Jag blir så lätt martyr

Medsystrar. Alla ni som kommenterat för ett par blogginlägg sedan och berättat delar av era historier, gläntat på dörren till era liv. Depressionsfruar, sjömansfruar, andra fruar som bär mer än nog av vardagen. Jag vet inte vem ni är, men jag har haft er i mina tankar. Och jag är mycket medveten om att jag inte är värdig att kalla mig er syster. Jag har bara en jobbig tillvaro sju veckor framöver. Med en rejäl paus mitt i som stavas så vackert att jag knappt vågar nämna den vid namn. Er vardag är så mycket svårare än min. Era ok så mycket tyngre att bära. Ni är mina stora förebilder. Och samtidigt är era liv min stora skräck.

Är ni inte rädda för bitterheten? Ni som bär så mycket så tungt så länge? Era krav på egentid och andningsutrymme måste vara i en helt annan och mycket mindre självisk division än mina krav. Är ni månne gjorda av ett annat virke än jag? Ni som fixar en vardag som jag inte ens fixar att tänka på.

För jag är rädd. Jag är så dålig på att ha det jobbigt och tungt och tråkigt (kanske mest det där med tråkigt, faktiskt) och jag blir så lätt martyr när jag tvingas till just det jobbiga, tunga och tråkiga. Och jag är faktiskt dålig på att vara martyr också. Usel, rentav. Bittra martyrer är det sista världen behöver och det sista jag vill vara. Och det första jag tenderar bli när jag tycker att jag ger för mycket och får för lite.

Ni som bär och ger och gör hela tiden utan att frestas av bittert martyrskap är hjältar. I sanning hjältar.

Advertisements

7 thoughts on “Jag blir så lätt martyr

  1. Kära du, jag känner så tydligt att “livet är ju ingen tävling”; jag, vi, och du behöver inte tävla i vem som har det tyngst och jobbigast. För att säga det på Ernst-sätt; “det är inte den som har det tyngst som vinner” 🙂 Vi har alla vårt eget kors att bära, och vi vet inte hur tungt den andres kors är. Tycker jag mitt liv är tungt och jobbigt, då är det säkert det för mig, och likadant är det för dig också!

    För min egen del kan jag säga att nej, jag är inte rädd för bitterhet, jag har faktiskt inte ens tänkt tanken förrän du skrev det. Däremot är jag rädd för att bli FÖR trött, och inte alls klara av vardagen med barnen längre. Jag är ledsen över att min trötthet leder till kort tålamod och att jag inte orkar vara den glada mamman mina barn skulle behöva och förtjänar att få ha. Jag längtar efter mer egentid, efter mer gemensam familjetid och efter att få vakna upp utvilad på morgonen.
    Rädsla, sorgsenhet och längtan – Ja, men bitterhet? Nej 🙂

    Stor kram till dig fina Amanda!

  2. Jag är nog också en söndrig variant av mej själv, men försöker tänka att det finns fler bitar att pussla ihop på olika sätt i ett söndrigt jag, än det finns i ett helt och glansigt.
    Jag skäms ofta över mina tillkortakommanden. Men har kanske lärt mej att inte döma ihjäl mej ändå. Ibland ser jag nämligen ingenting annat än nåd och lugnt överseende hos mina barn då jag ber om ursäkt för mitt söndriga taskiga beteende och varande. När jag försöker förklara för dem varför jag gick sönder igen, behöver jag sällan välja fler ord än ett. Förlåt.
    Det gör mej både lättad och orolig.
    Men.
    Dom större barnen har sagt att det är lättare att se sina egna söndriga bitar och försöka lägga dom tillrätta när man sett det söndriga bli helt, falla sönder och bli helt igen hos sina föräldrar.

