Jag har varit på två bokmässor i år. Först i Göteborg och nu i Helsingfors. Vet ni vad det märkliga är? Att jag känner mig mycket mera hemma på bokmässan i Göteborg. Det känns lite förbjudet att säga det, men nu är det sagt. Och hur förbjudet det än är att säga så är det ofrånkomligt och sant. 

På bokmässan i Göteborg finns det flera tiotals författare som jag bara måste få höra. Jag har läst deras böcker, jag har bort i deras ord. Det är lite som att återse gamla bekanta. 

På bokmässan i Helsingfors är de flesta av författarna orimligt okända och mitt behov av att höra dem rimligt litet. Jag har inte läst deras böcker, jag har inte bott i deras ord. Jag kan ju knappt förstå deras ord.

Jag ser en stor och fantastisk mässa, men jag ser också att den inte är för mig. Det finns egentligen bara en liten avdelning där jag faktiskt hör hemma. Och idag när jag vandrade omkring på den avdelningen för sjunde gåmgen kändes den finlandssvenska litteraturen så… liten. 

Men så tänkte jag lite till. För jag gör ju ofta det är något skaver och landar då oftast i något som skaver lite mindre. 

Jag tänkte på det faktum att den litteratur som skrivs på svenska i Finland idag må vara liten om vi ser till antalet författare och antalet utgivna verk. Men den där lilla litteraturen är i sanning stor litteratur. Det finns många bra böcker och många bra författare. Det finns till och med mästerverk, skatter.

De skriver om oss. För oss. På vårt språk. På ett språk som är ännu mera vårt än det som författarna på bokmässan i Göteborg använder. 

Faktum är att många av mina största läsupplevelser har kommit till i mötet med en finlandssvensk bok. Och med den insikten tog jag ett åttonde varv. På den där avdelningen där jag hör hemma. Glad över att få höra hemma just där. Den må vara en liten del, men den är stor i all sin litenhet och den är min. 

   
 

Också idag kunde jag skriva ett lite lustigt inlägg om allt makabert som inträffade också den här dagen. Igår levde vi undantagsliv då vi var utan vatten och avlopp. Idag levde vi undantagsliv då vi var utan bil och pauser. Och i slutet av dagen blev vi plötsligt också utan Arvids ena framtand. 

Men. Jag orkar inte sluta dagen där. Istället vill jag tacka.

Jag tackar för en arbetsplats som varje dag kräver massor och ger ännu mer. Just idag tackar jag speciellt mycket för de tre unga kvinnor jag fick umgås och jobba med på lunchrasten. Ibland överträffar mitt jobb till och med sig självt. 

Jag tackar för den vän som jag fick promenera med en stund på eftermiddagen. Hon är i sanning underbar. Må hon veta det alla dagar.

Jag tackar för den familj som är min egen. För den man som är en grundtrygghet utan dess like och den jag har allra roligast med. För de barn som är helt fantastiska och helt… allt.

Jag tackar för de vänner som på kvällen bjöd oss på mat och firande av deras treåring. De är ännu ganska nya vänner, men vår relation fick en så ovanlig och intensiv början att vi redan kommit en bra bit.

Jag tackar för de vänner som såg Idol tillsammans med oss på seino. Det är tusen gånger roligare att se tillsammans. Och med just dem ser vi helst. De tar det på allvar på helt rätt sätt. 

Jag tackar för vårt ljuvliga hem. Det nya. Ni vet. För att vi ikväll är hela sju personer som sover tryggt under det här taket. Och för att ingen har det trångt och obekvämt. Eller sover i köket. 

Jag tackar för att nåden i att få tycka att det här var en mer än lovligt besvärlig dag med för mycket oflyt och för mycket gråt och blod. Men ännu mer tackar jag för nåden i att få se den nåden som just nåd. Och inse hur mycket gott och många goda dagen förde med sig. 

Jag tackar.

