Tack. Tack. Tack.

Tack till alla er som ordnar. Som fixar. Som bygger upp tält och river ner tält. Som beställer bajamajor och organiserar matförsäljning. Som skapar spelscheman. Som kontaktar parkeringsvakter och domare. Som säljer trip. Som jourar i första-hjälpen-tält. Som gör alla de sakerna och de minst lika många till som vi andra inte ens märker, som bara fungerar.

Tack till alla er som tränar fotbollsjuniorer varje vecka. Som ser alla framsteg. Som ser alla missar. Som säger bra spelat och klappar en axel varje gång en av era spelare kommer i byte. Hur det än gick. Som uppmuntrar, hoppas och tror. Som lyfter människor. Som formar framtid. Som bygger samhälle.

Och tack till alla oss som skjutsar och anpassar våra egna och hela familjens planer kring nioåringars träningar och matcher och cuper. Som står vid fotbollsplanen i ur och skur och hejar på de barn vi älskar så mycket. Som tvingar eller mutar eller hotar ovilliga syskon. Som fixar barnvakt när mutorna och hoten tar slut. Som letar efter benskydd, som tvättar speltröjor och som tänker att vi absolut måste beställa en matchtröja till men som alltid glömmer det sedan. Som inte riktigt vet vad offside är men som vet att vi älskar fotboll.

Vi gör det här tillsammans. För våra barn. För allas våra barn. För världen blir på riktigt bättre.

Jag menar – titta. Det är så värt det. Så här lycklig är min Arv efter tre intensiva dagar på Wasa Football cup. I bakgrunden ser du sanna hjältar – de tränare och den lagledare som gör allt möjligt.

Vi gör som många andra den här helgen och lever cupliv. Att se sina egna barn spela fotboll är magiskt och det vet alla. Men att se vänners barn spela fotboll är faktiskt nästan precis lika fint.

Så idag åkte jag tidigare till cupen än jag egentligen måste. För då spelades en match jag verkligen ville se. Det finns nämligen en åttaårig flicka i mitt liv som inte är min egen men som ändå är lite särskild för mig. Hon ger mig ofta teckningar. Det minsta jag kan göra är att heja på henne när hon spelar fotboll.

Och imorgon åker jag också tidigare än föräldraskapet förpliktigar till. Det finns nämligen en snart elvaårig pojke med lysande ögon som kramar mig stort och självmant nästan varje gång vi ses. Bästa vänners son. Vi är gudföräldrar till hans syster, hans föräldrar är gudföräldrar till vår son. Det minsta jag kan göra är att heja på honom när han spelar fotboll.

Att ha vänner är underbart. Att ha barn är underbart (inte lika enkelt och odelat underbart men absolut underbart). Att ha vänners barn är också underbart (och här igen rätt enkelt och odelat underbart). Helt underbart.

Porrsnacket. Inte rolig läsning. Men viktig läsning. Konkreta råd – nästan med repliker – om hur vi kan prata om porr med barn.

Gudars like av Meg Rosoff. En stund trodde jag att jag läste en rätt vanlig ungdomsbok, om än ovanligt välskriven. Men så blev jag sådär underbart tagen. Smart och mörk och härlig bok.

Sockerormen av Karin Smirnoff. Jag bara älskar hennes sätt att skriva och bygga meningar. Hon är så bra. Med några få ord blir så mycket sagt. Obehaglig bok, men bra.

Gå i fängelse & Kvinnor utan nåd av Camilla Läckberg. Spännande, fängslande, drabbande. De timmar jag läste den här ville jag verkligen inget annat.

Älskade barn av Ashley Audrain. Den bästa av det bästa jag läste i juni. Det bästa jag läst på länge.

Hilde ser missnöjd ut. Jag hinner inte ens fråga henne varför innan hon berättar.

– Alla i vår familj har sagt dumt till mig förutom mamma och pappa och Arvid.

Hmm… Vem är de (den) här alla i vår familj förutom mamma och pappa och Arvid?

– Det känns som om du pekar ut mig, säger Ingrid.

Och det gjorde Hilde också. Hon var nämligen upprörd för att Ingrid försiktigt och helt rimligt påpekat att Hilde inte ska skrika så högt när Arvid redan har somnat.

Hon är så otroligt rolig. Jag tröttnar inte. Varje dag får hon oss att skratta många, många gånger. Att få ha Hilde i familjen är en ren fest. (Säger jag nu när vi äter chips och ostbågar och ser EM-match och stämningen är god. Fråga mig igen halv ett när hon troligtvis fortfarande är vaken.)

Vi skulle packa igår. Vi är som föräldrar är mest och packade varsin väska åt barnen först (i rättvisans namn packade Ingrid sin egen). När jag sedan skulle packa min egen väska märkte jag att det låg några grejer i den redan. En av Hildes klänningar, ett par av Hildes skor och en mjuk plastboll. Aha, hon har lekt något, tänkte jag och tömde väskan och började packa den.

