Jag läste mycket i maj och jag läste mycket bra. Det här är de bästa böckerna som majläsningen bjöd på:

The Hate U Give av Angie Thomas. En av de där men-varför-har-jag-inte-läst-den-här-tidigare-böckerna. Drabbande, stark, angelägen och enormt välskriven bok om en sanning som inte borde vara sann. Jättebra!

Bechi av Koko Hubara. En välskriven och intressant berättelse om relationen mellan en dotter och en mor och moderns relation till sin mor. Om förväntningar och besvikelser och om liv som inte blir riktigt som de var tänkta. Så där som liv aldrig riktigt blir.

Otämjbar av Glennon Doyle. Den här är riktigt spännande. I den här boken finns texter, formuleringar och sanningar som jag kunde ha på min gravsten eller åtminstone på en broderad tavla. Men här finns också sådant som jag inte håller med om alls. Inte det minsta. En hyllning till friheten är den hur som helst och jag tycker om frihet.

Nära till natten av Karin Collins. En spänningsroman som lyckas vara spännande på helt rätt sätt. Jag vill läsa vidare hela tiden men jag kan sova om nätterna och blir inte rädd för min egen eller någon annans skugga. Jag tycker Collins skriver så bra och så fint om människor. Jag tyckte om hennes första bok, jag tyckte ännu mer om hennes andra och mest hittills om den här som är hennes tredje.

Himlabrand av Moa Backe Åstot. Den här tog mig med storm, och det säger en hel del eftersom det är rätt sällan ungdomsböcker lyckas med det. En ljuvlig skildring av tonårskärlek och av en dragkamp mellan rötter och framtid, mellan vad du vill ha och vad du tror att är möjligt. Den här var svår att sluta läsa. Så bra.

Vi röstar om vi saknar mamma av Nina Pascoal. Den här titeln och det här omslaget fångade mig direkt och berättelsen gjorde mig inte heller besviken. En skildring av en av de många familjer där barnen inte får vad de behöver för att föräldern inte räcker till ens för sitt eget. Rått och brutalt men stundvis glimmar hoppet till.

Kristi Bruds slav av Josefine Frankner. Så där på tal om rått och brutalt… En biografisk bok skriven av den kvinna som levde allra närmast den kvinna som i Knytby kallades Kristi brud. Jag har läst rätt många Knutby-böcker och jag tror det här är den allra bästa hittills. Att läsa den är att försöka fatta det ofattbara. Inte att lyckas, kanske. Men att försöka.

Hon var på sin första fotbollsträning idag, vår lilla Hild. Hon var så peppad, för att använda det ord hon själv använde. Ombytt till Liverpooldress redan en och en halv timme före avspark. Vattenflaska och boll packade innan det.

Men när vi sedan skulle cykla iväg slog nervositeten till och peppen var rätt långt borta. Hon ville verkligen inte gå. Hon ville åtminstone ha en ”tränare som är en flicka”.

Min egen nervositet hade slagit till långt tidigare, redan när jag anmälde henne. Hon ser ju dåligt, vår minsting. Går det alls att spela fotboll om man ser lika dåligt som hon?

Nu efter första träningen lutar jag försiktigt åt att det går när man är fyra år.

Det kommer att finnas många hinder på Hildes väg och några av dem kommer att vara övermäktiga. Men inte heller idag stötte vi på ett sådant hinder.

Hon var så stolt och glad efter träningen. Nu är också hon en fotbollsspelare med riktiga träningar och riktiga tränare, precis som storasyskonen.

– Gjorde du något mål? frågade Ingrid efter träningen.

– Massor! svarade Hilde.

Inte heller idag.

Och så kom kvällen när hon ringde sina bästa vänner för att planera outfit inför morgondagen. Då ska de nämligen besöka den högstadieskola som blir deras i höst.

Jag fattar liksom inget. När blev jag förälder till en människa som ska börja högstadiet? Jag som själv gick ut högstadiet typ igår? Och samtidigt fattar jag allt, för tecknen har funnits där i flera år redan.

Inte är det bara roligt alla dagar och det är långt ifrån alltid lätt – men det har det ju å andra sidan aldrig heller varit. Faktum är nog att det hittills har blivit bara roligare hela tiden att vara förälder. Det där kan jag absolut få äta upp någon dag, men inte heller om den dagen kommer har jag vunnit något på att ta ut sorgen i förskott istället för att njuta av den glädje som var när den var. För nu är verkligen glädje. Att få vara hennes är stort.

Har ni märkt att Österbotten är lite vackrare och lite roligare idag än det var igår? För att inte tala om förra veckan?

Jag tror jag vet varför. Några av våra allra bästa vänner har flyttat hit och min glädje vet inte längre vad gränser är. Igår på seino fick – ja FICK – jag vara med och bära in möbler och flyttlådor i deras nya hem, och jag tänkte på nåden i att få hjälpa älskade vänner flytta in istället för ut. Det betyder ju oftast att man själv finns hyfsat nära det ställe de flyttar in till.