Jag hade tänkt skriva ett lite  lustigt inlägg om hur makabert det är att två personer vi aldrig förr har träffat ska sova här hos oss i natt. Samma natt som vi är helt utan vatten. Inklusive utan toalett, dusch, vattenkranar… 

Men så hörde jag om Trollhättan och orkar faktiskt inte vara lustig. Alls. Det kommer lite för nära när miljön är så bekant. Att en plats så lik den jag jobbar på varje dag plötsligt blir någras dödsplats och mångas skräckplats är skrämmande. 

Att det dessutom inte är första gången och tyvärr knappast heller sista gången tröstar inte heller. Alls. 

Det finns så mycket mörker. Och det mörkaste av allt är den totala hopplöshet och likgiltighet och kyla som finns i en människa som inte har något att förlora. Inte ens ett eget liv värt att leva för. 

Jag är så tacksam över att få vara så sårbar. Det finns så mycket och framför allt så många i mitt liv som jag inte klarar av att förlora. Jag är därför ofantligt lätt att skada. Men jag är ofantligt svår att komma åt för det mörkaste av mörker. 

Jag var åtta år gammal och skulle gå på halloweenfest. (Den uppmärksamma läsaren inser direkt det orimliga i det. Jag är ju uppenbarligen äldre än femton så HUR kunde jag fira halloween redan som åttaåring? Jo, jag gick på engelsk linje i lågstadiet och vi uppmärksammade en massa högtider som firades i engelsktalande länder. Bland annat halloween.)

Vi tar det från början. Jag var åtta år gammal och skulle gå på halloweenfest. Det skulle vara maskerad, men det fanns verkligen inget krav eller ens några förväntningar på att man skulle klä sig läskigt. Kan faktiskt inte komma ihåg att speciellt många gjorde det. De körde väl maskeradklassiker: prinsessor, pirater, pepparkakor… Ni vet.

Själv gick jag på mitt livs första halloweenfest som morot. Det var mammas idé. Jag fick låna hennes ljust orangefärgade collegedräkt och min älskade verkligen inte pysslande mamma hade också tillverkat en hatt av grön papp. Jag minns att jag skämdes lite, var sjukt nervös före jag gick till festen. Att vara morot kändes så galet. Ingen maskeradklassiker, precis.

Jag minns också väldigt tydligt att jag inte skämdes för att min kostym var mer än lovligt heimlaga. Allas såg likadana ut. Åtminstone minns jag det så nu i efterhand. Man tog något som fanns hemma i skåpen, ändrade lite på det och kallade det maskeradkostym. Det var ingen som hade indiandräkter för 200 mark. För att inte tala om disneprinsessdräkter för ännu mer pengar. Det man hade var en del av en Nalle Puh-dräkt ena dagen för att sedan kunna vara en del av något annat en annan dag.

Jag älskar det där. Charmen med maskerad är ju att kostymerna inte är klockrena. Att de är lite hopskrapade, lite på hälft. Men vi håller ju på att tappa det där. Jag gick i en leksaksaffär för en tid sedan och såg (tyvärr helt utan överdrift) minst femton och antagligen över tjugo olika maskeraddräkter. Med tydlig halloweeninriktning. Sedan fanns ju dessutom de gamla hederliga klassikerna. Och jag kan inte hjälpa det, men jag tycker det är så tråkigt. Så synd. Halva nöjet är ju att få skratta åt vänners lite misslyckade försök till kostymer. Halva nöjet är inte att jaga en maskeraddräkt enkom gjord för att vara just maskeraddräkt.

Och då vill jag inte ens tänka på hur vansinnigt liten del av nöjet den biten måste vara för alla de många som har det knapert. När jag gick på maskerad som morot var min mamma ensamstående trebarnsmamma som inte ens hade fyllt trettio. Hur kul skulle det ha varit med dagens krav på maskeradkostymer?

Så mest tänker jag kanske på det när jag instinktivt inte alls gillar halloween. Det är en så genomkommersiell högtid att jag förundras över att vi ens gått med på att ta in den. Visst, julen är också kommersialiserad till absurdum, men i grunden finns det ändå en massa andra värderingar där. Ljus, frid, familj, hopp. Och förstås det helt livsomvälvande för oss som tror att barnet i krubban var något utöver det vanliga.

