– Det kan hända i natt! Tänk om jag blir storasyster igen om bara några timmar, säger Ingrid med pirrig röst. Varje kväll numera. 

Och han som snart blir storebror har fortsatt med den vana han haft sedan september. Varje kväll i aftonbönen tackar han för bebisen och varje kväll i aftonbönen ber han för bebisen. 

Det är lätt att älska deras förväntan. Den är så ren, så självklar och så trygg. I deras värld är det otänkbart att något kunde gå fel. 

Och jag erkänner; jag avundas deras värld. 

Rationellt vet jag förstås att det nästan alltid går bra när barn föds i Finland. Förnuftsmässigt vet jag att vi nu i trettioåttonde veckan är på rätt sida om alla riskstadier. På en kunskapsnivå vet jag att vi snart har vår bebis hos oss.

Men vad jag känner? Att vi redan har fått så mycket, mycket mer än  många, att jag bara inte kan ta för givet att det största av mirakel skulle bli vårt ännu en gång. Jag kan hoppas och be och rentav tro – men ta för givet? 

Det går inte. Inte i min värld.

Jag är inte orolig. Jag är inte rädd. Varken oro eller rädsla hjälper heller om det värsta händer. På inget sätt lindras den största smärtan av att man var beredd på den. 

Men jag är ödmjuk inför livets storhet och skörhet. Vet alldeles för väl att så väldigt lite är i min hand. 

Hon som hoppas att det blir i natt. 

Vi som hade det så trevligt. Jag tror att precis alla föräldrar vet vad jag menar, den där känslan som infaller sig när det som i något skede ser ut att bli världens mest harmoniska kväll plötsligt gör en helomvändning och blir något helt annat.

Vi hade en sådan kväll. Vi lekte skola, Medaljskolan hette den, och Arvid var lärare. Vi åt köttsoppa till skollunch. Och sedan slutförde Arvid under stor koncentration ett pussel med hundra bitar helt själv och utbrast lyckligt:

-Nu är jag en riktig pusselmästare!

Medan jag satt i en fåtölj intill och läste ut Mobergs Invandrarna.

Jag sa ju det. Och jag menade det. Världens mest harmoniska kväll.

Och sedan. Plötsligt. Blir det helt annorlunda.

Jag behöver knappast förklara. Alla föräldrar vet vad jag menar.

Och så har vi de där skuldtyngda axlarna, sorgen som tar över en hel liten kropp. Vi försonas, vi hittar ganska snabbt till försoningen numera eftersom vi går vägen rätt ofta. Och i försoningsstuden frågar jag vad det var som hände. Varför det blev som det blev. Inte för att jag tror att jag ska få ett svar som förklarar något, men för att jag verkligen verkligen verkligen vill veta.

Han tittar på mig med de nästblåaste ögon jag vet och säger med allvarlig röst och dramatiska gester:

– Jag vet inte. Men jag tror att jag har varit för snäll för länge.

Och på något konstigt sätt förstår jag precis vad han menar samtidigt som jag inte håller med alls. 

Världen är inte sämre i dag än den var i går. Världen är inte mörkare och inte farligare än när vi somnade på tisdagskväll. Det är samma värld, vi har bara papper på hur den världen verkligen ser ut.

Jag delar den känsla som mitt flöde svämmar över av i dag. Men jag tänker inte ge upp. Det är som det är men hur det kommer att bli är vi alla med och väljer. Jag tänker fortsätta göra min del för att världen i morgon ska se annorlunda ut än världen ser ut i dag och för att det utbredda missnöjet ska bli mindre eftersom missnöje alltid röjer väg för populism och förenklingar.

