Medsystrar. Alla ni som kommenterat för ett par blogginlägg sedan och berättat delar av era historier, gläntat på dörren till era liv. Depressionsfruar, sjömansfruar, andra fruar som bär mer än nog av vardagen. Jag vet inte vem ni är, men jag har haft er i mina tankar. Och jag är mycket medveten om att jag inte är värdig att kalla mig er syster. Jag har bara en jobbig tillvaro sju veckor framöver. Med en rejäl paus mitt i som stavas så vackert att jag knappt vågar nämna den vid namn. Er vardag är så mycket svårare än min. Era ok så mycket tyngre att bära. Ni är mina stora förebilder. Och samtidigt är era liv min stora skräck.

Är ni inte rädda för bitterheten? Ni som bär så mycket så tungt så länge? Era krav på egentid och andningsutrymme måste vara i en helt annan och mycket mindre självisk division än mina krav. Är ni månne gjorda av ett annat virke än jag? Ni som fixar en vardag som jag inte ens fixar att tänka på.

För jag är rädd. Jag är så dålig på att ha det jobbigt och tungt och tråkigt (kanske mest det där med tråkigt, faktiskt) och jag blir så lätt martyr när jag tvingas till just det jobbiga, tunga och tråkiga. Och jag är faktiskt dålig på att vara martyr också. Usel, rentav. Bittra martyrer är det sista världen behöver och det sista jag vill vara. Och det första jag tenderar bli när jag tycker att jag ger för mycket och får för lite.

Ni som bär och ger och gör hela tiden utan att frestas av bittert martyrskap är hjältar. I sanning hjältar.

Han blir kanske lite provocerad av att jag envist kallar mig feminist. När hans dotter frågade mig vad feminism betyder sa jag något i stil med att det är en tanke om att flickor inte är på ett sätt och pojkar på ett annat utan att alla ska få vara som de är. Han tyckte att mitt svar var för neutralt. Men han tyckte det med ett leende.

Jag tycker om honom. Fast han tycker fel om feminism. Och jag vet att han tycker om mig. Fast jag tror att han tycker att jag tycker fel om feminism. Men jag tror det med ett leende.

Vår vänskap är en stilstudie i att vi människor faktiskt inte behöver vara överens om allt för att kunna vara vänner. Ibland tycker han och jag lika. Ofta inte. Ibland tänker han och jag lika. Oftast inte. Där hans styrkor börjar tar mina slut. Där mina svagheter är störst har hans gått och gömt sig. Vi fungerar på helt olika sätt. Vi går igång på helt olika saker. Vi talar helt olika språk. Han är logos personifierat. Själv hamnade jag längst bak i kön när den egenskapen delades ut och är så pathos som man bara kan vara.

Men jag tror faktiskt, jag nästan vet, att han skulle offra sitt eget liv för mitt. Om han måste välja. Han är som den storebror jag egentligen aldrig fick, men en storebror som plötsligt dök upp i mitt liv när jag var över tjugo. Han retas med mig, på ett sätt som nästan ingen annan retas med mig eller någonsin har retats med mig. Ett sätt som jag som äldst i syskonskaran ibland har saknat. Men om någon annan någonsin skulle kritisera mig skulle han försvara mig med tänder och tassar (han är mera lejon än fågel, att säga näbbar och klor här skulle ge helt fel bild).

Idag pratade jag med honom i ungefär en timme. Och allt det som jag var igår och kände igår bara försvann någonstans på vägen mellan min telefon och hans. Han tog det och han bar det och sedan hjälpte han mig att göra upp en plan för att de kommande sju veckorna ska innehålla så få pissdagar som möjligt. För han vet att jag är dålig på att bita ihop och att 41 pissdagar i rad därför är väldigt många för många i min värld.

Han tog mig på allvar. Han tar mig på allvar. Trots att jag är helt annorlunda än han.

Han är en av alla dem som lär mig vad kärlek är.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden.

Sinnesrobönen. Skriven 1926 av Niebuhr, i flitig användning i AA-sammanhang. Och just nu i ytterst flitig användning i AAK-sammahang om vi med AAK-sammanhang menar det här livet som Amanda Audas-Kass tagit sig an.

