Och plötsligt är jag Årets inspiratör. Jag som aldrig är något. De medaljer och pokaler jag har hemma är sådana som alla som var med fick. Nu plötsligt finns det ett inglasat diplom i min hylla, ett som inte finns i alla andras hyllor.

Det blev inget tacktal när jag tog emot mitt pris. Det borde kanske ha blivit. Jag skulle ha sagt ungefär så här:

Jag är småbarnsmamma. Jag är prästfru. Jag är modersmålslärare. Så oroligt ospännande. Jag är den vanligaste av de vanliga. Jag finns i varje by. Och jag är helt okej med min egen vanlighet. 

Jag tror nämligen inte att världen i första hand behöver megastjärnor och superhjältar – det finns alltid alldeles för få av dem. Världen behöver i första hand vanliga människor som gör så gott de kan. 

I mötet med vår mörka värld är det lätt att känna sig maktlös. Så mycket ligger utanför vår kontroll och utanför vår räckvidd, det är en del av den vanliga människans förbannelse. Men mycket kan vi faktiskt också. Vi kan envist bemöta varje människa och varje situation med så mycket ljus, kärlek och hopp som vi bara förmår. På det sättet förändrar vi världen. 

Min blog påminner mig om det. Att den påminner andra om samma sak är otroligt stort och uppmuntrande för mig. 

I dag vill jag tacka. Mina läsare för att ni får mig att skriva, utan er är mina ord ingenting. Jag vill tacka min mamma för att hon älskade mig först och hämtade mig på tågstationen en halvtimme före galan började. Jag vill tacka min lärare på ettan som kallade mig klassens författare och därmed tände en eld som aldrig riktigt har slocknat. Jag vill tacka min Fredrik för att han tycker så mycket om mig och kollar min blogg lika ofta som han kollar text-tv. Det är kärlek. Jag vill tacka min vän Saara som tror på mig mer än någon annan. Och mest av allt vill jag tacka Jesus. Inte för att det är det politiskt korrekta att göra – för det är det ju faktiskt inte alls – utan för att Han är den som inspirerar mig mest. Han är mitt livs inspiratör. 

Ungefär så. Och jag menar varje ord i tacktalet jag aldrig höll.

  
 
Efter sju timmar kvalitetssömn, två timmar frukost med mamma och lunch med föräldrar och yngsta systern åkte jag hem igen genom ett vinterland. Väldigt trött och tusen gånger mer tacksam. 

Vi har en finlandssvensk bloggvärld som är stark och levande, gårdagen blev en uppenbar påminnelse om det. Och det beror inte på att det finns tjugo stora bloggar, nej det beror på att det finns tusen och tusen små och stor bloggar. Alla är viktiga. Det är lite som med världen. Den kan inte hänga på superhjältarna och bloggvärlden inte på superbloggarna. Också vi andra måste vara med och dra våra strån till den gemensamma stacken.

Min väckarklocka ringde sju i dag. Inte för att jag skulle hinna med frissa, fransar och förfest utan för att jag skulle fortsätta drömma, visionera och planera med några av dem som jag bygger församling med. Vi har hållit på sedan i torsdags och jag fick tyvärr smita i förtid mitt i lunchen i dag. Men mycket har landat nu och med frid och hopp satt jag mig på tåget för tio minuter sedan. 

Om allt går väl kommer jag till Vasa 17.34. Galan börjar ju först klockan sex så det finns luft. Jag har aldrig varit någon marginalernas kvinna när vi talar tid. 

Om allt går ännu mera väl passar den klänning som väntar på mig i Vasa. Jag har aldrig förr provat den så jag har för säkerhets skull ett mycket tråkigare reservalternativ i väskan. 

Om allt går ännu ännu mera väl så håller frisyren också. Församlingens fantastiska ungdomsledare fixade mitt hår under dagens morgonandakt, så uppsättningen har åtta och en halv timme på nacken redan när galan börjar. Och jag glömde hårspray. 

