Ännu igår och en halv idag var vi fler än vanligt i sommarhuset. Älska att vännerna stannade en natt till! Gårdagen blev en pilbågarnas dag. 

   
 
Jag tycker Ingrid var ovanligt snygg igår. På något sätt helrätt i långkofta, gummistövlar, korta shorts och slarvig hårknut. Skön kontrast till de nitar och det läder som till vardags beklär hennes lekamen. 
   
 
Vi upptäckte en sann diskare i Arvid. Både mellis- och middagsdisken tog han hand om. Med en vuxen sköljare gick det alldeles tillräckligt bra. 

  
På kvällen fick vi  vuxna se teaterföreställningen Robin Hood. Om vi uttrycker det milt var föreställningen inte redo att möta sin publik. Men det är ju fint att de har roligt. 

  
Här är Lille John och en vakt. Ser ni väl. Jag vet inte vad som händer i den här scenen. Inte för att jag inte minns utan för att jag aldrig visste. 

   
 
Och sedan erbjöd vi kvällsdopp och åtta barn av åtta möjliga nappade. 

 
Och han var med oss igen efter en arbetsvecka i Helsingfors. Wohooooo!

  

När barnen borde ha sovit åt vi vuxna väldigt, väldigt god mat och sommarens bästa jordgubbar med vaniljglass och vispad grädde.
  
När barnen sedan sov satt vi i köket och pratade pratade pratade. Utan avbrott. Alldeles för länge. Och alldeles för lite. Tillräckligt blir det ju aldrig. Möjligt är det ju så sällan. 

En sådan dag kom och gick. 

I natt är vi många som sover under sommarhusets tak. Det vanliga packet. Minus Fredrik som jobbar i Helsingfors. Plus en nyklippt syster. Och en familj bestående av fem fina. 

Jag tänker att det var ju det här vi drömde om. Att kunna ha ett öppet sommarhem där också andra än vi själva kan få bo och ro. Tänk att vi – ett hushåll på nio personer – kan ta emot sex personer till. Utan att det blir orimligt obekvämt för någon. Och utan en halv nedre våning. 

Noo er a riik tå, säger jag på den dialekt jag aldrig kunnat och inte får använda för min man. Och jag menar det. Det här är vad rikedom är.

  
Jag vet. Hoppas systern fotar igen imorgon. Den här bilden ger inte mysfaktorn rättvisa. Alls.

Gör du det också? Ser äldre människor och glimtar ur deras liv och tänker att du också vill sedan när det är din tur? Idag på min förmiddagslänk såg jag tre gamla människor vars livsstil jag vill ha när jag är pensionär.

För det första såg jag en volleybollplan i en skogsdunge. Och där spelade gråhåriga, rynkiga människor volleyboll tillsammans. Typ femton pers på plan och tio till på bänkar utanför. Som hade termosar med sig. Det vill jag också göra när jag är gammal. Spela volleyboll eller titta på när mina kompisar gör det.

För det andra såg jag en gammal man och en gammal kvinna som var ute på promenad. Rask promenad. Tillsammans. Med lippisar och midjeväskor. Och de pratade så ivrigt med varandra, verkade ha mycket att säga. Det vill jag också göra när jag är gammal. Promenera med min hjärtevän och ha mycket att säga.

För det tredje såg jag en gammal man som sprang om mig. Han körde intervallpass och jag körde långpass (tänk att min självdistans inte är större än att jag måste ursäkta att en 70-plussare springer om mig i skogen) men likväl sprang han om mig. Det vill jag också göra när jag är gammal. Springa om människor som är hälften så gamla som jag.

Den gamla vill jag vara. De gamla vill jag vara. Tänk att få vara frisk och stark när man inte längre kan vara ung och frisk och stark.

Och så vill jag förresten också vara en sådan som ringer till Firarsvängen på radio Vega och gratulerar folk på namnsdagar och födelsedagar. Och önskar naa me KAJ eller vad ungdomarna lyssnar på på den tiden.

  

Nej, min man och min svåger går inte omkring i rosa toppar till vardags. Men när de sparkar fotboll i turneringen Pass hiid gör de det. 

Och nej, det var varken topparna eller matcherna som gjorde den dagen till en av sommarens bästa. Det var samtalen och skratten. Det var människomöten och maten. 

  
Jag tycker om att mina barn får ha en relation till sina kusiners kusiner. Och till sina kusiners kusiners kusiner. 

