Kära blogg. Jag vet att jag har försakat dig och att jag inte har bloggat på några dagar. Om det är någon tröst har jag knappt tvättat ansiktet, sminkat mig eller använt tandtråd heller. Jag har inte ens läst tillräckligt mycket. Då är det allvar. Jag har jobbat ovanligt mycket och ägnat all annan tid åt att umgås. Resten har fått vänta.

För tio år sedan kändes allt bättre när det fanns tonåringar i närheten, numera känns allt bättre när det finns unga vuxna. Vi har varit bortskämda med den varan de senaste dagarna och ägnat alla stunder åt att dricka te, prata prata prata, skratta, gråta, ordna med logistik, spela sällskapsspel och vara uppe alldeles för sent om kvällarna och dela rum med för många barn om nätterna.

Rik, rikare, jag. Att de fortfarande finns i mitt liv. Att de väljer att finnas här. Älskar det och älskar dem.

Imorgon hinner jag blogga igen.