Marginalerna är för små just nu, vi lever för mycket på tårna. Den där känslan som jag hade så ofta i höstas kommer krypande allt oftare också nu när det är vår. Den där konstiga känslan av att Fredriks jobb bränner ut mig medan mitt eget är en givande kraftkälla.

Ibland undrar folk varför jag envisas med att kalla mig prästfru i olika sammanhang eftersom ingen annan kallar sig -fru eller -man. Och jag tror att vi har svaret i det faktum att Fredriks jobb ibland påverkar mitt liv ännu mer än mitt eget. Den här veckan ska han jobba kväll onsdag, torsdag och fredag. Och dag på lördag och dag på söndag. Jag har inte precis fritidsproblem den här veckan. Jag tror att det är därför jag kallar mig prästfru. För att jag är trött. Och inte för att jag är heltidsarbetande småbarnsmamma utan för att min man är heltidsarbetande småbarnspappa.

Just idag syns tröttheten i en känslighet som jag inte riktigt orkar bära. Allt jag läser och ser berör mig personligen. Och allt berör mig på ett negativt sätt. Också i goda nyheter ser jag sorgen och smärtan någonstans bakom. Det är så olikt mig. Idag är jag så olik mig. Och även om jag inte älskar mig själv mest av allt alla dagar så föredrar jag alla gånger mitt vanliga jag framför den sekundaversion jag är idag.

Och ingenting kan jag göra för att ändra på våra omständigheter just nu. Och faktum är att min stackars man kan göra om möjligt ännu mindre. Därför ber jag sinnesrobönen. På mina bara knän. Det är den i särklass bästa av böner när man står inför omständigheter som man inte själv kan förändra. Och det är den i särklass bästa av böner när man står inför omständigheter som kostar mod att förändra. Må jag se skillnaden. Må vi alla.

Om du svarar på bara en av mina böner idag, Gud. Svara på den.

Ingrid växer upp på en annan ort än den jag själv växte upp på. På den här orten kan kompisarna på skolgården finska och Ingrid snappar upp en del nya ord även om hennes förståelse är kraftigt begränsad. Hon använder också flitigt och frimodigt nya ord. Fortfarande med lika kraftigt begränsad förståelse. 

– Ååå, nössö, sa hon till mig för någon månad sedan när hon var missnöjd med mitt domslut i något läge. 

Hon visste inte vad det betydde. Jag visste inte vad det betydde. Men hon fortsatte att använda ordet. Som något slags skällsord. Någon slags protest. 

Arvid visste inte heller vad det betydde. Men han hakade på. 

– Nössö pössö, ropade han fnissande. 

Och så har vi fortsatt. 

Mins elever visste vad nössö betyder. Nu vet jag också. Och jag spred min kunskap vidare. Men här hemma har de fortsatt kalla mig nössö. 

Men nu med kärlek och något som luktar självdistans, för det är ju helt galet att använda ett ord på fel sätt och fortsätta göra det också när man lärt sig det rätta sättet. Förlåt, de säger det med något som doftar självdistans. 

Sann självdistans kan aldrig lukta. 

  

Nössö eller inte – livet är inte tråkigt idag. 12 grader varmt. Solsken. Jag kan läsa utomhus. Och jag fick äta lunch med en god vän och sedan middag med en annan och hennes familj. 

Jag anstränger mig och lyckas nästan alltid. Övning ger färdighet och jag har lärt mig att förstå det mesta och de flesta. Se den goda strävan bakom. Tro att de allra flesta vill väl, åtminstone tills motsatsen är bevisad. Ibland är det svårt. Ibland är det ofta svårt. Och ibland möter jag en överman eller överkvinna.

Och förlåt men jag kan bara inte och vet inte ens om jag vill kunna förstå hur en riksdagskandidat kan fortsätta meningen ”Jag skulle jubla på Vasa torg…” på det sätt som en viss sannfinländsk riksdagskandidat nu valt att fortsätta den meningen på.

Att tänka tanken är inte okej. Och att säga den högt är ännu värre. Och att säga den högt i en intervjusituation är bara absurt. I något skede på vägen från tanke till tryck kan jag tycka att hon borde ha hejdat sig. Min rätt elastiska förståelse kan omöjligt sträcka sig så långt.