Jag har onekligen haft bättre uppladdningar inför fest. 

Men jag har absolut haft sämre också. Jag är ju inte sjuk. Alls. Barnen har det bra med fenomenala barnvakter som avlöser varandra tills Fredrik är hemma hos dem igen i eftermiddag. Jag ska få träffa min lillasyster på galan. Hon ska kompa en vän och jag kommer att vara så stolt. Jag får nu ha fyra och en halv timme på tåg för mig själv, min bok och min godispåse (ja, jag tog tydligen en paus från godissttrejken i dag). Det lär finnas snö i Österbotten – och snö på ett ställe där jag ska vistas bara ett dygn är lugnt bästa snön. 

Egentligen bara segrar. Bring it on, Galan 2015!

  

Nu är jag kanske onödigt odramatisk här, men jag tycker att vi nog kan fira mansdagen också. Inte med rosor och choklad – men så ska ju inte kvinnodagen heller firas. Det finns viktigare frågor vi måste diskutera den här dagen. 

Vi måste komma ifrån att mäns känslor är svaghet. Att alkohol löser en hel del problem. Att våld löser resten. 

Vi måste sluta fostra män till att tro att ensam är stark. För ensam är egentligen bara sjukt utsatt. 

Vi måste börja jobba på en helt ny mansbild. En hållbar och rimlig. En som skapar män som vi vågar möta i mörka gränder och dela livet med. 

Just i dag behöver vi inte fundera på om kvinnor eller män har det värre eller om den här dagen är berättigad. Det är egentligen inte relevant någon annan dag heller. Det relevanta är att många män far illa och vad vi tänker göra åt det. 

Jag knarkar vackra berättelser. Det är så ofantligt mörkt just nu utanför mitt novemberfönster och det är ännu mörkare ute i världen. Så jag suger i mig allt som andas hopp och ljus och framtidstro eftersom jag vet att det är bara ljus som kan vinna över mörker. Ljus. Och mörket har inte övervunnit det. 

Dessa mina ögon som har så lätt till tårar ska dagligen få gråta lite av glädje också. I går grät jag när Mr Carson förklarade sin kärlek för Mrs Hughes, båda gångerna. Och i dag grät jag när jag såg hur den här läraren börjar varje dag med att strö kärlek och komplimanger över sina specialelever. 

Någonstans är det ju min dröm han lever, den här vilt främmande läraren långt borta. Jag vill också se varje enskild elev i ögonen på morgonen och förklara hur jag glad jag är över att hen finns och dessutom i just mitt klassrum. Jag vill påminna dem om att de alla är unika och värdefulla och att de gör en skillnad och hjälpa dem att se den skillnaden. 

Men hur gör man det när man har trettio elever i det där klassrummet? En tight tidtabell och avgörande studentprov som hägrar? 

Jag vet en som vet. Han heter Roger och han var min lärare i gymnasiet. Han undervisade i religion och psykologi och det var definitivt inte bara ämnenas egen förtjänst att så många tyckte absolut bäst om de ämnena. Han såg oss. Trots att vi var många. Jag fick också ofta en känsla av att han såg vem vi var och skulle bli, bortom de stundvis rätt fula masker som tonårskriser och pubertet tvingade på oss. Han gav oss ämneskunskap men också livskunskap. Han berättade sådant som jag fortfarande kommer ihåg trots att jag för länge sedan glömt vad det var vi egentligen lärde oss just då. 

Jag kan inte minnas att han skulle ha sagt att han tyckte om oss. Med ord. Men han sa det med hela sitt väsen. Varje dag.

Någon Roger blir jag aldrig. Men han är en av orsakerna till att jag för ganska länge sedan ville bli lärare. Och han är en av orsakerna till att jag i dag försöker bli den bästa versionen som möjligt av mitt eget lärarjag. 

Han är en god berättelse att knarka i en mörk värld. 