Och en stor del av min del gör jag i skolan tillsammans med människor som i allra högsta grad kommer att forma vår morgondag och få leva med konsekvenserna av den. Under en av de allra sista lektionerna jag höll innan jag blev mammaledig talade jag passionerat, kanske rentav med lite darr på rösten, om vikten av att människor med rösträtt följer med samhällsdiskussionen och tar ett ansvar för att vara pålästa och kunniga, också fast det kan kännas komplicerat och torrt. Med rätten att rösta följer också skyldigheten att följa med. När människor med rösträtt inte orkar läsa politiska artiklar och analyser utan bara klickar på bildtäta medieprodukter som alla andra redan klickat på är det farligt. När vi delar och gillar hellre än läser och tänker strilar vi vår egen rösträtt i linsen.

Förlorar gör vi först när vi ger upp.

Min första tanke är att förslaget är absurt. Varför i hela fridens namn skulle dagis vara gratis? När nästan ingenting annat är det och när vi som land dessutom har en så pressad ekonomi?

Min andra tanke är att förslaget kanske inte alls är speciellt absurt. Jag har sagt det många gånger förr och jag kommer att säga det många gånger igen; det är så väldigt lätt att tro att alla har det ungefär som man själv har det. Och de allra flesta människor – om inte alla – i min vänskapskrets kan ta hand om sina barn på ett bra sätt. I min värld är det därför absurt att tänka sig att barn faktiskt skulle kunna ha det bättre på dagis än hemma och jag har egentligen aldrig kunnat förstå att det faktiskt pågår en diskussion om att barn har rätt till dagis. Som om de skulle gå miste om något om de går miste om dagis.

Men faktum är att min värld är ganska liten och ibland förvirrande snäv. Den tragiska sanningen är att det finns många, många barn i vårt land som har det betydligt bättre på dagis än de har det hemma. Och en lika tragisk sanning är att många av just de barnen har föräldrar som helt enkelt inte har råd med dagis som kostar men som kanske skulle välja att erbjuda sina barn några timmar dagistid om dagen om det vore gratis. Och de där timmarna kan vara de enda timmar då barnen får umgås med balanserade vuxna, ägna sig åt stimulerande och meningsfulla aktiviteter och äta näringsrik mat.

Just de barnen vill jag inte vägra något alls. Just de barnen blöder mitt hjärta för.

Det finns antagligen inga perfekta samhällssystem för icke-perfekta människor, men vi måste hela tiden sträva efter det bästa möjliga. Hur vi tar hand om våra minsta och svagaste säger mycket om oss och det finns få som är lika små och svaga som de barn som faktiskt har det bättre på dagis än hemma. Inget barn borde ha det så, men många barn har det ändå så. Hur det än borde vara.

Det är dyrt med gratis småbarnsfostran. Förstås. Men det är också dyrt med barn som far illa. Och det senare går inte att mäta i bara pengar.

Så nästa gång någon kommer och påstår att barn har rätt till småbarnsfostran och dagis ska jag vara lite långsammare med att kritisera och såga och protestera. Jag ska komma ihåg den större bilden och inte se kommentaren som kritik av eller misstro mot föräldrar, för det handlar ju inte om det. Jag ska visa lite mer förståelse. Jag ska tänka en gång till på de allra minsta och svagaste.

Barnet på bilden går på dagis. Och det är faktiskt den enda kopplingen mellan den här bilden och den här texten.

Klockan halv nio i fredags gick jag in i tystnaden och sedan sa jag ingenting förrän söndag klockan tre. Jag har under veckoslutet varit på mitt livs andra tysta retreat och jag är nu ännu mer viss om att jag vill ha tystnaden som en återkommande gäst i min livsrytm. 

Jag mår så gott av en liten stund ibland lyssna mer än tala, få mer än ge och vara mer än göra. Att för ett och ett halvt dygn vara i total kravlöshet påminner mig om vem jag är bakom allt det där som jag så ofta tror mig vara. Bortom roller och prestationer.

Jag har funderat mycket på gränser och gränslöshet. Jag har tänkt på vad jag matar min själ med och varför. Jag har reflekterat kring hur jag vill leva och på vilka områden jag vill välja mera medvetet för att inte gå ännu mer vilse i en värld som ropar så mycket hela tiden.