  
Mycket kan man säga om Ingrid. Bland annat att hon levererar på bild. De flesta andra barn jag vet ställer upp bara till en viss gräns. Hon gör det alltid. Annat kan man säga om Arvid. 

  
Ja! Ni ser ju! Den här bilden kan mycket väl vara min favoritbild från sommaren. Min ljuva i sin inte lika ljuva lippis.

  
Och vi då. Min hållning är under all kritik, men jag tycker om att vara nära honom. Det är min bästa plats.

Redan nu oroar jag mig lite för vad som ska hända med min blogg när jag och min syster inte längre lever tillsammans. Hon gör ju minst halva jobbet nu och jag börjar onekligen bli lite bortskämd.

   
 
Jag vaknade (jo, faktiskt vaknade) till födelsedagssång och frukost på sängen. Gratulerades av världens bästa grupp. Fick sedan äta ett halvt morgonmål för mig själv i sängen. Under andra halvan låg jag under min tvååriga son och min fyraåriga syster- och guddotter medan de tävlade med ord och sparkar om vems jag var mest. 

På eftermiddagen skulle vi födelsedagsfika med föräldrarna på deras sommarställe. Trodde jag. Alla andra trodde och visste att det skulle bli överraskningskalas för mig. 

   
 De känner mig. De som vet att det jag gillar allra mest är att få vara med dem jag gillar allra mest. Älskar att skratta tillsammans med mina vänner och min familj – samtidigt. Älskar när de får träffa varandra, några av de människor jag delar vardagsliv med och några av de människor jag delar semesterliv med. Världar möts. Älskade människor möts.
  
Jag och den människa som alltid funnits där. 

  
Jag och den vän som fick idén och tillsammans med mamma verkställde. 

   
 Dessa två får vi inte nog av. Jag har redan tappat räkningen för hur många gånger vi setts i sommar. En sådan räkning vill jag gärna tappa.
  
Och de här två! De hade skrivit en dikt till mig och överräckte den läckraste av fruktkorgar. Helt utan frukt. 

  
Att säga att födelsedagen var bra är att säga alldeles för lite. 32 är bäst hittills!

Det år jag fyllde 31 hade jag och Fredrik kommit överens om att inte köpa presenter till varandra. Det gick jättebra på Fredriks födelsedag i slutet av juni. Det gick mindre bra på min egen i mitten av juli. Jag är inte stolt, men jag grät över min presentfria födelsedagsmorgon. 

Så i år har vi kommit överens om att köpa presenter till varandra. 

Jag har faktiskt tänkt ta igen förra årets födelsedag lite. Bland annat har jag myntat uttrycket födelseafton. Och det, mina vänner, är den dag som är idag. Vad vi gjorde på min födelseafton?

Det här:

  
Vi firade med Robin Hood i Purmo. Ofantligt roligt att vara på den sommarteaterplats där jag spelat teater sju somrar. Ofantligt roligt att min goda vän sedan gymnasietiden är Robin Hood. 

  
Sedan firade vi min guddotters åttonde födelsedag. (Det är hennes mor och inte hon själv på bilden. Men oförskämt välbevarad är ju hennes mor.)

   
 
Vi fick äta så goda saker att jag fortfarande är mätt. 

   
   
Barnen lekte Robin Hood på gården. Och jag tänkte att de har det bra. Vet de hur bra de har det? 

För jag vet ju. Hur bra de har det och hur bra jag har det. Mycket påminner mig just nu. Många påminner mig just nu. 

(Och jag bara älskar att vi på sommaren är större och mer än vi under resten av året.) 

När jag bara vill ropa att det är så ofattbart orättvist att du får bära så mycket så mörkt och så svårt?

När jag inte vet hur mycket du orkar och vill och behöver prata om det tunga?

När jag inte vet när du bara vill skratta och flamsa och för en stund leka att allt är som det borde vara?

När det jag vet om oro är på en minusskala i jämförelse med allt det du tyvärr tvingas veta?

När du just nu drömmer mardrömmar på nätterna som inte tar slut när du vaknar? 

När ord egentligen inte spelar någon roll?

Vad säger jag till dig? 

Det jag säger är väl att jag vågar säga något trots att det kan bli fel och trots att jag inte kan bära dina bördor. Jag må vara livrädd för det du bär på, men jag är inte det minsta rädd för att gå bredvid dig som bär. 

Och jag säger att du måste låta mig veta om och när jag kan lyfta en bråkdel av bördorna från dina axlar. 

Och jag säger att jag beundrar alla dagar och stunder som du orkar. Men att jag förstår de andra stunderna så mycket mer. 

