de är människor, inte för att de har högre militär grad än du själv. 

Bild: Matilda Audas Björkholm

Så här i svallvågorna av metoo-kampanjen vill jag lyfta fram en annan del av min berättelse. En precis lika sann del av min berättelse.

Det finns många, många män i mitt liv som aldrig har tittat på mig på ett äckligt sätt, som jag aldrig någonsin har känt mig obekväm med och som jag skulle våga vara ensam med när och var som helst. Faktum är att de allra flesta män jag själv valt att ha i mitt liv är just sådana män. 

De är mina vänner. De är mina bröder. De är mina barns gudfäder. Jag skulle anförtro dem vem och vad som helst. 

Ja, men du är ju trettiofem och gift. Med en präst, dessutom. Det sållar väl bort en stor del av det sextrakasserande packet, tänker ni kanske nu. Det finns kanske en poäng där, men faktum är att den här delen av min berättelse är äldre än både mitt äktenskap och Fredriks prästvigning.  

Det finns en hel del foton från min studentdag som visar på mitt kompisgäng från gymnasietiden. Jag har min turkosblå klänning och mina kompisar har sina mörka kostymer. Jag är den enda som har klänning och det beror inte på att jag hade nytänkande kvinnliga vänner som valde kostym. Nej, det beror på att jag hade egentligen bara manliga vänner. 

Ingen av de här pojkarna – för de var ju faktiskt bara pojkar – har någonsin tittat på mig på ett äckligt sätt, har någonsin fått mig att känna mig obekväm eller har någonsin försökt med något jag inte velat när jag har varit ensam med någon av dem. De kompisar jag fick i mitten av gymnasiet, de kompisar som ordnade min svenhippa när jag skulle gifta mig – de gick aldrig någonsin över någon gräns. 

Och det är samma sak med de män jag i dag kallar mina vänner. Det finns fortfarande en gräns som inte heller de har passerat. 

Vad har det gjort med mig att jag redan som tonåring fick komma in i ett sammanhang där ingen som jag litat på och räknat med har kommit med märkliga förslag? Där ingen trott sig ha rättigheter till mig som de inte hade? Där mina manliga vänner har varit mera intresserade av mina tankar, åsikter och känslor, än av mina bröst, kurvor och sexuella tjänster? 

Åtminstone har det gett mig en stark tilltro till att det går att vara man utan att vara en skitstövel. Och att det faktiskt går att forma en kultur där man gör på ett annat sätt och talar på ett annat sätt.

Och dessutom, som en bonus lite utanför ämnet men som något verkligt avgörande för just mig; det har fått mig att inse att mitt utseende är det minst intressanta med mig. Jag har tidigt tvingats hitta och utveckla helt andra styrkor. I ett gäng där ingen någonsin sa något positivt om hur jag såg ut gick det inte att bara vara snygg. Då måste jag bli något annat. 

Då fick jag bli något annat. 

Sådana här pojkar fanns inte bara i Pedersöre i början av 2000-talet. Jag har stött på tonårspojkar i huvudstadsregionens 2010-tal med lika mycket ryggrad och glädjande många män som aldrig någonsin skulle. 

Men också de här männen måste leva med att de är potentiella våldtäktsmän. Inte i sina egna ögon och inte i mina. Men den kvinna som inte vet vad de går för när hon möter dem på gatan – i hennes ögon är de lika farliga som alla de många män som faktiskt skulle. 

Jag förstår att det kan kännas jobbigt och orättvist. Att gå omkring och skrämmas bara för att man går omkring och är man är ju på något sätt helt orimligt. Men minst lika helt orimligt är det att många kvinnor går omkring och rädda bara för att de går omkring och är kvinnor. Och jag lutar åt att det är värre.

Så. Ni män som aldrig någonsin skulle; visa det! Bekänn färg. Världen behöver ert aktiva motstånd. Som ni har sett under de senaste dagarna har nästan alla kvinnor blivit offer för ord, hot, händer och blickar som de inte bad om. Det finns tyvärr alldeles för många chanser att ta ställning när en kvinna blir behandlad på ett fult sätt. Så gör det! Ta ställning redan när en sexistisk jargong kör igång. På bussen, på julfesten, i omklädningsrummet. Du kanske förstör stämningen, ja. Men vad är den stämningen värd? Du kanske förlorar gemenskapen, ja. Men vad är den gemenskapen värd? Och vad hjälper det om du vinner hela världen men förlorar din själ? 

Ni kan göra en enorm skillnad. För mig har ni redan gjort det. Ni har gett mig en tilltro och ett hopp som jag märker att många andra kvinnor knappt vågar drömma om. Jag är glad och stolt över er. Tack för allt det ni har gjort hittills. 

Kampen är inte över. 

Nu kavlar vi upp ärmarna.

Jag vill inte möta honom. Han är en äldre man som ser ut att vara påverkad av något annat än livet. Han kan inte ens gå rakt. Han ser ovårdad ut och han ser ut att lukta illa. Han är en sådan där människa som de flesta av oss vill undvika. 

