Duktig eller dömd

Jag fick en kommentar på blogginlägget om dagen då jag inte fick mina 10 000 steg. En kommentar som jag blev att fundera på. Här finns den:

Först blev jag lite ställd. Ska jag känna mig duktig eller dömd? Men när jag känt efter en stund insåg jag att jag varken känner mig duktig eller dömd.

Så här: vi människor ska i allmänhet inte jämföra oss med varandra. Och vi ska i synnerhet inte jämföra oss med människor vars liv vi har en begränsad insyn i. Jag kan verkligen förstå att det kan uppfattas som provocerande att jag så gott som dagligen kommer upp i 10 000 steg, men jag kan lova att den provokationen skulle kännas betydligt mindre om du öppnade skåpet i vår hall (syster M kan intyga) eller tittade under sängen i Arvids rum. Att jag skriver den här texten sittandes vår rena tvätt är väl också ett delsvar på hur jag kunnat samla ihop 17 071 steg idag. Fryspizzan till middag ett annat.

Ingen människa kan allt, orkar allt, vill allt. Vi har alla lika mycket tid – ja. Men i praktiken har vi ju verkligen inte det. Och att vara människa handlar rätt mycket om att lära sig vad just jag behöver för att må tillräckligt bra för att kunna ge människorna omkring mig det de behöver. Ibland får vi det att fungera, ibland inte.

Att två personer har lika många barn säger egentligen väldigt lite om vilka förutsättningar de har att samla ihop 10 000 steg om dagen utan att barnen blir lidande. För att alls kunna ens börja jämföra måste de här personerna också ha barn i samma åldrar och med samma slags behov, dessutom samma typ av jobb, livskamrater med samma typ av jobb samt samma typ av behov av eller lust med de där 10 000 stegen. Också då är jämförelse av ondo, men bara då på något sätt rimligt.

Sociala medier gör det farligt lätt att jämföra sig själv och sitt liv med andra och deras. Jag brottas ibland med det här. Vill ju skriva texter som gör att andra känner sig lättare i själen, inte tyngre. Mera tacksamma, inte mindre. Tryggare, inte mer hotade. Men jag misslyckas helt säkert ibland – kanske den här gången – och kommer aldrig att sluta försöka bli bättre.

De allra flesta av oss gör så gott vi kan, både i förhållande till oss själva och till våra barn. Jag tror vi har mycket att vinna på att försöka se på både oss själva och varandra med mera nåd.

Allergisk

Vi skriver 20:07 och Hilde sover. Det ska erkännas att jag många kvällar har längtat efter att hon skulle sova den här tiden. Eller ens 21:07. Till och med 22:07 känns som något av en seger.

Men hon sover för att hon fick en allergisk reaktion efter att i misstag (och smyg) fått i sig lite lite ägg. Och då är det svårt att gilla läget. Hon har bara en gång förr fått i sig ägg och det var för tre år sedan, så jag blev rätt skärrad. Hur skulle hon reagera?

Nu sover hon alltså. Det tar på krafterna att reagera kraftigt. Det tar också på krafterna att se ett älskat litet barn reagera kraftigt. Samtidigt har jag varit allergiförälder nästan lika länge som jag har varit förälder. Eller egentligen precis lika länge, men några månader var jag lyckligt omedveten. Så på något plan är jag van. Och väldigt tacksam för att vi så sällan hamnar där vi hamnade nu.

– Varför måste jag vara allergisk mot ägg? grät hon i min famn när vi satt på köksgolvet efteråt.

Säg det, min älskling. Säg det.

Det finns ju ingen rättvisa. Samtidigt har du så enormt mycket som är så enormt bra. Du har integritet. Du har skinn på näsan, humor och en nästan orubblig grundglädje. (Så länge du inte prövas med ösregn på storasyskons fotbollsmatch.) Du har världens största hjärta och du är så generös med din kärlek. Äggallergin får nog lägga sig platt i jämförelse.

Den lilla. Slumrar skönt i moster Fannys gamla prinsesslakan.