Och jag säger att jag ber. Och att jag ber andra be. För så lever jag. Bedjande. Och inget har visat sig vara bättre. Det lilla jag kan har ibland visat sig vara det största någon kan. Den vetskapen gör att jag envist knäpper mina händer.

Må du få pausa snart. Må ni alla. 

Vi är kusiner. Men på sommaren är vi systrar. Sommarsystrar. 

Säger Ingrid och hennes kusin. Ingrid och hennes sommarsyster. 

Vårt sommarhus är vårt. Inte vårt som i bara vårt utan vårt som i vårt och min systers familjs. Tio månader om året saknar vi varandra och sedan kommer  två ljuva sommarmånader när vi delar livet så som vi borde göra typ alltid.

  
I ösregn ville de gå på promenad och i ösregn fick de göra det. Vi tror att de kanske gick hand i hand. Men sådant frågar man ju inte. 

  
Två månader om året är mina systerdöttrar nästan som mina egna. Så många kramar, så många skratt. Så många tillsägelser, så många frustrationsstunder. Så många samtal, så många mysmöten. 

Det är säkert flera som klivit över tröskeln till det här huset och ifrågasatt vårt omdöme. Inte alls förstått charmen. Jag börjar bli mer och mer övertygad om att vårt sommarhus är ett av våra bästa köp någonsin. 

Och det trots att vi saknar golv på en del ställen. 

  
Ungefär så här ser vår salong ut just nu. Vår sommarsalong. Igår drog vår vän Anders fram trägolv och träväggar och idag har det arbetet fortsatt. Älska alla träskatter som finns under plastmattor och suspekta tapeter. (Hur mycket vill ni veta om vårt sommarhus?) 

  
Och ungefär så här ser det ut i vårt sommarkök när vi äter kvällsmat. Jag ser egentligen bara harmoni. 

  
Och ungefär så här ser det ut när de två yngsta i sommarhushållet ser Vi på saltkråkan. Som för övrigt är den tv-serie av Astrid Lindgren som jag som vuxen gillar allra mest. 

  
Igår när vi kom hem från matbutiken hade våra vänner kommit. En av vännerna hade tagit fram grillen från vinterförvaring, tvättat av grillen efter vinterförvaring, satt igång grillen samt börjat grilla det köttkilo hon hade med sig. Den andra vännen gick lös på salongen med kofot. Och jag bara vet att sådana vänner är mer än man kan begära. Mer än jag trodde var möjligt när jag var femton. Var än gränsen går mellan vanliga vänner och utomordentliga vänner så har de passerat den. För länge sedan.

  
Jag och en av vännerna. Älskade, älskade hon. Alltid saknad i vardag. Men å andra sidan – alltid nära när jag har tid och ledighet.

  
Den här gruppen (plus fotografen) är fest. Mitt hår är inte. Titta på det! Titta på det! Jag märker att jag nämner mitt hår oroväckande ofta nu. Snart kan det hända något drastiskt. Är jag rädd.

  
Älskad pojke på sommarbad. 

Och gott folk. Det bästa till sist. Vi har en toalett! Min svåger är makalös.

Jag behöver väl inte ens säga att jag inte har tagit bilderna? 

Det här inlägget går inte till historien som det mest ödmjuka av inlägg. Jag ska skamlöst berätta om några av mina gåvor, gåvor som kommer till stor nytta just nu.

Gåva 1 – Förmågan att nästan aldrig låta vädret påverka mig negativt. Otroligt bra egenskap de julidagar som det är 12 grader och regn.

Gåva 2 – Förmågan att inte irritera mig på sådant som jag inte kan påverka. Fantastiskt användbar egenskap när den toalett som skulle finnas senast i fredags fortfarande inte finns när vi skriver onsdagskväll. 

Gåva 3 – Förmågan att kunna slappna av och vila och ha roligt trots att närmiljön är kaotisk. Verkligt praktisk egenskap när man bor i något som snarare är projekt än hus. 

I viss mån är väl gåvorna mig givna, så som sanna gåvor är. Men i annan mån är just dessa gåvor av sådan art att de går att träna upp och växa i. Om man vill. Men om man vill fortsätta bli upprörd över väder, andra saker långt utanför ens kontroll och projekt som ändå aldrig tar slut så ät det nsturligtvis fritt fram. 

Själv tänker jag värna om mina gåvor genom att läsa en bok och äta glass. I väntan på toaletten och sommarsolen.