En dejt slutar med spy

Åh, ironin i att jag i går tog spysjukor som ett exempel på utmaningar för förälskelse. Det var nämligen just en spysjuka som drabbade Fredrik på vår dygnslånga dejt och det var ju på alla sätt en värdelös timing. Om Fredrik vore ett hotell eller en turistattraktion skulle jag kräva pengarna tillbaka. Men eftersom han är bara en människa får jag i stället bädda åt honom i gästrummet och förbjuda honom att använda stora badrummet. 

Romantiken känns rätt långt borta nu. Om vi säger så.

Det finns väl egentligen bara två sorters människor; de som använder ordet typiskt när en dejt slutar med spy och de som har sinnesnärvaro nog att inse att det må vara jobbigt och tråkigt och usligt men att det faktiskt inte är typiskt alls. Aldrig förr har ju någon av oss fått magsjuka på övernattningsdejt (tror jag). Och det är jag enormt tacksam för nu när jag somnar i min ensamhet med mannen i mitt liv i rummet intill. Vi brukar få ha helt fantastiska dejter. Då har man råd med en misslyckad också. 

  

Advertisements

När förälskelsen gick över

Jag minns så tydligt hur det var när förälskelsen gick över. När jag såg en människa av kött och blod och inte såpbubblor och rosa moln. När hans brister och svagheter blev smärtsamt uppenbara. När sådant som var en gullig olikhet någon gång blev en helt annan slags olikhet nu.

Men framför allt: när kärleken fick en ärlig chans. För den kan inte ta sig fram när förälskelsen står i vägen. 

Vi valde varandra nyktert och med öppna ögon. Vi valde köttet och blodet. Vi tog bristerna och svagheterna på köpet. Vi tog alla olikheter, både de gulliga och de inte alls gulliga. 

Och vi valde därmed också att för alltid göra vad vi kan för att hålla förälskelsen vid liv och hitta fram till varandra bland spysjukor och intorkad havregrynsgröt. 

Just i dag är det ännu lättare än vanligt. 

  

Bäst blandning

I min prickiga klänning åkte jag tåg till Österbotten i fredags. I samma prickiga klänning gick jag på teater i lördags. Och i samma klänning reser jag som bäst tillbaka hem igen.

I morgon får jag förhoppningsvis tag på någon som vet var de andra klänningarna finns. De som jag skulle ha haft på teatern i går och på tågresan i dag. De som skulle ha krönt veckoslutet med någon slags fräschör. 

Men fräschör är ibland överflödigt. När så mycket annat är så rätt gör det ganska lite att man lever i en enda klänning och är sunkigheten själv. Bakom mig har jag ett roligt och kraftgivande veckoslut. Vi hann med mycket samtidigt som vi också hann vila mycket. Bra blandning. Bäst blandning.

  
En del av den bästa blandningen: kvällspromenad med två systrar efter klockan nio på kvällen. Notera ljuset! Efter nio på kvällen. Älskar hur ljust det äntligen är.

  
Annan del: Pippi på Wasa teater. Sjukt bra Pippi på Wasa teater. På bilden har vi just utrymt byggnaden på grund av ofarligt brandalarm. Älskar hur sådant binder ihop en publik. 

  
Tredje del: kusinmys. För något år sedan var Arvid lite rädd för sin mest jämngamla kusin. Den enda av hans elva kusiner som inte tar hänsyn till hans ringa ålder. Rädslan är numera. bortblåst och vänskapen intensiv. Älskar hur min systers barn känns nästan som mina barns syskon.

Bäst när det smäller

Jag är ju sämst när det gäller. Springer aldrig personligt rekord när det är lopp utan tvärtom lite sämre än vanligt. Jag är hopplös på att välja mina formtoppar. 

Men – och nu skryter jag förbehållslöst – jag är i sanning bäst när det smäller. Åtminstone småsmäller. 

Insåg just att jag glömt en väska på tåget i dag. Min egen väska. Med alla mina kläder för hela veckoslutet. Och min toalettväska. Och jag har en sådan frid. Är inte ens irriterad. Absolut inte arg. Trots att några av mina bästa klänningar finns i den där väskan. 

Den här egenskapen hos mig själv gillar jag. Den borde jag skriva in på min CV. Jag är enormt svårrubbad vid materiellt lidande. 

Jag minns när min plånbok blev stulen för några år sedan. Samma sak. Kolugn. Spärrade bankkortet och åkte på några studentkalas. Glömde eländet helt.

Så sjukt användbar egenskap. Jag är enormt glad och tacksam över att handväskan är med. Att barnens väska är med. Att inte min dator fanns i väskan som inte är med. Att mamma köpt trosor i fel storlek för en tid sedan. Att Ingrid packade med två tandborstar för mycket.

Och mest: glad och tacksam över en lång och fin dag när både vänner och familj skämt bort oss. Rik är jag. Oerhört rik. Oavsett om jag får återse min väska eller inte.

  
Väskan på bilden har inget med den försvunna väskan att göra. Men det är en väska.