Om någon undrar

Om någon undrar hur det går med Hildes kärlek till alternativa outfits kan jag berätta att det går bra. Jättebra. Här är dagens:

Byxorna och klänningen är det för allt i världen inget fel på, även om få av oss skulle kombinera dem. Vad Greta Gris-halsduken gör runt magen vet jag inte. Mössan är trevlig, men nog trevligare utan hörselskydd i neongrönt. Och så har vi mattpiskan. En lite otippad och underskattad (?) accessoar som naturligtvis ska bäras mitt i ansiktet. Helst så att näs och mun båda men med nöd och näppe ringas in av piskans innersta hål.

Kom ihåg var du såg det först.

(Om någon undrar hur det går med vår uppriktiga ambition att sluta använda fåtöljen i tv-rummet som långvarig förvaringsplats för ren tvätt kan hen titta till höger i bild. Eller så inte.)

Förstår du mig eller förstår du mig inte?

Det kan hända att människor går att dela in i två grupper: de som förstår mig nu och de som inte förstår. Du får gärna berätta till vilken grupp du tillhör.

Jag ser till att samla ihop 10 000 steg om dagen. Och inte så där att jag gör mitt bästa och det lyckas för det mesta – nej, så där att jag har fått ihop mina steg varje dag sedan 15 juli förra året. Lite lagiskt.

Tills igår. När jag sent på kvällen insåg att jag hade 9700 och visste att jag får ihop det om jag går till och från köket något varv extra. Och sedan helt kallt glömde något extra varv och slutade på 9889. Och vaknade upp dag till en avbruten streak. Lite tragiskt.

Med förnuftet vet jag att det inte spelar någon roll. Alls. Men med allt annat känner jag att det visst spelar roll. Jag var till och med lite ledsen. Inte så där att jag grät, men nog så där att jag var lite… ledsen. Skulle väldigt gärna ha gjort om min sista vakna timme igår.

Det här säger jag helt – verkligen helt – utan stolthet. Snarare med någon slags skam. Och undrar alltså nu. Förstår du mig eller förstår du mig inte?

Det bästa jag läste i juli

Jag läste i juli. Mindre än jag brukar. Men jag läste. Det bästa jag läste i juli? Det här:

Mer än en kvinna av Caitlin Moran. Jag tycker så mycket om Moran. Tycker hon är så fräsch. Tycker om hur hon skildrar krocken mellan idealistisk ungdom och krass medelålder. Och jag gråter och får gåshud när hon skriver om maktlösheten när ett eget barn mår riktigt illa.

Den lyckligaste mannen på jorden av Eddie Jaku. Underrubriken säger allt om den här tunga boken som innehåller så ofantligt mycket hopp. En förintelseöverlevare berättar om varför kärlek och hopp är starkare än hat.

Maria En kvinnlig komikers dagbok av Mia Skäringer. Jag har läst och tyckt om allt som Mia Skäringer skrivit. Den här boken är inget undantag.

Röda rummet av Kaj Korkea-aho. Jag är inte objektiv. Jag tycker för mycket om Kaj för att kunna vara det. Men den här boken är nog en av årets största läsupplevelser, en som blir bra. Hur KAN han skriva så bra? Jag fattar inte. Men gillar.

Gips av Anna Woltz. En barnbok som landade helt rätt i mig. Rolig, hoppfull, svår, smart, underbar. Perfekt för en 12-åring, tror jag. Perfekt för mig.

Plats

Jag har jobbat tre veckor redan, men först igår tog sommarlovet verkligen slut när min systerdotter tog båten hem till Sverige. De senaste veckorna har vi varit fler än vanligt här hemma hela tiden och trots att det onekligen har blivit lite för trångt i kalendern – att rymma både jobbliv och semesterliv kräver sitt – har det aldrig varit för trångt här hemma. Min syster och hennes familj tar liksom inte plats. De ger plats. Plats för samhörighet, spontanitet, samtal och skratt. De ryms alltid här. Alltid.

Att skicka hem dem i år var att dra av plåstret låååångsamt. De första for för en vecka sedan, resten i torsdags och den sista igår. Och när hon for tog hon liksom sommarlovet med sig.

När vi kom hem efter att ha skjutsat vår Edith till hamnen konstaterade Hilde:

– Jag saknar Edith lite redan nu.

Jag kan så relatera.

Jag är så glad att vi fick ha dem hos oss en tid också i år trots att läget var som det var. Så glad att de orkade med test och karantän, så glad att de tyckte det var värt det. Så glad att de finns i vårt liv så intensivt ibland eftersom de alldeles för sällan gör det. Så glad för den syster som är min och den familj som är hennes.

