Hon säger det inte varje dag, men nog varannan. Minst.

– Det här är min bästa dag någonsin!

Och jag tror hon menar det. Varje gång.

Inte har hon det dåligt, tänkte jag ikväll när hon studsade upp och ner och utsåg den här dagen till den bästa dagen någonsin efter att hon fått veta att hon skulle få ägna sig åt parklek med Fredrik och Arvid. Hon må ha sina begränsningar och utmaningar i livet, men inte är det ett dåligt liv. Ett liv som innehåller så här många bästa dagar någonsin är verkligen inte ett dåligt liv.

– Vet du hur mycket jag älskar dig? frågar Hilde plötsligt idag.

– Nej, svarar jag.

För det vet jag inte riktigt. Men jag kan ju gissa. Till månen och tillbaka, kanske?

– Tretton, svarar Hilde.

Som uppenbarligen vet. Med imponerande exakthet.

Jag har ju ingen aning om vad det betyder. Hur högt och lågt går skalan, liksom? Är tretton sjukt dåligt eller spränger det tak och ramar? Så jag frågar:

– Hur mycket älskar du pappa då?

– Tjugoelvatjugotolv, svarar hon.

Ibland är det faktiskt bäst att inte känna till skalan. Eller så får jag hoppas att Hildes sifferkoll är riktigt kraftigt begränsad.

Kära blogg. Jag vet att jag har försakat dig och att jag inte har bloggat på några dagar. Om det är någon tröst har jag knappt tvättat ansiktet, sminkat mig eller använt tandtråd heller. Jag har inte ens läst tillräckligt mycket. Då är det allvar. Jag har jobbat ovanligt mycket och ägnat all annan tid åt att umgås. Resten har fått vänta.

För tio år sedan kändes allt bättre när det fanns tonåringar i närheten, numera känns allt bättre när det finns unga vuxna. Vi har varit bortskämda med den varan de senaste dagarna och ägnat alla stunder åt att dricka te, prata prata prata, skratta, gråta, ordna med logistik, spela sällskapsspel och vara uppe alldeles för sent om kvällarna och dela rum med för många barn om nätterna.

Rik, rikare, jag. Att de fortfarande finns i mitt liv. Att de väljer att finnas här. Älskar det och älskar dem.

Imorgon hinner jag blogga igen.

Jag tror det är snart fem år sedan jag började sticka. Det gick verkligen inte bra i början. Att jag inte gav upp är ett fullständigt obegripligt mirakel. Allt – precis allt – talade för att jag borde ha slutat.

Men jag fortsatte.

Och här sitter jag i en av mina många självstickade tröjor och förundras över det faktum att den ser ut som en riktig tröja. Tänk att jag kan få ihop en tröja som tål dagsljus. Vem hade trott det?

Inte jag.

Och inte den textilslöjdlärare som i mitten av 90-talet alltid lät mig komma undan med lättare uppgifter än alla andra i klassen.

Här kommer några av de andra tröjor jag stickat:

Alla fina bilder har syster Matilda tagit.

Är det bara jag eller hann april bara börja och sluta? Jag kan inte för mitt liv förstå att det har gått en månad sedan påsk. Får bara finna mig.

Läsmässigt var april ingen höjdare, varken kvalitativt eller kvantitativt. Men några bra böcker blev det. Här kommer de bästa:

Nästan bra på livet av Conny Palmkvist. Stark och berörande berättelse om en familj som får ett barn som inte är ”som alla andra”. Om nu någon är det. Välskrivet och vackert om att försöka nå fram till en dotter som lever i en egen värld med egna regler.

Flicka av Edna O’Brien. Brutal och brutalt bra bok om en av de skolflickor som blev kidnappade av Boko Haram. Det här är långt ifrån feelgood och jag frågade mig ett par gånger varför jag läste. Men så mindes jag. Jag vill våga verkligheten. Också när den är verkligen obehaglig.

Dottern av Lena Andersson. Jag tycker så väldigt mycket om Anderssons sätt att skriva och jag tycker så om hennes skarpa blick. I just den här boken tyckte jag mest om skildringen av hur mycket som kan skilja en generation från nästa. Hur olika varandra vi kan vara och hur snabbt världen kan förändras.

Alla tvättar händerna av Emma Frans. Hur roligt kan det vara att läsa om den pandemi som vi fortfarande kämpar med? tänkte jag först. Men det visade sig vara jätteroligt och intressant och lärorikt, åtminstone när jag fick läsa om det på det här sättet. Hurra för tänkande människor som kan sätta förståeliga ord på svåra saker utan att förenkla dem!

Genom märg och ben av Jacqueline Woodson. Det här är inte den bästa bok jag har läst av Woodson, men jag har nog inte läst en enda dålig ännu. Också den här är oerhört välskriven och också den här fångar livsöden och människor så att man blir tagen av dem och vill dem så innerligt väl. Det är skickligt.

Sömngåtan av Matthew Walker. Nu kan jag mer om sömn än jag kunde innan. Nu vet jag mer om hur jag kan (försöka) sova bättre. Liiiite provocerande läsning för en som blir väckt av minst ett barn minst någon gång per natt. Men viktig läsning. Underhållande och begripligt om alla tusen orsaker till att vi borde sova bättre och mera.

Det var mina bästa i april.

Vi skriver andra maj och jag tror att jag redan har läst en bok som slår allt jag läste i april. Må resten av läsmånaden också leverera!