Du kan inte bli vad du vill

Jag umgås dagligen med unga människor som har fått höra att de kan bli vad de än vill bli. Det känns som om de flesta födda efter 80-talet har fått växa upp i tron på att alla möjligheter finns för alla. Länge skyllde man väl på talangjakterna, att det var Idols fel att folk gick omkring och trodde att de var oslipade diamanter med skivkontrakt runt hörnet. Och det kan väl hända att talangjakterna har ett finger med i spelet, men det finns också andra medskyldiga. Sjukt effektiva medskyldiga. När grannflickan har hundratusentals följare på instagram och klasskompisen är något av en kändis på youtube känns det ju plötsligt som en mänsklig rättighet att bli något märkvärdigt och stort. Den som syns finns. Och i dag är det många som syns.

Jag tror inte på det där. Jag tror faktiskt inte att du kan bli vad du vill. Speciellt inte om det du vill är något märkvärdigt och stort. Men jag tror att du kan bli vad du ska. Och jag tror att det räcker, inte bara nästan utan precis hela vägen. En människa som är en fisk i vattnet på sitt jobb är inte nödvändigtvis en lycklig människa, men jobbmässigt garanterat så lycklig som en människa jobbmässigt kan vara. Det blir inte bättre än så.

Det blir inte märkvärdigare och större.

Modersmålslärare är ju inte på någon karta ett mediasexigt jobb. Men jag kan inte tänka mig något bättre. Många – inte alla, men många – av mina egenskaper kommer till sin rätt just där. Visst, det fanns mycket annat jag ville någon gång när jag drömde vitt och brett, men många av de dörrarna var definitivt stängda och andra skulle ha krävt oerhörda kraftansträngningar för att ens öppna. För att inte tala om de ansträngningar som sedan hade krävts av mig om jag valt att vandra längs vägen bakom de dörrarna.

Nej, du kan inte bli vad du än vill. Men du kan bli det du ska. Jag tror att det finns vatten för oss alla, där vi blir fiskar. Men alla jobb är inte lämpligt vatten för den fisk man själv är. Mycket av det som glimmar är inte guld för var och en av oss.

Utmaningen är att hitta det egna guldet. Och för att kunna hitta det måste man hitta sig själv. Och man hittar inte sig själv genom att hela tiden få höra att man kan bli vad man än vill bli. Man kommer inte ens närmare sig själv på det sättet. Man hittar sig själv genom att fundera på vilka egenskaper man har. Vilka styrkor. Vilka svagheter. Vilka drömmar. Vilka mål. Och sedan jobba utgående från det för att hitta en målbild. I stället för att jobba utgående från en målbild för att hitta ett jag.

img_2776

Barn som statussymboler

Ibland ser jag barn som är klädda så som jag skulle vilja klä Ingrid. Jordnära färger. Klassiska modeller. Stilrent. Enkelt. Men ändå lite roligt. Så väldigt långt från pälsen, nitarna och lädret som numera är vår vardag. En tonåring i miniformat med svart som favoritfärg.

Men jag känner ingen sorg alls. Sedan hon var två har hon haft starka åsikter om sina kläder och det finns så många strider man måste ta som förälder att jag helt kallt har valt bort just den här. Så länge det inte är hälsovådligt har alltså fått välja själv. Hennes främsta uppgift i livet är ju inte att vandra omkring som en representant för mig och min smak utan att hitta sig själv och sin. Hon är min dotter men hon är sin egen. Hon är min dotter men hon är faktiskt inte min statussymbol.

I vår värld ses så mycket av det vi gör och är och har som just statussymboler. Hur snyggt bor vi? Hur ny bil kör vi? Hur dyr utlandssemester gör vi? Hur högt har vi klättrat på karriärstegen? Hur tidigt hämtar vi på dagis? Hur näringsrik är vår familjemiddag?

Mitt i all den statusgalenskapen vill jag bara freda barnen. Jag vill inte att deras klädstil blir ett visitkort för mig. Eller deras betyg eller deras fritidsintressen eller deras framgångar. Jag vägrar börja tävla i barn. Vem mina barn är säger något om mig – visst. Men det säger absolut mest om dem.

Och de är fantastiska. Helt fantastiska.

Jag är så stolt över dem. Men inte för att de skulle få mig att se lyckad ut eller för att de skulle vara som jag vill. Utan för att de är som de är. Det räcker så sjukt långt.

IMG_9933

Bilden är lite gammal men mycket tydlig. Inte var det ju jag som föreslog nitlippis. Eller noppigt underställ. För att inte tala om kombinationen.

Pappa-Arvid-dag

– Mamma, gissa vad jag ska göra i dag! 

– Okej. Jag gissar att du ska till dagis. (För om jag säger vad jag egentligen gissar och vet så börjar han gråta. Leken står och faller på min helt galna felgissning.)

– Nej. Nu ska du gissa vad pappa ska göra i dag! 

– Jag gissar att pappa ska till jobbet. (Och samma parentesinnehåll som ovan.)

– Nej!

Vid det här skedet skakar hans lilla kropp av förtjust fnitter. Och då är avslöjandet nära:

– Vi ska ju ha pappa-Arvid-dag! 