Vårt kök. En av de där dagarna när vi var (tillräckligt) många. Foto: syster Matilda

Om kyrkan skulle ordna kisastudio

Ikväll får min tonårsförsamling Pedersöre en ny kyrkoherde. Den församling där min barnatro hittade en form som blev min egen. Den församling där jag gifte mig.

Jag både tror och hoppas att Pedersöre ikväll får sin första kvinnliga kyrkoherde. Inte för att det i sig är ett självändamål – även om man både kan och får tycka det – utan för att att Pedersöre i så fall får en sällsynt klok och sympatisk kyrkoherde som lyckas ha både ett skarpt intellekt och ett mjukt hjärta. Den kombon är inte för vanlig. Den kombon är närmast oslagbar.

Det har talats mycket om det här valet. Om kyrkan skulle ordna kisastudio är det ikväll det skulle ordnas. Det är onekligen ett spännande och intressant val, men jag tror det finns väldigt lite att vinna på att förstora den polarisering som valet sägs vara ett tecken på. Det är sällan så enkelt och så svartvitt. Bakom alla åsikter och i alla grupper finns väldigt olika människor och i alla grupper finns just… människor. Jag är dessutom helt övertygad om att Mia kommer att kunna vara hela församlingens herde. Om hon bara får vara det.

Vinterselfie utanför kyrkan i Pedersöre

Att få välja det igen

I två dagar har jag fått vara i en skola. För första gången sedan coronan kom har mitt nuvarande jobb fört mig på skolbesök IRL. Jag har fått träffa elever på riktigt, jag har fått hänga i lärarrum, jag har fått ströva i korridorer, jag har fått äta skollunch. Jag har fått träffa elever – sa jag det?

Det gjorde mig så gott. Och det gjorde mig så ont.

– Saknar du att ha egna elever? frågade vännen som jag drack fredagskaffe med idag. Vännen som förstår precis, för hon är också lärare och dessutom lärare på ganska samma sätt som jag.

Om jag saknar? Så mycket att jag grät en gång igår och en gång idag. Jag hade världens bästa jobb i tio år och jag visste det varje dag.

Trots det tror jag att det har gjort och gör mig väldigt gott att göra något helt annat ett tag. Jag får lära mig en massa nytt, jag får växa och utvecklas. Jag får nya och större och flera perspektiv. Jag får göra väldigt mycket väldigt roligt.

Jag tror att jag väljer att jobba som lärare igen om ett år och jag tror det kommer att kännas stort och fint att få välja det igen. Då vet jag att jag inte blev kvar av slentrian eller trygghet eller gamla drömmar. Jag blev inte kvar, jag valde det igen.

Jag hoppas jag får välja att jobba som lärare igen om ett år.

I min gamla skola. I mitt gamla klassrum.

Se och bära

För sex år sedan började den här ljuvliga människan skolan. Det var tjugofem grader varmt. Hon klädde sig själv – som vanligt – och valde första skoldagen till ära nättopp, pälsväst och more is more med smycken. Jag hade definitivt valt något helt annat men jag var inte orolig någonstans. Hon var så ofantligt trygg i sig själv när hon var sju.

Imorgon börjar den här ljuvliga människan högstadiet. Nästan ingen är lika trygg i sig själv när hon är tretton som när hon är sju, men jag är faktiskt inte orolig nu heller. Hon är smart, målmedveten, rolig och godhjärtad. Hon har fortfarande i grunden samma skinn på näsan som när hon hängde ugglan runt halsen och gick till ettan.

Ikväll tänker jag på alla dem vars skinn på näsan har tunnats ut eller helt skrapats bort av andras hårdhet och kyla. Jag tänker på dem som återvänder till ett jordiskt helvete när de återvänder till sina skolkorridorer. Jag tänker på dem som alltid är lite utanför, lite på nåder och på någon slags social reservlista där ingen människa egentligen hör hemma. Må alla de bli sedda och burna. Må coronatrötta lärare också nu orka med det absolut viktigaste av allt: att se och bära de barn och unga som finns i deras klassrum.

Allt annat går att fixa och reparera senare. Allt.