Men det finns också annat som jag värjer mig mot, vilket Lillemor skrev om igår. Jag tycker själv att kombinationen småbarn och läskigheter är ganska misslyckad och jag kan inte riktigt förstå att man så gärna tar in en massa spöken, monster, häxor och djävlar på dagis och i skolor. Det är ju läskigt! Varför vill man?

Och precis som Lillemor vill jag också värna om den tradition vi har. Vi uppmärksammar alla helgons dag för att komma ihåg dem som vi har förlorat, dem som vi har haft. Tacka och sakna. Det vill jag fortsätta göra och lära mina barn att göra. Det finns inget kommersiellt alls över den traditionen och det känns i dagens samhälle som ett självändamål att hålla kvar en sådan tradition. Snarare tvärtom, ju. Butikerna är stängda en helt vanlig lördag. Vi tvingas till en lugnare och mindre konsumerande lördag än vi annars skulle ha.

Så nej. Instinktivt tycker jag inte om. Instinktivt tycker jag nästan att vi har blivit lurade.

På bilden ovan är jag och Fredrik på halloweenfest hos min studiekompis. Vi skriver Vasa hösten 2006. Vi är utklädda till hårdrockare. Och ja, vi tog vad som fanns hemma. 

P.S. Som morot vann jag pris för bästa kostym. D.S

Och så fick vi läsa om kvinnorna som går sönder. Och alldeles för många känner igen sig själva. Är redan sedan länge trasiga kvinnor. Eller spricker som bäst.

Jag själv? Inte egentligen. Visst, jag har dåliga dagar och tyvärr ibland också dåliga veckor då jag kan ana de där linningarna som mina medsystrar spricker i, men det dåliga har aldrig varit mitt grundläge. När folk pratar om det dåliga mammasamvetet som en universell sanning vet jag egentligen inte vad de menar. Jag drabbas visserligen av det ibland under de där dåliga dagarna eller dåliga veckorna men det finns inget dåligt mammasamvete som är mitt ständiga grundläge.

Jag tror att jag har accepterat att otillräckligheten är det nya svarta. Jag märker den knappt längre. Jag tar inte skada av den. Den skrämmer mig inte. Det är en ofrånkomlig del av min småbarnstillvaro – och egentligen av min människotillvaro – och faktiskt en ganska odramatisk del. Att vara människa är per definition att vara otillräcklig. Så varför skulle jag lida av att jag inte alltid kan vara så duktig som någon kanske tycker att jag borde vara?

Jag var en duktig flicka när jag gick i lågstadiet. Inte alls lika duktig som många andra var, men jag minns att jag fick en sjua en gång i ett matematikprov och att det kändes riktigt jobbigt. Det var liksom ett yttre tecken på en inre otillräcklighet som jag inte ville kännas vid.

I högstadiet var jag mest bara vilsen. Om jag var duktig eller inte var helt irrelevanta frågor, det fanns liksom inte utrymme för dem. Någon gång i gymnasiet hittade jag mitt sätt att förhålla mig till duktigheten och prestationerna, ett sätt som jag envist håller fast vid för att det har visat sig vara så otroligt bra. Vill du veta? Här kommer det:

jag väljer vad jag satsar på.

Så enkelt. Så svårt. Så genialiskt.

Vissa saker är viktiga. Vissa saker är roliga. Vissa saker är utvecklande. En del av de sakerna satsar jag på.

Vissa saker är irrelevanta. Vissa saker är tråkiga. Vissa saker backar mig. De flesta av de sakerna väljer jag bort.

Vissa saker är tyvärr både nödvändiga och tråkiga. Och helt ofrånkomliga. De sakerna gör jag. Utan själ, utan ambition, utan satsning. Men jag gör dem. För att hållas vid liv och hålla mina barn vid liv.