  3. Instämmer med Anna 🙂

    Men kan för egen del säga att visst har det funnits stunder av bitterhet. Speciellt då man inte får sova pga barnen, då har jag kunnat känna ett visst sting av bitterhet gentemot mannen som är på jobb och inte behöver vakna av bebigråt 4-5 ggr/natt. Men vi har alltid kunnat tala om det. Och jag vet att han saknar oss otroligt mycket de veckor han är borta, och att han ibland känner sig otillräcklig som inte kan komma hem o hjälpa till då barnen är sjuka till exempel. För oss har ett familje/vännätverk varit svaret. Utan det hade jag nog inte orkat.

    Men sen då han är hemma, då är han hemma 24/7 i 5-6v. Inget jobb som ringer, inga sena jobbkvällar. Han är hemma. För o hämtar till dagis, sköter all matlagning eller vad det sen må vara. Det är då jag satsar på att ha “egen tid” och tid tillsammans.
    Och som Anna sa, det är ingen tävling om vem som har det värst. Det är tungt då ens partners jobb överskuggar allt – oavsett om det handlar om 5 dagar i veckan eller 5v i månaden. Och alla har rätt att uppleva sin situation som tung, för den är det, utan jämförelse till hur andra har det.
    Kämpa på Amanda, och tack för att du delar med dig 🙂

  4. Håller med det som redan har blivit skrivet. Jag tycker inte att jag har det värre än någon annan. Vi har det bara lite… olika! 🙂 det passar säkert inte alla. Jag tror för min del inte att jag skulle palla att vara prästfru.

    Njaa, bitter vet jag inte om jag är eller är rädd att bli. Eller kanske lite rädd. Mest så sörjer jag nog bara att vi inte alla kan vara tillsammans alltid och att maken missar så mycket som händer här hemma. Men jag har en melankolisk själ som behöver få sörja och längta lite ibland. Solsken och idel fågelkvitter gör bara att jag blir uttråkad och glömmer att vara tacksam, så för mig är det också viktigt med avbrotten då han far på jobb för att jag ska hinna stanna upp och vara tacksam. Jag har släkt och vänner runt mig och brukar boka in barnvakt 2 gånger i veckan ungefär. Jag är hemmamamma så jag och barnet umgås annars 24-7, så utan släkten skulle det nog vara en annan femma.

    Kämpa på i er vardag och hoppas att det inte blir alltför jobbiga veckor! Det är det här som är livet. ❤

  5. Jag brukar också bli martyr ibland, o känna att varför kan ingen bry sig o tycka synd om mig. Varför räknas inte mina bekymmer?? Det är väl att vara bitter kanske. Tack och lov går det sen om, för det dyker upp egna eller någons annan bekymmer som är större än att vara martyr. Nej vi ska inte tävla, systrar med olika prövningar.

  6. Klart att jag också ibland är bitter, inte hade jag tänkt att jag som 25-åring skulle leva med den oro som jag gör och ha en livssituation som präglas av en okänd, skrämmande diagnos. Men att inte vara bitter är ett val. Att inte gnälla över sina trots allt små problem är också ett val. Och jag jobbar hårt på att välja att inte vara en bitter martyr. Jag och M peppar varandra till att inte vara bittra, klart vi har återfall, men för det mesta så finner vi kämparglädjen att fortsätta. För det finns alltid saker att vara tacksamma för, även för oss trots att få utomstående ser det. Det värsta är när andra tycker synd om oss, sådant skapar lätt bitterhet hos åtm mig då jag inser att vår livssituation kanske är en sådan andra kan tycka synd om. Men varje dag finns det något att vara tacksam för och det är det som för mig innebär skillnaden mellan att vara bitter och att inte vara bitter. Som typ idag: vi har mat på bordet och M har sovit. Det är ganska stort och inte en orsak att vara bitter. Dessutom har vi slutat jämföra oss med andra som kan göra med än vad vi kan göra, att jämföra sig med andra skapar bara mer martyrskap och dålig stämning.

  7. Kära medsyster, senast igår var jag både gnällig och bitter. Bekännelsehälsningar från frun till en derpimerad man.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s