Jag har umgåtts med min Gud. Jag har bett mycket och läst mycket och stickat mycket och vilat mycket.

Jag har noterat blommor. 

Jag har gett världen rätt lite. Men jag har å andra sidan också orsakat rätt lite skada. 

Jag har mött mig själv utan att bli rädd, utan att rygga tillbaka. I så lång tystnad blir man utelämnad åt sitt eget jag och det är skönt att märka att det som möter en inte skrämmer. 

Jag tror inte att tysta retreater är för alla. Men jag tror att de är för nästan alla. Jag tror att de är för dig. 

I dag fick vi veta att det finns Grankullabor som inte vill ha flyktingbarn som grannar. Sällan, om någonsin, har någons egen bakgård känts så liten och trång och missbrukad. 

Att grannarna protesterar är sorgligt nog, men de argument som de protesterar med får mig att se rött. Och svart. 

Tydligen är huset för fint. 

Jag går sönder. 

För vet ni vad? Det finns inget hus i hela världen som är för fint för ensamkommande flyktingbarn. Barn som har förlorat föräldrar, syskon, släkt, hus, hem, land, trygghet, språk och kultur borde få bo i slott. Minst. Och inte ens det skulle ens närapå kompensera för allt det onda som livet har kastat på dem. Men just det här huset är alltså för fint. 

För fint för vadå? För att de ska känna sig välkomna, sedda och älskade? 

Jag går sönder.

Jag älskar den bibliska tanken om att den som fått mycket också ska avkrävas mycket. Att vi som har fått stora resurser också bär ett stort ansvar. Samtidigt är det en tanke som stör och provocerar och utmanar – för jag vet ju mer än väl att jag tillhör de rikaste bland de rika. Och också de som har råd att bo i Grankullaområden som är ”över medlnivån och ger en fullständigt felaktig bild av medelfinländarens verkliga vardag” har fått mycket. Mer än de flesta. Och de bär inte det ansvar som kommer på köpet på ett värdigt sätt. 

Jag älskar också den biblska tanken om att den sista ska bli den första och den minsta den största. Om att det finns en annan, gudomlig ordning som vill kasta omkull hela världen och göra den ny. I det här fallet är det lätt att se vem som är sist och minst. 

I det här fallet är det lätt att se att vi behöver en ny ordning.

Ibland tänker jag att han får säga förlåt alldeles för ofta. 

Det finns ju förstås inget ont i förlåtelsen, men det finns något sorgligt över att den ibland behövs så ofta. Och så enväga. 

Ingen ber heller om förlåtelse som han. Inga axlar är lika tyngda, ingen syndanöd lika innerlig. Allt det som förde oss hit är med ens försvunnet och kvar finns en slagen hjälte som vill bara försoning och gemenskap. 

– Och nu kan du säga förlåt, säger han till mig när försoningen och gemenskapen är återställda.

– Men jag har ju inte gjort något fel, säger jag, som visserligen gärna ber om förlåtelse men som ogärna vill förminska förlåtelsens kraft genom att be om förlåtelse när jag inte menar det. 

– Du blev arg på mig, säger han, som har helt rätt i det. Men det var en rimlig ilska. 

– Sidu, på det sättet är jag annorlunda än ni att jag vill att man säger förlåt till mig om man har varit arg på mig, säger han.

Och jag anar en smärta, kanske en som inte ens finns där. Men jag anar den lilla människans känsla av att lite för ofta försätta sig själv i underläge och lite för ofta bemötas med ilska. Och jag frågar mig om det ens spelar någon roll att ilskan är rimlig när den är orimligt ofta?

Så jag ger honom det, denna min son som enligt egen utsago är annorlunda än vi i det att han vill att också den som varit arg med orsak ber om förlåtelse. Så jag ber om förlåtelse för också rimlig ilska och jag har med tiden lärt mig mena det. Det tog inte ens länge. För på det sättet är vi helt lika min älskade fyraåring och jag; vi vill båda bara försoning och gemenskap.

