Julstämningen anlände i går. Någon gång medan vi försökte fösa in vårt superpigga barn i sömnens land kom julstämningen. Härligt.

Kanske det var den vackra granen hos uppesittarfolket? Till och med min svärfar, som är kräsen expert på ämnet, skulle ha varit imponerad.

Eller så var det att pyssla juliga och vintriga ting med barn. Här är en snöflinga som jag och Noah 5 år gjorde tillsammans. Han var så nöjd med resultatet att han ville att jag skulle fotografera. Jag fick också en självförtroendekick och kände mig praktiskt begåvad eftersom jag kunde bidra till att konst skapades. Jag var stark nog att klippa trianglar genom papper i flera lager.

Julstämningens höjdpunkt var i alla fall inte det här. Ingrid som borde ha sovit för fyra timmar sedan föser in värdinna i sömnens land genom mysiga och ömma pajningar.

Dock kom det något gott av hennes svirande i går. Titta på klockslaget för detta inläggs tillblivelse. Och tänk på detta; hon sover ännu. Så här länge har hon kanske aldrig sovit. Jag kan inte för mitt liv komma på när det skulle ha varit, och det är faktiskt lite småmysigt med en sen morgon.

Jag överväger starkt att låta allt som heter rutiner dö under jullovet om frukten är så här god. Vad är nu dygnsrytm i jämförelse med sovmorgon?

Dagen före dagen. Vi finns på uppesittarkväll hos goda vänner. Far i huset diskar medan mor nattar barn. Själva har vi lagt vår dotter i tamburen. Hon kom just vandrande och ville ha sällskap. Få se hur det här går. Sömn i nya lokaler har alltid något experimentellt över sig. Åh, jullov! Jag bara känner hur det faller över mig.

Möt Ingrid i hennes killer-kappa. Den ska hon ha ijulkyrkan. Jag skulle, helt objektivt, gissa att hon kommer att vara läckrast på alla ställen i julhelgen.

Möt Ingrid i hennes killer-kappa. Den ska hon ha ijulkyrkan. Jag skulle, helt objektivt, gissa att hon kommer att vara läckrast på alla ställen i julhelgen.

Det finns parkeringsvakter utanför den butik där vi brukar storhandla. I dag småhandlade vi där. Nästan frivilligt. Kan med rätta anses vara idioti. Vi ser det som en upplevelse av storstadslivet när det är som… Bäst? Värst? Mest. I alla fall mest.

Min dotter har bevisligen ärvt en egenskap av mig; föraktet mot ballader. Så fort det kommer en seg och besvärlig låt på någon av hennes skivor beklagar hon sig högljutt. Som bäst gnäller hon medan Benny Törnroos berättar en saga. Hon vill ju att han ska sjunga. I hurtigt tempo.

Jag har varit i stan i otroliga fyra timmar och uträttat några stordåd och några smådåd. Hade räknat med risken att alla andra också skulle dåd, men jag var ganska ensam. Ingrid får en halv poäng av tio för sin insats som shoppingsällskap. Nå, hon har andra förmågor.

I dag ska jag köpa de sista julklapparna. Och kanske börja fundera på att packa in de första. Jag har ingen stress what so ever. För mig är julen ännu två dagar bort och tiden dit närmast oändlig. Så kan det bli när man firar stort först på juldagen. Men jag är ju ingen guru på att paketera, så lite stressad borde jag nog vara.

Jag njuter av jullov. Ännu mer av att Ingrid får ha jullov. Hon vandrar omkring helt självklar här hemma i t-shirt och vårmössa. Den finaste jag vet. Både mössan och flickan. Tanken på att jag snart ska få se mina älskade familjemedlemmar är hisnande. De ska för första gången få träffa en Ingrid som pratar!

Jag blir alldeles lyrisk. Jag är alldeles lyrisk.

Denna dag har suttit i ett. Sedan jag for hemifrån 06.50 har jag spenderat tjugo minuter på hemmaplan tills jag kom hem för kvällen för en timme sedan. Denna dag har suttit i ett. Men det där ena har varit av det goda slaget. Jag känner mig mycket mera glad och tacksam än trött. Och då fungerar det.

Jag åkte spårvagn för första gången sedan 2002. Det var en upplevelse. (Att jag bjuder på så här osmickrande bilder på mig själv är också en upplevelse.)

Mitt sällskap  spårvagnen var i högform.

En av mina allra bästa vänner. Och så jag.

Jag och min absolut bästa vän.

Vi hade tid för den här fotosessionen eftersom vi väntade på den femte länken i vårt lunchsällskap. Han skulle aldrig komma sent. Vi hedrade och respekterade genom att själva komma sju minuter för tidigt.

Vi fick äta kungligt. Tsarligt. Antagligen det bästa jag någonsin ätit. Sällskapet var av världsklass. Vi åt lunch i tre och en halv timme. Det säger en hel del.

Desserten svek inte heller. Tack räcker inte, T. Men det är det enda jag kan säga.

Sedan åkte vi i racerfart till ungdomarnas julfest. Ingrid fick vara i centrum och älskade det.

Ingrid myste med sin far.

Och med ett äggformat rytminstrument.

Samt med Fidde.

Andra spelade fotbollsspel. Vissa (läs min man) tog det på ganska stort allvar.

Ingrid och Lottah läste pocket.

Fidde och Lottah visade också Ingrid en film. En uggla och en gris förstörde saker i en mixer. Ingrid tyckte om det. Skrämmande mycket.

God dag. Nu en god kväll. Vi ska komma i julstämning på hög nivå med glögg, pepparkakor och en kvalitativ julfilm.

Helt osannolikt. Jag bloggar med min iphone. Glädjen är stor.