Jag sportar med att hitta usb-minnen med okänt innehåll. I dag har jag hittat Ingrids första levnadsår i bild och bjuder här på en kavalkad av dotter och mor-porträtt.

Ingrid en dag. Jag flera dagar.

Ingrid med hormonnippor. Jag med betäöögona.

Ingrid är trött. Jag är nästan lite för pigg.

Ingrid i supersöt stickad tröja. Jag i supersunkig huppari.

Ingrid i blå klänning. Jag i blå klänning.

Också här är vi samstämmiga så det förslår.

Ingrid är pigg. Jag är trött.

Ingrid ler äkta. Jag ler falskt.

Ingrid i chock. Jag i chock.
Ingrid lyckligt ovetande. Jag lyckligt vetande.
Ingrid så självklar. Jag så tacksam att jag inte vet vart jag ska titta.

Jag har många goda egenskaper. Duktig är inte en av dem. Jag har nog egentligen nästan aldrig kallat mig duktig.

Tills i dag.

I dag har jag varit duktig. Med en sjuk man (inte krasslig – sjuk) har jag skött allt. Jag har arbetat för brödfödan, jag har tagit hand om barn, matat barn, plockat och fejat och fixat, läst med barn, sjungit med barn, klätt barn, bytt böljor på barn, diskat, pusslat med barn och tittat på Molly Mus med barn.

Jag har varit duktig.

Egentligen har jag bara prövat på en dag som ensamstående förälder. De har min största respekt. De och människor vars medförälder ofta är borta långa perioder.

Och egentligen har jag ju inte ens på riktigt prövat på en dag som ensamstående förälder. För min duktighet får bytas ut mot lathet och vila igen om någon ynka dag. Och mellan varven har Fredrik stigit upp någon minut och sagt att Ingrid är det finaste, sötaste och underbaraste när hon gjort något magiskt.

Det är ju det också, som man missar som ensamstående förälder. Det där att någon annan förstår att det där egna barnet är det absolut bästa.

Nattens saldo:

Antal sovtimmar: max 3,5 uppdelade på tre olika sovpass
Antal trasiga spjälsängar: en
Antal friska barn: ett (hurra!)
Antal sjuka livskamrater: en
Antal märkliga mardrömmar: typ åtta

Att jag känner mig som en människa i dag är nåd. Bara nåd.

Att jag skriver om det är också nåd. Bara nåd.

eftersom jag skriver om sådant jag kan hantera

Nattens saldo:

Antal sovtimmar: max 3,5 uppdelade på tre olika sovpass
Antal trasiga spjälsängar: en
Antal friska barn: ett (hurra!)
Antal sjuka livskamrater: en
Antal märkliga mardrömmar: typ åtta

Att jag känner mig som en människa i dag är nåd. Bara nåd.

Att jag skriver om det är också nåd. Bara nåd.

eftersom jag skriver om sådant jag kan hantera

… en resa till London.

Inkku i sin fars armar i väntan på att få stiga ombord på planet. Ditresan gick så bra. Ett sådant påstående kunde tyda på att hemresan gick dåligt. Det gjorde den också.

Jag lever engelskt publiv.

Fredrik och Inksie utanför den byggnad som är vårt hem när vi besöker den engelska huvudstaden.

En viss film skulle just komma ut på dvd. Det var stort. Och visst är det det.

Engelsk miljö. Lite snett fotograferat. Jag kunde ju vända lite på bilden, men visar nu sanningen med alla dess svagheter.

Jag tycker om när min älskling ser så där lycklig ut. Ingrids hud är i bedrövligt skick och hon bär strumpor på händerna. Det här var tuffa tider på flera olika plan.

Jag och Kingis på en gudstjänst. Med bebis fick man sitta i soffa. I like. Denna söndag besökte vi fyra olika gudstjänster.

Jag i min (då) nya London-tröja. I bakgrunden en tvättäkta och suddig ökenfader som jag gillar skarpt.

Min prinsessa.
Jag undrar vad hon tänker på.
Ögonen ser så olika ut.

Snart igen. Snart igen!

… en resa till London.

Inkku i sin fars armar i väntan på att få stiga ombord på planet. Ditresan gick så bra. Ett sådant påstående kunde tyda på att hemresan gick dåligt. Det gjorde den också.

Jag lever engelskt publiv.

Fredrik och Inksie utanför den byggnad som är vårt hem när vi besöker den engelska huvudstaden.

En viss film skulle just komma ut på dvd. Det var stort. Och visst är det det.

Engelsk miljö. Lite snett fotograferat. Jag kunde ju vända lite på bilden, men visar nu sanningen med alla dess svagheter.

Jag tycker om när min älskling ser så där lycklig ut. Ingrids hud är i bedrövligt skick och hon bär strumpor på händerna. Det här var tuffa tider på flera olika plan.

Jag och Kingis på en gudstjänst. Med bebis fick man sitta i soffa. I like. Denna söndag besökte vi fyra olika gudstjänster.

Jag i min (då) nya London-tröja. I bakgrunden en tvättäkta och suddig ökenfader som jag gillar skarpt.

Min prinsessa.
Jag undrar vad hon tänker på.
Ögonen ser så olika ut.

Snart igen. Snart igen!

En rolig sak med att leva på 2000-talet är att hitta ett usb-minne och inte ha en aning om vad som finns på det. Jag hittade ett med några bilder från en mörk dag.

Jag, Fredrik och Ingrid på begravning. Ingrid är inte ens en månad gammal. Att gå på begravning med en människa i den åldern är inte bara enkelt, men Ingrid levererade storligen. Hon sov under hela förrättningen. På minnesstunden var hon på strålande humör och framkallade många leenden mitt i all sorg.

Jag har två rika dygn bakom mig. Så där på ytan har jag inte gjort någonting speciellt alls. Men det har hänt saker. Det som inte syns är ju i allmänhet det viktigaste. Den här gången i synnerhet.

I går såg jag ut som en isprinsessa. Jag skrattade, hade ingenting att säga och åt pizza på förmiddagen. Jag glömde allt annat för att vara med min dotter på eftermiddagen. Jag upptäckte helt nya dimensioner med min iphone. Jag hade en lång, jobbig och fantastisk kväll. Somnade halv två på natten. Vid det tillfället låg Fredrik på soffkuddar bredvid Ingrids säng. Jag hade spy på mina strumpor.

I dag såg jag ut som min kompis. Jag jobbade på förmiddagen och trivdes med mitt jobb. Jag kom hem. Fördjupade mina insikter i Lisbeth, slocknade, sov en timme. När jag vaknade hade jag ingen aning om var jag var eller vilken tid på dygnet det var. Jag var säker på att jag borde ha varit någonstans och upplevde några fruktansvärda sekunder före jag insåg att läget var under kontroll.

Oj, oj, oj.

Varken jag eller dottern har varit utanför huset i dag. Det bådar ju gott. Not.

Varken jag eller dottern har varit utanför huset i dag. Det bådar ju gott. Not.