Sällan har jag stått handfallen inför mötet med en annan människa, men hur bemöter man en person som tycker att ett sådant här uttalande är rimligt och lämpligt? Jag sitter med lite samma känsla som då det i höstas visades bilder av en ung sverigedemokrat med hakkorsarmbindel. Min starka tro på att vi människor i slutändan ändå alltid är människor och att vi i just det där mänskliga alltid kan möta varandra blir plötsligt lite mindre.

Jag vill inte tappa den tron, men ibland är det svårt att hålla fast vid den. Är vi människor faktiskt alltid människor? Eller blir vi något annat i samma stund som vi ser en annan människa som något annat än just en människa?

Hon är vackrare än kanske någonsin tidigare. Står där i den vita klänningen och bara strålar. I den vita klänningen som ska bli hennes, men det vet jag inte om hon vet ännu. Att få vara med när en människa hittar sin brudklänning är stort.

Den sitter inte perfekt. Det gör ju ganska få brudklänningar när den blivande bruden träffar den första gången.

– Den sitter nog bättre i sommar. Du går säkert ner några bröllopskilon till det, säger kvinnan som har affären.

Jag tycker det är en rutten kommentar. Att utgå från att alla hela tiden vill vara eller borde vilja vara lite smalare är en rutten utgångspunkt.

Vi byter scen.

Byte.

Jag bläddrar i en receptbok gjord av och för en skolklass som samlar in pengar. Ljuvlig idé och ljuvlig bok. Vid en del recept har receptgivaren valt att kommentera receptet. Det kan stå något i stil med att ”blåbärspajen smakar bäst med självplockade bär” eller ”gör dubbelsats – det går åt!”

Vid ett recept har receptgivaren valt att informera läsaren om att det ju nog finns en hel del grädde i pastasåsen men ”med mycket sallad till kan man äta med gott samvete”.

Jag tycker det är en kommentar som ordet rutten inte ens närapå täcker. Hur hur hur kan en människa tycka att en receptbok för tioåringar ska antyda att dåligt samvete är en rimlig konsekvens av pastasås?

Jag får något slags fel.

Vi byter scen. Tyvärr.

Byte.

Vi är bjudna på våffelkalas till en annan familj. Mums! Älska våfflor med vispgrädde och sylt! Barnen äter med god aptit, så där som barn ska. Jag gör det också. Så där som jag tycker att också jag ska de få gånger jag är på våffelkalas. Mamman i familjen tycker tydligen annorlunda. Men hon ger sig till sist.

– Man borde ju egentligen inte äta sådant här, men jag tar väl en liten våffla ändå… säger hon. Så att alla barn hör.

Så att alla barn hör.

Jag tycker att det är en rutten kommentar. Det är inte en kommentar som vi ska duscha våra egna och andras barn med.

Och nej, jag tycker förstås inte att vi ska äta våfflor varje dag. Eller godis eller chips eller ens glass (förutom på sommaren, på sommaren tycker jag faktiskt att vi ska äta glass åtminstone nästan varje dag). Vi ska äta grönsaker, rågbröd och osockrade flingor och ägg och äpplen. Mest. Men de gånger vi väljer en våffla eller en godispåse eller en chipsskål eller en glass så ska vi äta den med glädje. Vi ska inte förknippa godsaker med dåligt samvete, vi borde faktiskt aldrig använda ordet godsaker och ordet samvete i samma mening. Någonsin. Och om det är svårt att undvika att tänka att vi inte borde äta en bulle så kan vi åtminstone börja med att undvika att säga tanken högt.

Vi vet aldrig vem som hör oss och vad hen hör. Ord har makt. Därför ska vi använda dem och därför ska vi använda dem med omsorg.

Det händer att jag blir ledsen när jag ser uttalanden på facebook som andra kristna gör. Det händer att jag vill gömma mig när andra kristna delar artiklar som andas självgodhet och överlägsenhet snarare än kärlek och ödmjukhet. Det händer att jag skäms över att höra ihop med mina kristna systrar och bröder när hårdhet och kärlekslöshet är det som hörs, vad som än sägs. Jag blir ledsen, jag vill gömma mig, jag skäms. Till och med ganska ofta.