Jag tror att vi alla kan vara någons goda berättelse just nu. Också jag. Också riktigt små lågor syns i riktigt tätt mörker. Och det är så ofantligt mörkt nu.

Arvid har i dag firat sin tredje dopdag med rådgivningsbesök. Han var blyg i början, om man med början menar de första åtta sekunderna. Sedan tog han ton och fortsatte hålla den tonen genom hela besöket. 

Han pusslade, han byggde torn, han ritade en cirkel och visade prov på sina färgkunskaper. Han verbaliserade känslor och hoppade på ett ben. Han imponerade också med en förträfflig syn och sparkade fotboll. 

Men mest pratade han. Ganska snart fattade han galoppen. De ställde frågor om hans vardag och han svarade artigt. Och började berätta självmant. 

– Vi har flyttat. 

– Jag har ganska många spel hemma. 

Och annat viktigt. 

Han var bedårande. Till och med den som var med när han var vaken ännu 22.35 i går (alltså jag) märkte hur bedårande han var. 

Han var tidernas charmigaste treåring där inne! Det märkte alla vi som var med. Jag är på något sätt helt övertygad om att också hälsovårdaren och den praktiserande studeranden var helt golvade av hans charm. 

Och jag älskar att jag får vara helt övertygad om det. För på ett mera rationellt plan inser jag att de antagligen blir lika golvade också av de andra treåringarna som kommer in genom dörren. Men att de kan ge mig en känsla av att just mitt barn är helt strålande är… helt strålande. Det är just sådana människor som ska jobba med barn. Och föräldrar. 

Bäst är den rådgivning som gör att föräldrar och barn går vidare med nytt hopp. Jag återfick lite tro på att vi nog ska landa på fötterna efter den här trotsperioden också. Men jag landar hellre i morgon än om ett halvt år. Om jag får önska.

Lilla älskade varelse. Inte hade jag en aning då. Du gav oss den längsta och lättaste smekmånad man någonsin kan önska sig. Nu just ger du annat också. Och vackert så. Eller, inte just vackert. Men sunt. 

I dag kan vi läsa om hot. Om dagliga hot mot Li Andersson. Och om dödshot mot en sannfinländsk politiker som basar för en flyktingförläggning och ses som en svikare. 

Jag förstår absolut ingenting. Vad är det för fel på oss människor? 

Naturligtvis är det långt mellan näthot om våld och faktiskt våld. Jag hoppas och tror att inte ens en bråkdel av dem som sturskt hotar med våldtäkt faktiskt skulle våldta, men nog är det ju skrämmande och märkligt att hotretoriken finns så nära till hands för så många. Det borde ju faktiskt vara långt också mellan att tycka att en person har en dålig åsikt och att dödshota den.

Jag tänker igen att jag i sanning lever i en bubbla. Jag inbillar mig att ingen jag känner någonsin skulle formulera en mening som ”du borde våldtas” eller ”hoppas dina barn dör”. Jag är så tacksam över att få leva i en bubbla där sådana uttryck känns som hämtade ur en skum film.

Men vad ska vi göra? Ta avstånd, förstås. Välja andra vägar, förstås. 

Men allt det väger så löjligt lätt i jämförelse med att människor faktiskt sänder anonyma hot om våld och död. 

Och ändå är det löjligt lätta det enda och bästa vi kan göra. Svara med ljus. Svara med hopp. Svara med kärlek. Att vända andra kinden till handlar inte i första hand om att be om ännu ett slag utan om att aktivt välja att inte slå tillbaka. 

-Vad är det bästa med att ha barn? frågar min vän som inte har några. Vad är liksom roligast?

Jag är en ganska nybliven mamma när hon frågar. Jag befinner mig fortfarande i det skedet av min föräldrakarriär när jag dagligen längtar tillbaka till den tillvaro som var innan. Vissa dagar känns nästan ingenting roligt, än mindre roligast.