Varje måndag. Pappa-Arvid-dag. Den officiella benämnigen på den dag i veckan som Arvid tycker allra bäst om. Säga vad man vill om Fredriks jobb, men att Arvid får vara hemma med sin pappa varje måndag är enormt värdefullt. 

Jag antar att det är den odelade uppmärksamheten som är bäst. För en liten som aldrig fick vara den enda lilla måste det vara alldeles oerhört. En dag i veckan är han den enda. Och trots att Ingrids skoldag är kort så räcker förmiddagstimmarna långt för en ovan liten själ.

Jag minns själv de gånger jag fick vara ensam med mamma när jag var liten. Det var ju det bästa i hela världen. Och varje måndag får Arvid en bit av det världsbästa.

Och plötsligt känns det som om det finns så lite kisi i kisi-jobbet.

  

  

Vi bor i Bullerbyn

Vi har ju som ni vet ett nytt hem sedan augusti. Jag vet inte hur länge era hem brukar kännas nya, men det här hemmet fyller mig med brutal tacksamhet varje dag och så länge det är så tänker jag frimodigt kalla det nytt.

När vi bestämde oss för att flytta hit visste vi att vi får ett stort och nyrenoverat hem som vi inte skulle ha råd att köpa men som vi har råd att bo i. Vi visste att vi får bo nära Fredriks jobb och Arvids dagis och jättenära min och Ingrids skola. Vi visste att området var trevligt. Valet att flytta hit var alltså väldigt lätt.

Och ändå hade vi ju ingen aning.

Vi visste inte att vi flyttade till Bullerbyn 2.0. Vi visste inte att Ingrid skulle ha tre klasskompisar på samma gård och att ett par av dem skulle ha småsyskon i Arvids ålder. Vi visste inte att Ingrid skulle ha sällskap till skolan varje morgon med sin klasskompisgrupp och aldrig någonsin visste vi att Arvid skulle kunna gå ensam till sin bästa vän i hela universum redan när han var tre och ett halvt.

Nu när våren kommer märker jag att Bullerbyn blir ännu bättre. Jag vet faktiskt inte hur många gånger ett barn har ringt på vår dörr i dag och sedan lekt här en längre eller kortare stund. Och jag vet inte hur många gånger barnen varit ute och lekt, tillsammans och med grannbarnen, men jag gissar på en handfull. Minst. (När jag började skriva det här inlägget för några minuter sedan var jag ensam hemma. Sedan kom Ingrid och en kompis. Och sedan Arvid med en kompis. Så här ser alla dagar ut här. Ibland är vi ensamma hemma, jag och Fredrik. Ibland har vi bara våra egna barn och ibland har vi typ tusen barn. Jag älskar det.)

Vi bor på drömplatsen. På riktigt. Vi fick mer än vi trodde var möjligt. Och jag, som ibland har tänkt att vi verkligen inte väljer Helsingfors för barnens skull, kan känna att det här valet nog passar dem också ganska bra. Jag har svårt att föreställa mig en mer idyllisk plats för en halv barndom. De tror ju att de lever halva barndomen i sommarhuset i Österbotten, så lång är en barnasommar, och vi låter dem tro så.

5.20

Den här morgonen. Söndagsmorgon som bäst. Arvid vaknade 5.20. Sedan dess har varken han eller jag och Fredrik somnat om. Det bådar så enormt illa för resten av dagen. Hans humör kommer inte att hålla (har redan brustit typ fjorton gånger) och vårt humör är inte heller stabilt. 

– Men fölåååååååt, säger han irriterat när vi berättar att vi är trötta och sura föräldrar då vi blev väckta mitt i natten. 

Men just nu hjälper det ju inte alls. Det är märkligt med förlåt. Världens bästa ord, ju. Men ibland bär det bara inte. Speciellt inte när det sägs med stor irritation och noll vilja till bot och bättring.

– Det hjälper inte, säger också Ingrid efter sitt möte med förlåt. Också hon trött och sur. 

– Hjälper en kram då? föreslår den lilla som alltid vill reda ut konflikter. 

– Nej, säger Ingrid. 

– Hjälper det om du får sista rostbröden då? 

Jo, det hjälper. Ju.

Och den minsta av oss ger sig själv och livet en applåd. En konflikt mindre i världen. 

Han är inte långsint. Inte mot sig själv och inte mot andra. Morgonpigg, tyvärr. Men inte långsint.

  

Något omoraliskt

“Vi har inte gjort något olagligt!” ropar människor som kopplas ihop med Panama. 

Nehej, kanske inte. Men ni har gjort något omoraliskt och sist jag kollade var människan en varelse som hels vill hålla sig på rätt sida om just den gränsen. 

Man får tycka precis vad man vill om vårt skattesystem och varje gång vi går till val har vi en utmärkt möjlighet att visa vad vi tycker. Men att i protest fiffla med skatter och pengar har aldrig varit ett tillåtet sätt att uttrycka sitt missnöje på. 

Det suger säkert att vara rik ibland, ja. Men knappast är alternativet heller speciellt mycket roligare.