Förlåtelsens kraft 

Ibland tänker jag att han får säga förlåt alldeles för ofta. 

Det finns ju förstås inget ont i förlåtelsen, men det finns något sorgligt över att den ibland behövs så ofta. Och så enväga. 

Ingen ber heller om förlåtelse som han. Inga axlar är lika tyngda, ingen syndanöd lika innerlig. Allt det som förde oss hit är med ens försvunnet och kvar finns en slagen hjälte som vill bara försoning och gemenskap. 

– Och nu kan du säga förlåt, säger han till mig när försoningen och gemenskapen är återställda.

– Men jag har ju inte gjort något fel, säger jag, som visserligen gärna ber om förlåtelse men som ogärna vill förminska förlåtelsens kraft genom att be om förlåtelse när jag inte menar det. 

– Du blev arg på mig, säger han, som har helt rätt i det. Men det var en rimlig ilska. 

– Sidu, på det sättet är jag annorlunda än ni att jag vill att man säger förlåt till mig om man har varit arg på mig, säger han.

Och jag anar en smärta, kanske en som inte ens finns där. Men jag anar den lilla människans känsla av att lite för ofta försätta sig själv i underläge och lite för ofta bemötas med ilska. Och jag frågar mig om det ens spelar någon roll att ilskan är rimlig när den är orimligt ofta?

Så jag ger honom det, denna min son som enligt egen utsago är annorlunda än vi i det att han vill att också den som varit arg med orsak ber om förlåtelse. Så jag ber om förlåtelse för också rimlig ilska och jag har med tiden lärt mig mena det. Det tog inte ens länge. För på det sättet är vi helt lika min älskade fyraåring och jag; vi vill båda bara försoning och gemenskap.

Advertisements

4 thoughts on “Förlåtelsens kraft 

  1. Underbart! Du påminner mig om följande episod: Min guddotter, då fem år, lärde mej att även en vuxen som helt berättigat är arg kan behöva be om förlåtelse. “Du skrek åt mej”, sa hon med åskmolnsuppsyn. Det hade jag inte gjort. Tvärtom, jag hade tillrättavisat henne helt lågmält – men med ganska isig stämma, definitivt i ett tonfall hon inte hört från mej förut. Men det hade hon inte ord för, så hon använde “skrek” för att berätta att hon tog illa vid sig av mitt sätt att tillrättavisa henne. Trots att vi nog var överens om att min ilska var berättigad. “Förlåt, inte var det min menining att skrika åt dej”, sa jag. Solen gick omedelbart upp i åskmolnsansiktet och hon var plötsligt öppen för diskussion om det som vår dispyt egentligen handlade om (att slå lillebror).
    Ibland behöver man som vuxen tänka två gånger…..

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s