Det är i dagarna precis två år sedan vi själva flyttade från Helsingfors. Jag kan inte fatta det. Coronatid är helt annorlunda än vanlig tid. På ett sätt har den här tiden gått oerhört snabbt, på ett annat sätt oerhört långsamt. Och hur det än har känts har två år nu gått sedan vi bar in våra möbler och flyttlådor här.

Det var tudelat att flytta då, men det känns inte alls tudelat idag. Det betyder inte att jag inte saknar människorna och skolan och staden – för det gör jag. Ibland så att jag gråter och någon gång så att jag nästan går sönder. Men det betyder att jag inte ångrar alls, trots att det känns svårt ibland.

Jag hoppas att våra vänner om två år får tänka och känna på exakt samma sätt. Att de ska få vara odelat glada över den flytt de nu vågat göra. Och jag hoppas att vännerna som blir kvar – för de finns alltid där – också ska kunna vara odelat glada för deras skull. Trots att de kommer att sakna. Ibland så att de gråter och någon gång så att de nästan går sönder.

Den här bilden är tagen när jag för andra gången besöker det hus som då var ett hus och som nu är ett hem. Vårt hem.

Ni vet den där känslan som infinner sig när en konstnär skapar en bild som är så läskig att hen själv blir rädd?

Hilde vet.

Idag kom hon inrusande till oss med det här konstverket:

– Jag är så rädd! Jag ritade en ko och tyckte den är så skrämmande! utbrast hon och kröp ihop i Fredriks famn för att få skydd från kon.

Att ha en fantasi som Hildes är nästan bara bra. Men bara nästan.

Så kom det sig att hela familjen åkte på juniorfotbollsmatch trots att inget av barnen var på plan. Och det kändes ändå helt rimligt.

Och så kom det sig att Hilde säger så här i bilen på väg hem:

– Jag hatar Ibel.

Vi fnissar lite, alla andra fyra. Det är ohyggligt svårt att låta bli. (Här vill jag för övrigt poängtera att Ibel i mitt huvud stavades Ibelle när jag hörde det första gången, men jag har fått tänka om. Man får ju det ibland.)

– Vem är Ibel? frågar den av oss som snabbast återfår sinnesnärvaron.

– Min låtsaskompis, förklarar Hilde.

– Men varför hatar du Ibel?

– Han är en pojke som säger helt fruktansvärda ord, säger Hilde med enormt eftertryck.

Fnisset är skratt. Nästan gapskratt. Och den lilla berättaren stämmer in i det.

Att den här stora lilla människan finns i vårt liv, i vår bil, är helt fantastiskt. Att få dela värld med henne är magiskt.

Han har plockat i ordning en påse med pyssel och bok. För det får alla barn på barnavdelningen. Han säger lite ursäktande att det inte var så lätt att hitta grejer som passade henne med tanke på att hon ju inte är något litet barn, men har plockat i ordning en påse i alla fall. Vi älskar det.

Dessutom berättar han att han enligt datorn har träffat och skött om Ingrid en gång tidigare. När hon var åtta månader gammal och tog sitt livs första sjukhusnatt. Det finns liksom ett band redan från början. Vi älskar det också.

Han är hennes skötare de första åtta timmarna här, och han är den snällaste, lugnaste, mest pedagogiska och peppande jag kan tänka mig. Han borde klonas, tänker jag. Han borde på riktigt finnas överallt, han skulle kunna finnas överallt. Och han väljer att finnas just här. På sjukhusets barnavdelning.

Som vi älskar det.

För vissa uppgifter behövs en kvinnlig skötare och också hon är helt fantastisk. Hon tycker Ingrid är så duktig att hon efteråt låter Ingrid välja ett virkat gosedjur som någon genomvänlig själ virkat så att barn på sjukhus ska kunna få med sig ett gosedjur hem. Också den här skötaren är lite ursäktande. Vill också tonåringar ha sådant här? Om de vill. Ingen är stor på sjukhus.

Älskar älskar älskar.

Vi har träffat många andra skötare också. Och ett par läkare. Alla har varit så fina och trygga och härliga. De människor som jobbar med andra människors sjuka barn borde få diplom och medalj och pris alla dagar.

För ett år sedan pratade vi mycket om sjukvården. Om hur de som jobbar inom sjukvården får världen att snurra, om hur beroende vi alla är av dem. Vi pratade om att vi inte får glömma det sedan. Om att det måste märkas i löner och arbetsförhållanden. Inte har vi väl glömt?

För det får vi inte göra. Vi är så otroligt beroende av att det finns bra typer som är beredda att jobba som sjukskötare. Nu och i framtiden. Vi måste se till att de som vill hjälpa människor har råd att göra det – också om de är ensamstående trebarnsföräldrar. Vi måste se till att också människor som kan välja och vraka bland studieplatser och jobb ibland väljer sjukvården. Det får inte bli ett jobb som bara de som inte får välja ”måste” ta.