Och jag är helt säker på att det finns de som skäms över att höra ihop med mig också. De som skulle önska mera tydlighet eller mindre tydlighet. De som skulle önska mer evangelium och mindre lag. De som skulle önska mindre evangelium och mera lag. De som skulle önska att jag inte sa något alls om jag tänker säga sådant som jag säger.

Det är kanske det som det innebär att inte bara vara en åsiktsgemenskap utan en andlig gemenskap. En andlig familj. Och jag kan tycka att det finns något fint i det; i strävan och viljan att älska en människa som enligt mig tycker fel, säger fel, är fel. Något fint som vi går miste om när vi så ofta väljer att umgås bara med dem som tycker, säger och är som vi själva.

Det fanns en tid när vi tvingades umgås med människor som inte var som vi. Vi var givna den by vi hade. Frågan var inte om jag tyckte om de andra barnen i byn utan om jag ville leka med någon alls. Och jag säger förstås inte att allt är bra med det, men jag tror att vi förlorar något om vi hela tiden bara söker oss till kopior av oss själva. Som dunkar oss i ryggen och stryker oss medhårs. Vi klarar mer än så. Vi behöver mer än så. Vår kärlek behöver utmanas mer för att kunna växa mer.

En samlar på frimärken, en annan går på zumba, en tredje studerar italienska och en fjärde är kristen. Rätt ofta verkar min tro ses som ett fritidsintresse bland andra, ett av många andra sätt att krydda vardagen och livet på. Jag är uppenbarligen värdelös på att visa att min tro är grunden för allt.

Jag har tänkt. Mycket. Och kommit fram till att det beror på att jag i ärlighetens namn behöver Gud ganska lite. Och att de flesta i min näromgivning behöver honom ungefär lika lite. Då blir han inte den grund han egentligen är, då blir han så lätt den där kryddan som han aldrig varit intresserad av att vara.

Jag är ganska ung, väldigt frisk och hyfsat stark. Jag har en fast tjänst med regelbundna inkomster. Fredrik är nästan lika ung, minst lika frisk och stark. Också hans arbetsförhållande är stabilt. Vi kan erbjuda våra barn tak över huvudet, flera mål mat om dagen och penicillin när det behövs. Våra föräldrar är friska, våra syskon är friska, våra syskonbarn också. Vi har ett nätverk av goda vänner och ett socialt liv som jag som femtonåring trodde att ingen över nitton kunde ha. Vi är snälla mot varandra. Vi klarar oss själva. Allt fungerar. Det är den praktiska och bekväma och krassa verkligheten. För att fixa vardagen just nu behöver vi egentligen inte det tomma kors och den tomma grav som vi firar nu.

Men jag vet att vår vardag inte består. Och jag vet att ingen annans vardag heller består. Det finns bara trasiga och brustna liv och vi vet vad vi gjort när livet krisat; vi har bett. Vi har bett om ett mirakel. Vi har bett om kraft. Vi har bett om mod. Och vi har bett om att kunna vara de människor vi vill vara också när omständigheterna välkomnar något helt annat. Vi har i vårt liv tydligt sett att tron bär genom små livskriser och vi har i vårt nätverk av goda vänner sett samma tro bära lika långt i de stora livskriserna.

Nu vill jag be i det lilla för att sedan komma ihåg att be i det stora. Gud är den han är både när allt går som det ska och när inget gör det. Det är inte för hans skull jag ber. Det är för min egen. För jag är inte densamma. När allt går bra vill jag tacka varje dag för att inte bli självgod och tro att jag förtjänat något enda av allt det som blivit mig givet. När allt går mindre bra vill jag be om hjälp varje dag för att påminna mig själv om att det finns en som bär. En som bryr sig. Inte för att han bryr sig mera när jag ber men för att jag minns hans omsorg bättre när jag gör det. Och jag vill påminna mig själv om att det ibland är jag som måste bli det bönesvar jag vill se. Bön är inte bara att fromt sitta och hoppas att andra ska ta sig samman. Det är att själv kavla upp de ärmar jag kan kavla upp och göra något åt det elände som jag faktiskt kan påverka.