Så. Tillbaka till gymnasiet. Jag började medvetet välja vilka ämnen som hörde till vilken kategori. Satsa på? Välja bort? Bara göra? Mitt gymnasiebetyg är som en bergochdalbana mellan alla tänkbara godkända vitsord. Och sedan fortsatte jag på samma sätt när jag studerade vid universitet. Synade en kurs i sömmarna och valde medvetet om jag skulle satsa eller låta bli. Jag har superfina vitsord i de kurser som var viktiga för mig. Jag har vitsord som knappt tål dagsljus i de kurser som inte var viktiga (hej, 1- i latin!).

Och jag ångrar ingenting. Faktiskt. Ingenting. Eller, kanske ångrar jag lite att jag föll för frestelsen att jobba lite onödigt hårt med danskan, men jag får lära mig leva med det.

Och nu fortsätter jag envist på samma sätt. För det har fungerat. Det har hållit mig flytande och jag vill ju hållas ihop. Så jag synar alla projekt i detta stora projekt som kallas livet och väljer mycket medvetet vad jag satsar på, vad jag väljer bort och vad jag bara gör. Lever ett otillräckligt liv som en otillräcklig människa och är oförskämt okej med att det är just så som ett liv ser ut.

Men mitt val att välja är förstås inte den enda orsaken till att jag känner att jag sitter ihop rätt bra. Den andra stora orsaken börjar på F och slutar på redrik. Säkert skulle mitt mammasamvete vara konstans undernärt om hans pappasamvete aldrig någonsin skulle bränna till. Säkert skulle jag också brista om han inte tog i och gjorde sin del av det vardagsslit som river sönder så många kvinnor idag.

Jag provoceras av det faktum att det är det dåliga mammasamvetet som alla talar om, medan papporna på något sätt går fria. Att det är kvinnorna som går sönder av och inför sin otillräcklighet medan männen på något sätt verkar kunna hantera sina liv.

Jag skulle ju unna alla kvinnor en egen Fredrik, men min ger jag inte bort. Och jag vet att det finns många andra som också har världens bästa man, något av det finaste som finns är att världens finaste man verkar finnas i många helt olika upplagor. Och jag hoppas att fler män skulle vilja vara världens bästa, för alla har tyvärr inte honom hemma hos sig.

Och jag hoppas att jag och Fredrik ska kunna hjälpa Arvid att bli världens bästa man för någon när han blir stor. Att han ska tycka att det är lika givet att han gör som att Ingrid gör. Att han ska vara minst lika bra som Ingrid på att laga mat, tvätta kläder, diska och sköta barn när han flyttar hemifrån. Varför minst lika bra? Jo, för att jag tänker mig att samhället kanske ännu då kommer att förvänta sig mer av henne på det här området och att hon biter i för att leva upp till de förväntningarna medan han kommer undan med mindre. Därför behöver han ett visst försprång. Och för att kanske kunna hjälpa en framtida kvinna att inte gå sönder.

Och jag hoppas att vi ska kunna hjälpa Ingrid att välja och välja bort. Satsa där hon vill, välja bort det hon kan och bara göra det hon bar måste göra. Jag hoppas att hon ingen enda dag blir en kvinna som går sönder av orimliga krav och orimliga skuldkänslor på grund av en otillräcklighet som alltid var helt oundviklig. Och faktiskt också helt ofarlig.

Och på något magiskt sätt är otillräckligheten därför tillräcklig. Det är bara vi konstiga människor i vår konstiga tid som försöker göra tillräckligt otillräckligt. Må vi inte lyckas.

– Men vad är det med hennes hud? Genom åren har många, många människor ställt den frågan i mötet med min dotter. Och trots att jag vet att de allra, allra flesta frågat av ren omsorg har det stundvis gjort ont att få frågan. Jag skulle ha unnat henne en hel och vanlig hud, ett liv utan en spricka som syns utanpå. Jag skulle ha önskat att hon fick vara… normal.

Och då är hon bara allergisk atopiker. 

Vi är så dåliga på det som avviker. Också fast vi tror oss vara ganska bra så är vi i allmänhet alldeles för dåliga. Vi ryggar tillbaka helt eller blir klumpiga och märkligt måna. 