Frid och fröjd. Tills Hilde – hyfsat långt hemifrån – märker att den väska som hon hade packat inte alls innehåller det som hon hade tänkt sig utan mina grejer. Hon blir fruktansvärt arg. Och jag hanterar det ungefär lika dåligt som man tyvärr lätt gör när det är lite stressigt, trettio grader varmt och gassande sol. Istället för att be om ursäkt direkt blir jag provocerad av att hon gör en så stor grej av det.

När jag väl inser mitt misstag och ber om förlåtelse är hon inte bara nådig. Hon är faktiskt ganska långsint. En halvtimme efter att jag bett om förlåtelse förklarar hon med lugn röst att hon älskar pappa men inte mig.

Nu har det gått många timmar. Jag är förlåten och älskad igen. Men helt glömd är min skuld inte, vilket visar sig när Hilde helt oprovocerat och helt jättedramatiskt säger:

– Mamma, jag tycker ändå att du är fin fast du stal min älskade väska.

Den människan. Hon låter mig inte komma för lätt undan. Om vi säger så.

Han är en känslig själ, vår mellanpojke. Och jag förstår honom bäst när han vågar visa det.

Så när han grät igår när Schweiz åkte ut ur EM förstod jag honom precis.

Sedan var det dags för nästa match. Alla hemma hos oss höll på Italien. Förutom jag som höll på Belgien. Mest för att ingen annan gjorde det – jag har alltid haft en soft spot för underdogs.

Arvid blev ängslig.

– Snälla mamma, heja på Italien istället. Jag vill inte att du blir ledsen.

Och sedan satt han mest och tittade på mig under matchen, för att försäkra sig om att jag var okej. Jag försökte förklara för honom att jag är en både van och bra förlorare, att han faktiskt inte behövde vara orolig. Men det gick inte hem. Han är själv en så ruskigt dålig förlorare att han nog inte ens tänkt tanken att man kan vara en bra sådan.

Men jag förstod honom. Igen. För där var ju känsligheten igen. En av hans många styrkor. Må han kunna och våga se den som en sådan.

Hon ser på mig och säger med stort allvar i sin lilla röst:

– Du måste lära dig stå på egna ben.

Jag vet inte var hon har fått det. Jag vet inte vad hon tänker att det betyder. Jag vet verkligen inte varför hon säger det till mig apropå absolut ingenting.

Men jag vet att jag älskar henne och att hon ger mig ofantligt mycket roligt och vackert alla dagar. Jag skulle vara så mycket fattigare utan min Hild.

Vi hade en ambitiös plan när vår gemensamma semester började förra veckan. Vi skulle avverka ett litet projekt per semesterdag. Och med litet menade vi verkligen litet. Vika ihop rena kläder. Gå igenom ett skåp eller en hylla i ett skåp. Städa lite i kylskåpet. Vi menade verkligen inte att vi skulle renovera bastun eller städa garaget. Ett enda rimligt och realistiskt litet projekt per semesterdag.

Första dagen skulle vi handla mat. Fredrik tyckte absolut att det räknades som den dagens lilla projekt. Jag tyckte absolut inte att det skulle räknas, tyckte att det var lite väl ambitionslöst för första dagen. Men jag gav med mig och lät det räknas, ville väl vara generös sådär i början av semestern.

TUR att jag gav med mig. Efter tio dagars gemensam semester har vi avverkat exakt ett litet projekt. Vi handlade ju mat den där första dagen.

Jag älskar oss.

För efter tio dagars gemensam semester har vi förvisso avverkat väldigt få projekt, men vi har haft det väldigt roligt och bra tillsammans med varandra och med barnen och med vänner och familj. Vi har pratat mycket, umgåtts mycket, ätit jättemycket jättegott, skrattat mycket, vilat tillräckligt mycket och läst rätt mycket (men ändå för lite). Vi har använt våra dagar väl. Må vi fortsätta med det.

Högarna med ren tvätt i bastun försvinner ju ändå ingenstans. Bevisligen inte.

Jag var femton år gammal och fick en riktigt riktigt besvärlig finne. En sådan där som tar över hela ansiktet, människan, livet… Ni vet. Och jag minns att jag tänkte att det nog var lika bra att pojken jag var olyckligt kär i redan hade tackat nej till mig. För vårt förhållande hade nog inte överlevt den där finnen.

Nu är jag nästan trettioåtta och jag har bränt min näsa i solen. Oproffsigt, dumt och fult. Min näsa tar över hela ansiktet men inget av människan och ännu mindre av världen. Och inte en enda gång har jag funderat på om mitt äktenskap kommer att överleva den brända näsan.

Det är skönt att vara vuxen.

Och så står han där. I ett hav av blåklädda tioåriga pojkar som sjunger Ja må han leva så högt och hjärtligt som de bara kan efter en timmes fotbollsträning i gassande sol. Jag tänker att födelsedagar kan se ut på många olika sätt. Om man fyller fyrtioett kan en födelsedag sluta med att man drar en fotbollsträning för ett av byaklubbens juniorlag.

Och det kan hända att det känns helt okej. Till och med mer än så. Det kan hända att det känns jättebra. Och det säger en hel del om en människa.

Min Fredrik fyller fyrtioett idag. Jag älskar att han är min. Så länge vi har varandra tror jag att jag klarar nästan vad som helst.