Mitt torsdagsnöje är kanske inte så högklassigt och värdigt, men det är ganska skönt. Mammas pojkar, pop corn och rika chokladkex. Stör mig inte. (Det där sista riktades till Ingvild som varit lite bökig och stökig de senaste nätterna).

Jag undrar om det finns någon annan som tittar på Mammas pojkar. Och står för det.

Mitt torsdagsnöje är kanske inte så högklassigt och värdigt, men det är ganska skönt. Mammas pojkar, pop corn och rika chokladkex. Stör mig inte. (Det där sista riktades till Ingvild som varit lite bökig och stökig de senaste nätterna).

Jag undrar om det finns någon annan som tittar på Mammas pojkar. Och står för det.

Alla små nissar bör ha en tomtemössa med bjällra så här någon ynka dag innan den lilla julen. Vår nisse har en sådan nu. Hon har vägrat ha den hittills och jag fruktar att den trenden är bestående. Det är omöjligt att bekläda hennes hjässa med något annat än Liverpool-mössan.

Jag dränker mina sorger över hennes avvisande i tvivelaktiga youtube-klipp. Jag skäms inte ens över det faktum att jag lyssnat på Stronger med Britney Spears. Eller över det faktum att jag inbillar mig se ut lite grann som Nelly Furtado trots att de faktiska likheterna är lika med ännu mindre än noll.

Jag tror att mina dåliga dagar är ovanligt lite dåliga. Jag tillåter inte bitterhet hos mig själv om det inte finns verkligt goda skäl till det. Så döm om min besvikelse när jag plötsligt är bitter utan goda skäl. När jag bara har en massa negativa känslor som jag måste rikta mot något och väljer det minst onda alternativet. Och döm om min glädje när det mesta sedan faller på plats med hjälp av min allra allra allra bästa vän och två andra riktigt bra. Att vara människa är lite lustigt ibland. Och mänskligt. Mycket mänskligt.

Jag tror att mina dåliga dagar är ovanligt lite dåliga. Jag tillåter inte bitterhet hos mig själv om det inte finns verkligt goda skäl till det. Så döm om min besvikelse när jag plötsligt är bitter utan goda skäl. När jag bara har en massa negativa känslor som jag måste rikta mot något och väljer det minst onda alternativet. Och döm om min glädje när det mesta sedan faller på plats med hjälp av min allra allra allra bästa vän och två andra riktigt bra. Att vara människa är lite lustigt ibland. Och mänskligt. Mycket mänskligt.

Ingrid säger hej!

Jag känner mig som en 76-åring. Min man slumrar till på soffan medan han slötittar på tv och jag säger med bestämd men öm och välmenande röst:
– Älskling, nu ska du gå och sova. Nu håller du på att somna.
– Jo, jo, säger han. Och ingenting händer.
– Älskling, säger jag igen efter lite för få sekunder med samma intensitet. Och jag känner mig ännu äldre än första gången.
När jag sätter i gång en tredje gång avbryter jag mig själv.

Hemska saker. Han får väl ta hand om sig själv och sin nattsömn som alla andra moderna män som saknar hustrur som fixar det mesta och tänker på allt. Sådana kvinnor har nog inte gjorts sedan krigstiden.

Jag tycker om när vårt hem är betydelsefullt för andra än oss själva. Det känns som om det är meningen att det ska vara så.

I kampen mellan mig själv och arbetet är ställningen nu 10-4 till mig. Jag har fått dra ännu ett streck. Ännu en seger på hemmaplan. Det ser lovande ut.

Jag har bearbetat min bild och gjort den så antik som det bara gick. Jag tror jag aldrig mer ska göra det. Men det kändes bra just där och då. Jag njöt av att ha tid med det. En människa som hinner fotografera sin lista över arbetsuppgifter och dessutom lägga effekter på den bilden är ju inte precis överkörd av arbete.

Vissa plagg får aldrig bli för små. I dag älskar jag Ingrids rockbody. Hon bär upp den så bra och har all attityd som krävs. Men halshålet är ju oroväckande djupt. Så där brukar det börja. 86, here we come!