Nu just tänker jag mycket på föräldrar till barn som är annorlunda på ett mer märkbart sätt än de flesta andra av oss. Vi ville väl alla att våra barn skulle få så enkla liv som möjligt och medan de flesta av oss fick våra önskningar uppfyllda så kämpar de varje dag med de egna barnens smärta, utanförskap och frågor och med andra människors oförståelse, fördomar och rädslor. 

Vi har kommit långt sedan vi gömde våra utvecklingsstörda familjemedlemmar på vinden, men det finns fortfarande mycket vi kan och bör göra för att bygga en rimligare värld. Barn med ADHD blir oftare utsatta för mobbning och trakasserier. Enligt en svensk undersökning gjord 2011 är risken att bli mobbad fyra hänger större för ett barn med funktionsnedsättning. I mötet med det känns det som om vi inte kommit någonstans alls. I mötet med det blir jag alldeles matt. I mötet med föräldrarna till de barnen går jag sönder.

Arma, arma värld. 

Arma, arma mänsklighet. 

Idag är huden nästan… normal. Och jag är så glad och tacksam över att hon såg som värst ut när hon brydde sig som minst. När hon inte uppfattade alla frågor, när hon inte såg alla blickar. 

Att bli förälder är det bästa och det värsta som hänt mig. Och alla dagar det mest omvälvande. Och alla dagar det mest självklara och odramatiska. 

Jag var en bättre människa innan, men jag var också sämre på att hantera andras tillkortakommanden. Jag hade högre ideal innan, men det är slitsamt att aldrig kunna vara allt man vill och borde vara. Jag hade flera möjligheter, men också alla de krav som följer med alla de möjligheterna. 

Jag tror att jag stundvis tyckte jag var ganska bra. Då innan. Ganska bra som i lite bättre än många andra. Jag trodde nog att det mesta var upp till en människa själv och att de som misslyckades hade kunnat skärpa sig. Idag lever jag utan de illusionerna. Jag har en treåring som håller mig på mattan. Ibland bokstavligen.

Jag är sämre nu än innan men på något konstigt sätt mera tillräcklig och mindre tyngd av krav. Jag är mera nådig mot mig själv. Och jag är mera nådig mot andra.

Jag behövde bli förälder för att lära mig det där. Det finns säkert många olika sätt att lära sig att vara nådig, men i mitt liv kom det via de två små som jag älskar och allt det som hänt i mig för att de finns.

Det är i sanning spännande att leva. 

(Alldeles för spännande för att jag ska kunna titta på Bron. Jag fattar inte. Bara introt som hörs från vardagsrummet när Fredrik tittar fyller mig med en krypande obehagskänsla. Vad är ni gjorda av, alla ni som klarar det? Tycker ni inte att livet är skrämmande nig som det är? Världen mörk och läskig nog?)

Du står på torget och ropar i en mikrofon. Du berättar om Jesus. Du glöder.

Människorna omkring dig glöder inte. Ingen stannar. Ingen står och lyssnar på dig. Ingen pekar och skrattar heller. Ingen kastar stenar. Ingen bryr sig. 

Men jag glöder. Jag bryr mig. Jag kan inte gå oberörd förbi. Du är en broder till mig, en broder i den Jesus som du berättar om i en mikrofon på torget. En broder i den Jesus jag aldrig skulle berätta om i en mikrofon på torget.

Jag hinner tänka att det är sådana som du som gör att sådana som jag anses vara konstiga. Att du måste lugna ner dig, skärpa dig och vara… vanlig. Och jag hinner till och med tänka att du bara föser folk längre bort från Jesus med din mikrofon. 

Som om jag själv hela tiden skulle fösa folk närmare. 

Jag hinner tänka att du gör det obekvämt för mig. Och att det beror bara på dig. 