Ingen gång är en människa så liten som när hennes barn är på sjukhus. Att då få möta människor som dem vi har fått möta nu gör hela skillnaden. Vi måste se till att det är sådana människor vi får möta också i framtiden.

I natt sommar jag på sjukhus på barnavdelningen. Med min förstfödda. Det är planerat och helt odramatiskt och det går verkligen ingen nöd på oss. Jag har distansjobbat och hon har jobbat med en presentation för skolan. Sedan har vi läst bok, sett Gilmore girls, beundrat havsutsikten och spelat yatzy. Sådant som vi får alldeles för lite av i den vardag där det finns så många andra och så mycket annat.

Det är inte ens ett år sedan vi sov här senast, hon och jag. Vi borde definitivt börja välja bättre platser för våra tumisresor, men i väntan på det får det här duga. Vi blir dessutom behandlade så innerligt väl. Amazed. Jag är tacksam för att vi får vara här helt utan rädsla och nästan helt utan oro. Långt ifrån alla på sjukhus har den förmånen.

Jag är också tacksam för att min förstfödda är en så klok och rolig och varmhjärtad typ. Alla stunder med henne är guld. Också sjukhusstunder.

På vår gård står den här:

Jaha? tänker du. En turkosfärgad jopo. Vad är grejen?

Grejen är den att den här turkosfärgade jopon symboliserar vårt liv.

Den här cykeln bor nämligen hos oss. Trots att den inte tillhör något av våra barn utan en bästa vän till ett av barnen.

Jag älskar att den här vännen är en så självklar del av vårt liv och vår vardag att cykeln har flyttat hit. Att många av barnens kompisar ofta är här – det var allt jag drömde om för det här livsskedet. Är så tacksam att vi får bo i ett hus som gör det livet möjligt. Så tacksam!

Tänk att vi inte ens visste att den här cykelägaren fanns för två år sedan. Nu är hon så självklar och så fantastisk. När jag listar sådant jag är tacksam för med livet så kommer barnens kompisar jättehögt på listan. Aldrig tog jag dem för givna. Alltid är jag tacksam för att de finns.

Jag älskar att vara fotbollsförälder. Men. Det ska erkännas att jag älskar det lite mer vissa dagar och det ska erkännas att idag inte riktigt var en sådan dag.

När man åker bil en timme en väg för match en fredagkväll och vädret bjuder på regn, ihärdig blåst och tre ynka grader kräver kärleken onekligen sitt. Kärleken blir inte heller lättare att uthärda för att man dessutom inte orkade hämta sina gummistövlar i garaget innan avfärd. Kommer skorna och strumporna någonsin att bli sina forna jag igen? Tveksamt.

Allra mest slitsamt för kärleken var det faktum att planen var plaskvåt. Att det bara plaskade om fötterna på våra tappra spelare och att bollen bara ibland for dit den skulle. Att de inte riktigt fick spela fotboll utan snarare utsattes för någon slags extremsport. Att se dem frysa så att de skakade och (nästan) grät.

Men. Ändå älskade jag. Också idag. Att få se dem spela fotboll är ren glädje. Att få se dem heja på varandra, att se tränarna outtröttligt uppmuntra och feedbacka och stötta. Att se lagledaren ta av sig egen jacka för att kunna ge värme till en darrande spelare. Att se en förälder springa till bilen och leta efter vantar till en annan förälders barn. Att se ens eget barn säga ”bra spelat idag” till en lagkompis efter en förlust och en oavgjord match. Att se flera av lagkompisarna säga samma sak till ens eget barn. Aj aj, det gör så gott åt hjärtat.

(Nästan) ingen av de här barnen kommer att bli proffsspelare – men säg inte åt dem att jag har sagt det. Men just de här barnen ska bygga vår framtid, de ska bära samhället på sina axlar. De är morgondagens läkare, poliser, företagsledare, lärare, sjukskötare, politiker… Allt de lär sig nu om lagarbete, om att se och uppmuntra andras styrkor, om att kämpa tillsammans i med- och motgång och om att hjälpa varandra kommer de att bära med sig i det. Det är så sjukt bra och viktigt. Ännu bättre och viktigare än att sätta passningar och målskott och hörnor och frisparkar. Faktiskt.

Så därför: till alla er juniortränare och lagledare – TACK! Ni gör på riktigt världen bättre. Ni ger våra barn, oss och vårt samhälle så ofantligt mycket. Tack för att ni ger av er tid och era krafter. Det är värt oändligt.

Jag tar tillbaka. Också idag älskar jag helt och fullt att vara fotbollsförälder. Och när jag känner av mina tår igen kommer den kärleken att svämma över.