Idag sprang jag fem kilometer på morgonen. En helt vanlig morgonlänk, förutom att jag hade härligt sällskap. Och förutom att jag nu kunde fira att jag har sprungit fem kilometer om dagen i ett helt år. 365 dagar. Utan undantag.

Jag är mycket tacksam. Jag är lite stolt. I just den ordningen. Tänk att det som skulle bli min utmaning i maj 2020 kom att bli en utmaning som varade ett helt år.

Imorgon tänker jag springa igen.

Glad valborg!

Jag talade i telefon i tisdags med en främling.

-Ha en fin fortsättning på dagen och ett riktigt härligt veckoslut sedan, sa jag.

Och kände mig som en… Ja, om inte som en idiot så åtminstone som en människa med rejäla intellektuella utmaningar. VEM önskar främmande människor trevligt veckoslut redan en tisdag?

Nå, jag. Tydligen.

Jag är bra på att se fram emot saker, det är ofta minst halva nöjet. Därför kan jag ana ett riktigt bra veckoslut redan en tisdag. Och därför kan jag ana en riktigt bra tisdag redan en fredag.

Att kunna se fram emot är en gåva. Den som kan glädja sig också åt det som inte ännu är men som ligger framför har ju väldigt mycket mer att glädja sig åt än den som kan glädja sig bara här och nu. För att inte tala om hur stor och långvarig glädjen blir för den som kan glädja sig också åt det som ligger bakom.

Den här tiden på året ändå. Är den inte den allra allra bästa? När man så tydligt anar allt det som finns framför men när exakt allt fortfarande är just precis framför? Inte en enda minut har gått av sommaren ännu.

Inte en enda minut.

– Oj, Hilde, vad jag har saknat dig!

Det låter i eftertrycket som om han inte sett henne på hela coronaåret, egentligen sågs se tidigare samma morgon. Men han är – som tidigare konstaterat – en helt underbar storebror.

Hon smälter och fnissar förtjust.

– Har du saknat mig när du var i skolan?

– Ja, det har jag. Jag frågade min lärare om jag inte får gå hem lite tidigare för att jag saknar Hilde så mycket.

– Vad sa hon då? undrar den saknade.

– Hon sa att jag måste vänta en liten stund till, men sedan får jag gå hem och krama min Hilde igen.

Och så gör han just det.

Hans pratar på ett helt annat sätt när han pratar med henne. Han använder en annan röst och andra ord. Jag hör både mig själv och min Fredrik i det och det värmer. Det finns tyvärr så många mindre smickrande röster och ord han kunde ta efter oss, att han väljer det här känns väldigt fint.

Han jobbar rätt mycket när vi andra är lediga. Det blir många veckoslut och många vardagskvällar. Och nej, det är inte det bästa med prästjobbet.

Men en vardag i veckan är både han och Hilde lediga. Då har de pappa-Hilde-dag. Idag var en sådan dag. Hildes förväntningar var skyhöga.

– Imorgon blir det världens bästa pappa-Hilde-dag! Eller hur, pappa?

Han hummade instämmande, lyssnade inte riktigt.

Men han levererade när dagen väl kom. Redan före nio på morgonen hade han bytt om till shorts och cykelhjälm för att de skulle åka skateboard inne i hallen. Några timmar senare satt han lydigt på en pall med en kökshandduk runt halsen när de lekte frisör och Hilde gick all in med en leksakssax.

Och jag insåg när jag såg dem tillsammans mellan några möten och blev lite nykär i dem båda: det här kommer hon att minnas. Visst kommer hon att minnas att han var borta ofta på helgerna, men hon kommer också att minnas att det fanns en dag i veckan när han gav henne allt.

Alla våra barn har i perioder fått ha en tumisdag i veckan med Fredrik. Det är lätt att vara tacksam för det. Din vardag är ditt barns barndom, säger vi ibland. Det känns inte alltid bara bra, men ibland gör det det.

Av olika orsaker bor Dumbo i badrummet. Dumbo är familjens dvärghamster. Han delar färg med Disneyelefanten med samma namn, där både börjar och slutar deras likheter.

Dumbo är jämngammal med coronan och eftersom jag har läst på vet jag att redan detta enda år och några månader är en aktningsvärd ålder för en dvärghamster. Nu har han redan passerat den gräns då döden inte är underlig utan kan vara något slags ålderstecken. Så jag förbereder mig mentalt sedan någon månad tillbaka.

Jag tänker på Dumbos död nästan varje gång jag går till badrummet. Kollar den lilla sovande kroppens andning. Stirrar liksom (hamster)döden i vitögat varje dag. Är beredd. Påminns om hur skört livet ändå är.

Jag tänker rätt ofta på döden. Det beror nog rätt lite på Dumbo och rätt mycket på mitt sätt att både se på livet och leva det. Jag ber varje kväll för en kär väns mammas cancerdiagnos – sådant gör en ödmjuk. Jag ber för en annan väns mammas ännu värre diagnos – sådant gör mer än ödmjukar – och för en vän som sörjer den mamma som inte överlevde. Och jag ber för det lilla liv som jag hoppas på kanske mer än nästan alla andra liv jag hoppats på.

Det kan kanske te sig sorgligt att leva så medveten om döden, men jag kan inget annat och tycker mig faktiskt vara ljusare och lättare till sinnes än många andra. Jag tror att det ger ett perspektiv som jag faktiskt inte vill vara utan, en tacksamhet som jag aldrig skulle välja bort.