Men faktum är att det beror lika mycket på mig. Minst lika mycket. För jag förstår ju exakt vad det är du vill göra även om jag personligen skulle undvika dina metoder. Du är antagligen tusen gången modigare än jag. Troligtvis dumdristigare också, men feghet har aldrig varit någon beundransvärd egenskap i en människa. Du berättar om det bästa du har, kanske på ett dåligt sätt i mina ögon, men du berätttar åtminstone vilket är mer än man kan säga om mig många dagar. Du är befriad från människofruktan och det ser ibland otroligt konstigt ut, men att vara överdrivet mån om hur omgivningen ser på en är inte precis motsatsen till konstigt det heller. 

Egentligen älskar jag att höra ihop med dig. Fast jag besväras och skäms och blir arg. Jag vet att det gör mig gott att jag inte bara kan gå förbi. Avfärda. Jag tror faktiskt det gör oss alla gott, att inte bara höra ihop med människor som tycker, tänker och talar som vi själva. Det utmanar. På riktigt.

Jag leker med tanken på att vara modig nog att stanna och lyssna nästa gång. Kanske bara le vänligare och mera igenkännande och mindre överseende än jag är rädd att jag gjorde nu. Kanske berätta att jag också älskar Jesus. Åtminstone att jag tror på honom, om ä-ordet knuffar mig alldeles för långt från den bekvämlighetszon där jag är tryggast men där jag ändå vantrivs mest.

Du utmanar mig. Jag tackar dig.

Att våga skriva är att våga bli missförstådd och feltolkad. Jag är stundvis genomtänkt till absurdum och väger varje ord av rädsla för att någon ska uppfatta något jag inte menade. Andra stunder är jag spontan och intuitiv och låter orden jobba åt mig. Tänker först sedan. Och de gångerna har jag fått betala. 

Jag vet hur det känns att plötsligt vara en del av en diskussion som man aldrig ville starta. Jag vet hur det känns när människor länkar till mig som ett negativt exempel. Jag vet hur det känns när mina texter diskuteras fördömande av andra och jag pekas ut som något jag aldrig identifierat mig som. 

Jag vet hur det känns när man tror att människor tittar på en på gatan. 

På höstlovet förra året gick jag på bio med Ingrid och jag minns att jag trodde att alla stirrade på mig, hatade mig och tyckte synd om min dotter för att hon var just min. För just då var det så många som läste och hade åsikter. Mina texter fick liv som jag önskar att de inte hade och det var en av de gånger jag övervägde att inte skriva sådant som någon annan kunde läsa. 

De flesta av oss som skriver gör bort oss ibland. Vi uttrycker oss klumpigt och tillspetsat och det vi egentligen ville säga bara drunknar i något helt annat. Och ingen bryr sig när vi säger att det inte var så vi menade. Skrivet ord är skrivet. Och folk läser som de vill.

Jag tänker såhär: det är idag lite för lätt att såga sin åsikt lite för snabbt och nå lite för många. De flesta av oss borde antagligen tänka efter ett varv till innan vi publicerar en del av våra texter. 

Men lika mycket tänker jag såhär: det är idag lite för lätt att måla ut en person som något hen kanske inte alls är. Vi fördömer varandras misstag lite för gärna och lite för hårt och är lite för ointresserade av att tolka varandra generöst. 

Jag tycker det är trist om vi utgår från att människor menar det värsta. Och jag tycker att det är grymt om vi utgår från att de gör det också när de sagt att de inte gör det. 

Att den som sig i leken ger får leken tåla har jag aldrig tyckt. Jag tror att vi skrämmer bort fel personer från lekarna om vi tänker så och jag tror att lekarna blir farliga om bara de med teflonsjälar vågar sig in i dem. 

Och jo. Det här inlägget har allt att göra med en diskussion som pågår just nu. Jag tycker att det kanske räcker nu.

Om man besöker bloggtoppen.fi får man leta rätt länge före man hittar en manlig bloggare. Först på plats 61 dyker han upp. Och det talar på något sätt sitt väldigt tydliga språk. Den finlandssvenska bloggvärlden är väldigt kvinnodominerad. En snabbkoll på bloggportalen.se tyder på att också den sverigesvenska bloggvärlden består främst av kvinnor, men där finns faktiskt Hugo Rosas (som jag för övrigt aldrig hört talas om) rätt högt upp på listan.