Igår var jag på två gudstjänster. Båda lite halvt eftersom barnen var med och Fredrik jobbade. I båda gudstjänsterna bad vi för de personer som bett församlingen be. Och de livsöden som radades upp inför mina ögon tog mig med storm denna uppståndelsedag. Fembarnsmamman med cancer. Elvaåringen med cancer. Tjugotreåringen som blev skadad i en olycka och inte vaknat upp. Tjugofemåringen som står inför en stor och avgörande operation. För de här människorna och dem som lever nära dem är Gud inte någon bonuskrydda i ett redan kontrollerat liv. Gud är den enda som kan kavla upp ärmarna. Gud är den enda utvägen. För en del kanske den första och givna utvägen, den hand man genast greppar tag i när allt faller ihop. För andra är Gud säkert den sista utvägen. När inget annat hjälper tar man till det där som man egentligen avfärdar och inte tror på. Men hoppas på.

Tacksamheten och bönen är grunden för mitt liv. Både när det går som nu och när det går på ett helt annat sätt. Just nu blir det mycket tack och ganska lite hjälp och den hjälp jag ropar på kallar jag till andra hus. Just nu. Någon gång är det jag som sitter vid en sjukhussäng eller jag som ligger i en. Någon gång är det andra som ber för mig och jag som blir omgiven av de rop på hjälp som de bär fram.

I år firar vi påsk hemma. Fredrik hade nattvardsmässa i torsdags, döpte ett barn idag och predikar imorgon. Så därför firar vi påsk hemma i år. Största delen av min vakna tid hittills denna påsk har jag försökt förtränga det faktum att min Sverige-syster finns i samma land som jag, men i helt fel del av landet. Det är inte okej att vi inte är tillsammans.

Förra året firade vi hos våra föräldrar i Österbotten. Det råkade sig så. Att Fredrik var ledig och vi kunde fira där. Vi röjde på sommarhustomten. Barnen gick påskhäxa med sina kusiner i Solf, med mormor kyrkoherde som sällskap.

För två år sedan firade vi hos min syster i Sverige. De barn som kunde gå (alla förutom Arvid) gick påskhäxa i byn. De stannade pinsamt länge i ett hus där man inte var beredd på häxbesök och gav sig liksom inte fast det inte fanns godsaker. (Den där skamlösheten som bor i barn i grupp är helt sanslös. På riktigt. Men den är värd ett eget inlägg.) Fredrik var pappaledig och vi kunde göra vad vi ville. Så vi åkte till det ställe där vi semestrar allra bäst.

Våra påskar ser inte ut på samma sätt från år till år. Det finns inga traditionella påskmiddagar med släkten på påskdagen varje år klockan fyra. Det finns inga påskäggsjakter med kartor gömda på samma platser varje år. Det finns ingen speciell kyrka som vi varje år firar vår största högtid i. Våra påskar har alltid sett olika ut och hur de ser ut beror väldigt mycket på hur Fredriks jobb ser ut.

Precis som våra jular. Senast firade vi julafton ensamma. Året innan hos Fredriks föräldrar. Året innan det firade vi med en kompisfamilj. Och året innan det med en annan kompisfamilj. Traditionerna är svåra att skapa och hålla fast vid när firandet ser så olika ut från gång till gång.

Det lever vi med och i som en prästfamilj med föräldrar och syskon på andra ställen. Jag försöker tänka att traditioner är överskattade, men jag vet inte riktigt. Något i mig kan sörja att Ingrid inte ens efterfrågat att vara påskhäxa, att hon liksom inte har någon bild av hur påsken går till. (En annan del av mig kan tycka att det är jätteskönt att hon inte frågat, jätteskönt att jag inte behövt fixa något alls. Men det är värt ett eget inlägg.)

Samtidigt; vi har haft en så fin påskafton att inget alls finns att sörja. Våra bästa vänner träffade mig och barnen på Ikea och vi åt lunch där medan Fredrik jobbade. Och på kvällen åt vi en fantastiskt god påskmiddag i fantastiskt gott sällskap hos fantastiskt goda vänner.