Ändå vet jag att hon den lilla är det bästa som finns och det största som hänt. Men hur ska jag kunna förklara det? Att det bortom allt det där besvärliga finns något enormt mycket större? Något som tränger undan blöjbyten, grötportioner, vaknätter, skrikkvällar, förkylningar, magsjukor och trotsperioder?

-Det bästa med att ha barn är att de finns. Att man har dem och att man hör ihop med varandra, säger jag till min vän.

Det har gått många år och jag är en helt annan förälder nu. Ändå kan jag känna att jag hade ganska rätt, att jag visste vad jag talade om fast jag tvivlade på så mycket. Det bästa med barn är inget enskilt konkret, inte ens de högsta höjdpunkterna. Det är allt sammanlagt. Det är det faktum att de finns.

En gång för tusen år eller bara en vecka sedan fanns de i den här formen. Den lilla har bjudit in den ännu mindre på syskonmys i hennes säng.

Att de finns. Bäst.

Jag funderade länge. Ska jag ha en fransk flagga över min profilbild på Facebook?

Jag tänkte rätt långt och insåg att folk förstås kommer att säga att jag borde ha andra flaggor också. Det som hände i Paris är tyvärr inte unikt och långt ifrån det värsta som händer i vår värld, så varför skulle jag just nu? Är det inte ett hån mot alla dem som utsatts och utsätts för liknande grymheter?

Men nej. Min franska flagga betyder inte att jag inte bryr mig om det lidande som finns på andra platser i världen. Flaggan betyder inte heller att jag skulle tycka att katastrofen i Paris är värre än katastrofen i Beirut. Flaggan betyder bara att jag gråter för att världen gråter och att det här var ett av många andra sätt att visa mitt deltagande. Paris är bara ett konkret exempel, ett bland alldeles för många och ett som råkar finnas nära mig. Att jag sörjer med Paris betyder inte att den sorgen är borta från någon annan. 

Det att jag väljer en flagga betyder inte att du måste göra det. Jag tror inte att du är oberörd av Paris för att du låter bli. Det att du inte har en flagga betyder inte heller att jag måste välja bort min. Det betyder inte att jag är oberörd av Beirut. Vi har inte råd att utgå från att den som flaggar eller inte flaggar franskt nu vill säga något som hon egentligen aldrig ville säga. Vi måste försöka tolka varandra generöst och låta varandra sörja och reagera som vi vill. 

Om vi spetsar till det lite är det just ogenerösa tolkningar som tagit vår värld dit den är i dag. Vi måste sluta med det. 

  

Jag tror ju att vi är med och förbättrar världen varje gång vi väljer att läsa en bok av en människa som tänker och tycker annorlunda än vi själva. Trots det är det först nu som jag läser Illusionen om Gud av Richard Dawkins.

Jag har tänkt att jag borde läsa den hur många gånger som helst, men det har alltid funnits böcker som lockat mer och min tid är ju lika begränsad som alla andras. Också just nu finns det i ärlighetens namn annat som jag hellre skulle läsa, men om jag ska leva som jag lär – vilket jag naturligtvis ska – så måste jag i alla fall.

Jag har inte kommit långt. Alls. Men jag har redan en stark känsla av att jag och Dawkins talar om helt olika saker och dessutom på helt olika språk. Jag känner inte alls igen min tro. Intressant nog känner jag inte ens igen namnet på de kristna teologer som han nämner i sin bok, så kanske vi faktiskt talar om hela olika saker.

Jag har inget behov av att protestera mot det han säger och jag förstår många gånger exakt hur han tänker utan att för den sakens skull komma fram till samma slutsatser. Jag är hittills inte det minsta arg. Inte omskakad. Inte upprörd. Inte ledsen. Inte mindre trosviss. Inte road. Men ännu mindre oroad. Inte provocerad.