Jag har tänkt mycket på det här. Och eftersom Nicke Aldén nu tog upp saken i den text han skrev om min blogg så vill jag tänka lite vidare kring den kvinnodominerade ytliga bloggvärlden. Nicke tror att män skräms bort av ytligheten i bloggvärlden. Jag tror att han tror fel.

För det första: är det ett problem att unga kvinnor regerar i den finlandssvenska bloggvärlden? Å ena sidan – inte alls. De/vi får ju regera på så få andra arenor att det känns mer än rätt att den här är deras/vår. Men å andra sidan – egentligen nog. För så länge bloggvärlden anses vara en feminin sfär kommer den alltid att avfärdas och bortförklaras. Den ses som en harmlös fritidssysselsättning för kvinnor utan något bättre att göra och inte som seriösa medieröster i ett informationssamhälle som värdesätter just sådana. Det skulle onekligen ha varit intressant att veta hur samhället skulle se på bloggar om det var männen som hade tagit över dem.

För det andra: är den finlandssvenska bloggvärlden ytlig? Å ena sidan – ja. Det finns otroligt många bilder på tjusigt inredda hem och det finns minst lika många bilder på snygga klädesplagg som någon köpt eller önskar köpa. Och jo, det är ytligt. Det är sådant som syns på ytan och just det är väl definitionen på ytligt. Men å andra sidan – nej. Det finns otroligt många tankeväckande inlägg, seriösa analyser och verkligt viktiga inlägg om livets baksidor och världens orättvisor. Det är långt ifrån bara min blogg som vill vara något helt annat än dagens outfit och dagens lunch (även om min blogg också kan bjuda på just det ibland).

För det tredje: är det fel att vara ytlig? Och här är svaret enkelt: nej. Förstås inte. Vi är alla yta och djup. Men alla behöver inte tycka om alla slags ytligheter och alla behöver inte söka ytligheter på samma ställen. Det är precis lika okej att helst inte läsa bloggar om andras kläder som det är att helst av allt göra just det.

För det fjärde: är bloggar ytligare för att det är kvinnor som skriver dem? Och också här är svaret enkelt: jag vet inte. Men lika enkelt: jag tror verkligen inte det. Om jag får generalisera (vilket jag ju egentligen inte får) skulle jag säga att kvinnor ofta har närmare till djupet än vad män har. Jag citerar en av mina manliga elever som en gång utbrast i klassrummet: Jag är så trött på mitt kön! Vad är det för fel på oss. Jag kan sitta en hel kväll med mina bästa kompisar som jag har känt hela livet och det enda vi talar om är dataspel. Hur kan vi inte tala om något viktigt? Som kvinna lär vi oss tidigt att bygga och värdesätta relationer och för att kunna göra just det måste vi jobba med djup. Vi måste sätta ord på känslor och upplevelser. Vi måste jobba på ett plan bortom det ytliga och därför tror jag att många kvinnor är rätt bra på djup. Och jag tror förresten också att många män skulle må bättre om de blev lite bättre på det. Om fler män skulle blogga skulle ytligheten säkert vara (minst) lika stor men kanske se ut på ett helt annat sätt.

Sammanfattningsvis: i den finlandssvenska bloggvärlden finns det väldigt många kvinnor och det fascinerar och förundrar mig. Ibland förbryllar, förargar och frustrerar det mig. Det blir intressant att se hur många av de nominerade på bloggalan som är kvinnor (och det skulle vara ofantligt intressant att få veta hur många av de nominerande som är kvinnor). Det finns kloka, driftiga, begåvade och hårt arbetande unga kvinnor som driver bloggar. En del av dem bloggar med bilder och andra med ord. En del av dem eftersträvar djup och andra eftersträvar ytlighet. Och alla får göra som de själva vill. Och alla får läsa det de själva vill. Nicke Aldén också.