Familj är ännu större än jag trodde för fem år sedan. Åtminstone det har jag lärt mig under åren här i Helsingfors.

De skamlösaste av häxor. Påsken 2013. Det är min syster som fotat. Förstås. Det är ju alltid det när det dyker upp snygga bilder på den här bloggen.

Jag vill på inget sätt jämföra mitt eget lidande idag med det lidande som präglade Jesu långfredag, men nog har de roliga stunderna idag varit få. Hittills. Mycket kan ju hända här på slutet. Mycket bör också hända här på slutet om jag ska se tillbaka på den här dagen med något annat än självömkan.

Vi var så laddade och taggade. Den här långfredagen var vår mest lediga under påsken. Hela familjen. Helt ledig. Hela dagen. Ingenting inbokat. Som i ingenting alls. På pappret helt sjukt underbart. I verkligen helt sjukt… inte så underbart alls.

Arvid, i vanliga fall det goda humöret personifierat, har varit lättretlig och argsint och gnällig. Vi borde aldrig ha berättat för honom att det finns tuggummi. Nu kräver han att få tugga varje vaken stund. Och de stunder han nekas tugg hämnas han genom att gnälla och tjata och vråla för sitt liv. Han verkar tro att tuggummi dygnet runt är varje tvåårings grundrättighet och att han har rätt att anmäla oss för vanvård när vi tycker annorlunda.

Ingrid, i vanliga fall den goda balansen personifierad, har idag valt att ta strider med den lilla arga som ingen människa med självbevarelsedrift någonsin skulle ta. Det känns faktiskt som om de idag har bråkat fler gånger än under hela deras gemensamma tid på jorden hittills. Det är knappast helt sant eller ens nästan sant, men det känns väldigt mycket så.

Vi vuxna var faktiskt humörmässigt riktigt starka från början, men det började onekligen dala kring lunch eftersom de två minsta inte riktigt ställde upp. Man är ju inte riktigt den människa man vill vara och jag erkänner att jag började formas av min omgivning när jag för fyrtionionde gången försökte reda ut en konflikt. Dessutom hade vi ingen elektricitet i största delen av lägenheten under halva dagen och att tvingas ringa vaktmästarjourer som i sin tur tvingas ringa elektriker på långfredagen gör ju inte en dålig dag bättre. Vi har alltså haft två vilt främmande personer i vårt hem idag. Vi strilade den där traditionen med att inte träffa folk på långfredagen i linsen.

Anna mun kaikki kestää har jag tänkt ganska många gånger idag. Jag tror att jag aldrig sagt det högt, för den föräldern orkar jag bara inte vara. Inte på långfredagen heller. Men tänkt har jag gjort, det ska erkännas. Anna mun kaikki kestää. (Ett uttryck som jag för övrigt lärde mig i en svensk bok skriven av svensk författare. Vet du vilken?)

Och det är ju på något sätt ironiskt att jag tänkt så just idag; på långfredagen som skildrar lidande för mig bättre än någon annan dag. Nej, jag tar tillbaka det där. Det är på många sätt ironiskt att jag tänkt så just idag.
För vad vet väl jag om lidande? Jag som har elektricitet nästan nästan alla dagar? Jag som har fått blir förälder till dessa två stridande men älskade och älskande små? Jag som har en man som älskar mig så mycket att han istället för mig ringer jobbiga samtal på finska på långfredagen? Och jag som har en Jesus som en gång gav allt för mig? En som vet allt om lidande men valde det för mig?

Jordisk vän kan lindra nöden
för en vän som hjälp begär.
Jordisk kärlek går i döden
när med kärlek lönt den är.
Men var ser vi här en man
som så tåligt älska kan
att han allt för mänskor lider
som i hat mot honom strider?

Vers 2 ur en av mina bästa psalmer, Han på korset han allena, med text av Runeberg.

O, perspektiv. Tänk att du lyckades falla över mig bara för att jag skrev den här texten medan barnen såg en bit av dagens Pikku kakkonen (för att i framtiden förhoppningsvis kunna ringa elrelaterade samtal på finska helt utan vånda). Det blir en bra kväll.