Han är en sådan där människa som Jesus aldrig någonsin skulle undvika. Trots att jag vet det och trots att Jesus är min största förebild söker jag mig så långt åt sidan som jag bara kan. Jag vill inte att han ska börja prata med mig. 

Han börjar. Förstås. Han ger mig det vackraste leende någon människa gett mig i dag och pekar ivrigt mot ett träd. 

– Titta! Det var alldeles gult i går och nu är det nästan helt tomt! säger han fascinerat. 

Jag går nästan sönder. Jag skäms så oerhört mycket – och det ska jag också göra. Hur kunde jag försöka undvika en människa som fascineras av trädens höstresa? Så där som ingen av oss egentligen hinner? Så där som jag tänker mig att trädens skapare alltid hinner? 

Vi talar en liten stund om träd. På svenska är min kunskap begränsad, på finska är den nästan obefintlig. Men jag gör mitt bästa och sedan går vi vidare åt varsitt håll. Jag med barnvagn. Han med vinglande steg. 

Vem är han? tänker jag förundrat och tittar efter honom. Hur har livet behandlat honom, vad har fört honom hit? Och än mer: hur kan han trots sin resa ge mig det vackraste av leenden? Han som säkert får nästan inga? 

Han har något som jag saknar. Något som jag vill ha och behöver.

Det är inte så att jag plötsligt inbillar mig att han är rikare än jag. Nästan ingen är det, jag vet det så väl och jag vet också att det krävs mer av den som har fått mer. Det är kanske livets enda rättvisa. Det krävdes alltså av mig när jag mötte honom och jag levde på inget sätt upp till de kraven. 

Också han är ju det absolut värdefullaste som finns. Nästa gång jag möter honom ska jag försöka påminna honom om det.

Bild: Matilda Audas Björkholm

Men så sällan och för så länge sedan och så relativt milt att jag nästan har glömt. Men bara nästan. 

Vissa saker glömmer man aldrig. 

Andra saker faller i glömska men kommer tillbaka en dag då andra berättar.

Vad var egentligen grejen med att pojkar på sjuan i högstadiet systematiskt letade fram behåbandet på flickornas ryggar och smällde till med det. Inte så att det gjorde ont, nej. Men nog så att jag kände mig olustig och obekväm och nästan lite rädd.

I dag undrar jag; såg ni vuxna ingenting? Hörde ni inte hur smällarna av behåband ekade mot klassrumsväggarna? Orkade ni inte se? Vågade ni inte se? 

Eller det värsta; tyckte ni inte att det fanns något att se? 

Det fanns. Och ni borde ha sett. Också det som våra naiva ögon inte förmådde se.

Så. Me too. För alla oss som blev smällda med våra egna behåband. För alla oss som kallats hora. För alla oss som har slukats av blickar vi verkligen inte ville slukas av. 

För att de som kommer senare inte ska behöva. Bli, kallas och slukas. Och kanske allra mest för att de ska veta att det inte finns något sådant som är för sällan eller för länge sedan eller för milt. 

Om det är så är det. 

Vi går på upptäcktsfärd. I mörkret med varsin ficklampa. 

Han går före mig. Det är viktigt. 

– Om det kommer någon dum person som gör något ont kan jag skydda dig, förklarar han. 

Jag frågar lite försiktigt vad det onda kundes tänka vara. 

– Nå, han kanske börjar slå och sparka oss, säger Arvid. 

Jag motstår frestelsen att upplysa honom om att det onda alltså skulle bestå i sådan behandling som han dagligen utsätter oss han älskar mest för. Det skulle ju, onekligen, sätta en viss stämning på vår färd. Inte ens ficklamporna rår på sådant mörker. 

I stället frågar jag hur han skulle skydda mig. 

– Jag skulle springa bort det fortaste jag kan. Jag är ju jättesnabb och jättestark, säger han. Med hela världens samlade självförtroende. 

– Men hur skulle det rädda mig? frågar jag. En rimlig fråga. Kan tyckas.

– Jag skulle vråla mitt lejonvrål, då skulle han bli rädd, försäkrar Arvid. 

Sedan talar vi om styrka och mod. Om att Gud har gjort honom stark och snabb för att han ska kunna skydda och hjälpa andra människor. Om att styrka är bra bara om den gör gott. Om att vår uppgift alltid är att hjälpa andra människor och visa dem kärlek. Om att allt det vi kan och har finns till för att det ska kunna vara till välsignelse för andra. 

Jag vet inte om han förstår. Knappast helt och hållet. Men vissa saker är så viktiga att de måste sägas också fast de inte förstås helt och hållet. Så att vi faktiskt kommer ihåg dem den dag då vi också kan förstå dem.

Vi testar desutom några lejonvrål. Aldrig vet man när ett sådant kan komma till pass.

Det är många som ammar i mitt flöde i dag. Jag sitter här i min helt amningsovänliga klänning och längtar verkligen inte tillbaka till tiden då jag var en annan människas mat. För just så kändes det. 