Eller jo, lite provocerad är jag nog. I förordet skriver han nämligen att han hoppas att alla troende ska vara ateister efter att ha läst boken men att de/vi troligtvis är alldeles för immuna mot argument efter åratal av indoktrinering. Dawkins verkar inte tro att hans bok kommer att förändra en troendes sätt att se på livet, men istället för att tänka att hans bok alltså inte har en tillräckligt övertygande sanning så hävdar han att det beror på indoktrinering om vi förblir troende. Vi har smittats mot förmågan att förstå oss på sanning och argument. Sedan tillägger han att ”Jag tror ändå att det finns gott om vidsynta människor i världen, människor som inte blev alltför försåtligt indoktrinerade i barndomen eller som av andra anledningar inte blev ”smittade” eller är intelligenta nog att övervinna smittan.”

Dawkins inleder alltså sin bok med att säga att den som inte tror på boken är indoktrinerad, trångsynt och/eller ointelligent. Och jo, det provocerar mig lite. Jag tycker att han kunde ha lite större tilltro till sin egen bok, lita på att den nog kommer att övertyga istället för att gardera sig genom att helt kallt idiotförklara dem som inte köper hans budskap. Det blir ju onekligen som med kejsarens nya kläder. Ingen vågar säga att man inte håller med för då säger man samtidigt att man är indoktrinerad, trångsynt och ointelligent. Ganska förminskande. Ganska arrogant.

Men som sagt: jag är bara i början ännu. Kanske han mjuknar med kapitlens gång.

I bästa fall kan Dawkins bok säkert ha en befriande effekt. Det finns ju människor som är bundna av religiositet och längtar efter en orsak att få avsäga sig den. Jag tror ju inte att det är meningen att vi ska vara bundna och fångna, jag tror att den tro som känns som bojor på något sätt var missförstående från första början.

Carola tror inte på Gud. I går skrev hon ett intressant inlägg om hur hon skulle reagera om hennes dotter Lo i framtiden blir troende. Bland annat så här skriver hon ”Om vår dotter blir troende, då kommer jag stå för det jag lärde henne när hon var liten, och jag kommer till 100 % acceptera och respektera hennes tro, och inte ifrågasätta henne en endaste sekund. Något annat finns inte.”

Själv tror jag ju på Gud. Jag har tänkt väldigt lite på vad som händer om mina barn i framtiden väljer att inte tro. För egentligen händer ju ingenting. De är mina barn. Jag älskar dem. Så villkorslöst jag bara förmår. Och när det kommer till just dem är den där villkorslösheten enormt stor.

Om min kärlek till dem är beroende av att vi delar tro så är jag i sanning en sorglig figur. Som dessutom kapitalt misslyckats med det som jag tror att är vårt viktigaste uppdrag på den här jorden: att älska de människor som kommer i vår väg. Om jag inte förmår älska egna barn för att de tror på ett annat sätt än jag lever jag ganska långt från det uppdraget.

Jag är helt övertygad om att min tro formar och påverkar mina barn. Men lika övertygad är jag om att de inte påtvingas min tro. För det går ju inte att tvinga någon att tro, varken barn eller vuxna. En massa barndöpta människor skriver ut sig ur kyrkan som vuxna – ett dop tvingar ingen att tro. En massa barn som växer upp i aktivt troende hem kallar sig ateister som vuxna – ett troende hem tvingar ingen att tro. För det går inte att tvinga till tro. Och tro mig, jag är ruskigt ointresserad av att försöka.

Jag tänker inte hymla med att jag innerligt hoppas att mina barn hittar en tro som ger dem lika mycket hopp, frid och utmaning som min tro ger mig, men försök till tvång där får nog på sin höjd motsatt effekt. Det är upp till dem. Jag kommer inte att känna att jag har misslyckats om de väljer en annan väg, lika lite tänker jag känna att jag har lyckats om de hänger med på den här vägen. Det blir som det blir med det. Däremot kommer jag att känna att jag har misslyckats grundligt om vi inte förmår gå nära varandra om det blir så att vi går olika vägar.

Vi hör ju ihop, vi. Hur ni än väljer och tror. Hur jag än väljer och tror.