– Om du är modig ägnar du ett pass åt kvinnans lust, säger min vän. 

Jag har just frågat henne om råd inför en kurs för mammor som jag ska leda. Och just så modig är jag att det blir ett lustpass. 

Och just så angelägen för egen del. Jag är nämligen väldigt mycket kropp den dag då jag pratar med min vän. Och/men väldigt lite lust. 

Den dagen är jag drygt halvvägs in i min graviditet och sex är för tillfället lägst ner på alla mina listor. Om ens med. Och jag sörjer min olust varje dag. Jag ser inte min olust som ett maktmedel eller som en handelsvara (vilket artiklar som den här på något sätt antyder). Jag ser ju den som min stora sorg. Min stora svaghet.

Faktum är att alla jag mött som kämpat med olust skulle vilja ha lust. Det är ingen (åtminstone ingen jag pratat med) som njuter av att vägra den andra något som hen vill ha. Och jag tänker att välmenande artiklar kan bli något helt annat i möte med en kropp och själ som verkligen kämpar. 

Sedan den där sommardagen har jag gjort en lustresa utan dess like. Det har funnits veckor då vi haft mer sex än någonsin (inklusive bröllopsresan) – varsågod för den informationen, mamma och forna elever – och det har funnits veckor då sex inte funnits på kartan. Och jag tror ju att det måste få vara så i ett liv som består av så mycket. Jag vill inte göra våld på min lust, den är helt enkelt alldeles för bra och alldeles för viktig för det. Jag kan och vill förstås hjälpa den på traven, men jag vill inte förneka den genom att inte ens lyssna in den. 

För jag tror ju att vi genuint vill vilja. Och att den där första viljan gör hela skillnaden också de gånger som den andra viljan inte riktigt infinner sig. 

Min första tanke? Oj nej. Det finns tusen saker som talar emot mig. Och jag fick ju faktiskt mitt pris redan förra året.

Min andra tanke? Att det är det finaste som finns att någon tycker att jag är inspirerande. Att någon till och med tycker att jag är så inspirerande att jag förtjänar det här priset en andra gång. Och att den där någon dessutom är fler än en, rentav så många att jag nu är en av finalisterna.

Jag är alltså nominerad i kategorin Årets inspiratör på årets bloggala. Om jag någon gång har inspirerat dig på något sätt så får du väldigt gärna rösta på mig. Rösta gör du här.

Jag känner mig onekligen lite som en katt bland hermelinerna när jag ser på alla oss nominerade. Jag är inte lika ung och snygg och blond som alla andra. Jag är inte lika cool, lika välklädd och lika bra på att ta bilder. Jag går inte på lika roliga fester, jag tar aldrig kameran med mig och jag anser fortfarande att ord ofta säger så mycket mer än bilder.

Men jag är jag. Och efter trettiotre år på den här jorden blir jag bara mer och mer övertygad om att det räcker. Att det räcker mer än väl. Och det är egentligen det jag försöker säga hela tiden; att jag räcker, att du räcker och att vi alla räcker. Trots att vi finns i en värld och i en tid då vi hela tiden ska konsumera, jaga och maxa för att bli de bästa tänkbara versionerna av oss själva. Jag vill vara en motvikt som säger att vi i stället ska vara lite snällare mot oss själva och framförallt; lite snällare mot varandra. Att vi ska tänka lite mer på hur vi ser på andra och lite mindre på hur andra ser på oss. Att liv är komplicerade, sköra och fantastiska – inte sällan på samma gång och att vi nästan aldrig vet vad den vi möter går och bär på. Att ett litet liv som levs på ett stort sätt slår ett stort liv som levs på ett litet.

Tack till er som nominerat. Tack till er som röstar. Och ännu mer; tack till alla er som läser och på det sättet låter mig finnas med på ett litet hörn i era liv.

Ni inspirerar mig.