Jag minns fortfarande väldigt väl hur den där allra första tiden med en liten Hild var. Hur varje dusch jag ville ta krävde planering. Hur det kändes som dyrbar egentid att få föra ut en roskis. Hur jag på något helt irrationellt plan trodde att jag aldrig mer skulle vara fri. 

Jag vill inte försköna den tiden, men tänk om jag hade vetat de där riktigt mörka decemberdagarna att allt faktiskt skulle bli mycket bättre mycket snart. Mycket ljusare. Ibland kan det svartaste i mörkret vara att vi inte vet när det kommer att ljusna igen.

Det är så ljust nu. Kolmörkt före sju. Regnigt alla dagar. Men så ljust nu.

Mindre ljust då. Men mycket kärlek. 

Ännu en vän har blivit utmattad, gått in i väggen, tagit slut. Levt ett liv som hen inte egentligen orkar med. Vi kan förrresten byta ut hen här. I min värld är det nästan alltid hon. 

Jag får ofta frågan om hur jag orkar och hinner med allt. Senast i går fick jag den frågan. Ett par gånger. Och jag blir alltid lite orolig och lite obekväm. Är jag en sådan som verkar hinna och orka med allt? 

Jag vill inte vara den. 

För jag är inte den. 

Det finns en massa saker jag inte hinner och orkar med. Mycket av det känns ärligt talat ganska oviktigt, men varje dag sviker jag också något av de ideal som faktiskt är viktiga för mig. Jag brister där jag borde och måste. Varje dag. 

Det är väl just det som hittills har varit min räddning; att jag misslyckas och kommer till korta varje dag. Det är kanske de som alltid fixar allt som plötsligt en dag inte fixar något alls. 

Just nu borde jag absolut hänga tvätt, plocka upp leksaker, bädda undan efter nattens nattgäster och svara på några mejl. Och framför allt; jag borde ge de stora barnen någon slags kvalitetsupplevelse. Jag borde absolut passa på nu när Hilde sover. Men i stället tänker jag krypa långt ner under täcket och i värsta fall läsa 45 minuter, i bästa fall läsa och sova 45 minuter. 

Det blir min räddning i dag. Inte diskbänkens, men min. Och det är viktigare.

Vad blir din?

Bild: Matilda Audas Björkholm

Hon är stolt när hon kommer hem från skolan. Stolt och lite förvånad. De har haft friidrott och hon visade sig vara en baddare. Nästsnabbast på 60 meter. Snabbast på 600. Hoppade längst i längd. 

Av alla. 

Poängen med det här är inte att skryta över hur snabb hon var och hur bra hon hoppade. Poängen är att hon kunde mäta sig med pojkarna och framför allt; hon tyckte inte att det var något märkvärdigt alls med det.

Det slog mig med enorm kraft. Hon vet faktiskt inte att hon borde vara sämre på sport för att hon är flicka. Hon vet inte att hon förväntas prestera sämre och mindre på vissa områden för att hon är flicka. Kanske hon rentav är lyckligt omedveten om att hon förväntas prestera bättre på andra områden för att hon är flicka.

Nåde den som upplyser henne om den saken. 

Nåde den som stänger dörrar som borde vara öppna för de här två. Bara för att de är flickor. 

Hon den äldre vet att det är den internationella flickdagen i dag. Den dagen har vi för att det finns länder där det är dåligt att vara flicka, förklarar hon. 

Jag frågar om hon någon gång har känt att det är dåligt. Nej, det har hon inte. Säger hon och ser lika förvirrad ut som om jag frågat om hon vill ha daggmask till kvällsmat. 

– Känner du att du kan och får göra allt du vill? frågar jag. 

– Nej. Jag har ju föräldrar, svarar hon.

Fair enough.

I dag har den kommit från tryckeriet. I dag har den landat i min hand. Och den ser så fin ut. Om jag får säga det själv.

Den är mitt hjärta på ett fat. Mellan de här raderna finns det finaste jag har. De finaste jag har. 

Nedräkningen är slut. Väntan är över. Ökenvandringen har avslutats. Arvid har födelsedag. 

Äntligen. Äntligen. Äntligen.

Vilken resa de här fem åren har varit! I nästan tre år var han det mest lättskötta barn jag någonsin hört talas om och sedan dess har han varit… betydligt mindre lättskött. Han har testat alla gränser jag kände till och en hel del gränser som jag inte hade en aning om att fanns. Han har tryckt på alla knappar och öppnat alla dörrar på vid gavel. 

Sällan är det lätt. Alltid är det roligt och givande och meningsfullt.

Jag lutar åt att lättskött är överskattat. Att det vi har är bättre. Vi älskar honom så ofantligt mycket och varje gång han visar att han vet det är en seger. För det är så mycket annat också att jag ibland har varit rädd för att kärleken skulle drunkna i allt det. Men han visar det ofta; att han vet att han är evigt älskad. Och det är han. En av vårt livs allra största gåvor. Varje kväll säger jag att jag är tacksam för att jag får vara hans mamma. Och varje kväll menar jag det.

I dag är det fest. Må alla icke-begagnade drönare i världen fira vår helt underbara femåring!