Det hände strax före jul. Arvid och Hilde började bråka. Inte hela tiden, men på ett helt annat sätt än de har gjort förr. Jag antar att hon i någon mån börjar växa i kapp honom lite, hon är inte längre bara liten och gullig i hans ögon.

Men hon är nog oftast jättegullig i hans ögon fortfarande. Och han är oftast bra på att berätta om det.

– Alltså, mamma! Jag klarar inte av att hon är så här gullig. Hur är det tänkt att man ska kunna leva med någon så här gullig i sitt hem?

Det händer att han nästan gråter av gullighetschock. Rätt ofta, till och med.

Han är världens bästa storebror. På riktigt. Också fast han bråkar med sin lillasyster ibland.

Hon har ett stort hjärta. Älskar många mycket och uttrycker sin kärlek med stora ord.

Som hennes mamma tycker jag å ena sidan att det är helt underbart och å andra sidan är jag ibland lite orolig. Jag tänker att hon kanske uppfattas som för intensiv och för mycket med sitt stora hjärta och sina stora ord.

I veckan fick hon ett brev av en dagiskompis. I kuvert. Jag älskar dig Hilde stod det i brevet.

Det var bomull för min moderssjäl.

Det finns en likasinnad. Eller åtminstone en som vet hur man pratar med Hilde. Jag vet faktiskt inte vad som är finare. Båda är jättefint.

Hilde svarade med ett brev dagen därpå. Jag älskar dig stod det i brevet. Förstås.

Ibland sörjer jag att våra barn sällan har två föräldrar på plats samtidigt. Vi jobbar ofta lite i otakt och omlott och när man adderar skjutsande till barnens hobbyer blir det inte många gemensamma lediga timmar i veckan. Det här leder dels till att vi aldrig tycker att vi hinner städa och dels till att vi sällan kan göra något tillsammans allihopa och ännu mer sällan ge barnen tumistid.

MEN efter en liten stund i den sorgen landar jag i tacksamhet över att våra barn alla i perioder har haft ledig egentid med Fredrik varje vecka. Just nu är det Hildes liv som möjliggör det och pappa-Hilde-dag är kanske hennes allra bästa dag. De gör alltid något stort. Typ åker till Prisma. För allt är stort när man får göra det med någon man älskar.

Och jag… Jag är så svag för det som de är tillsammans. De har något speciellt, något som är bara deras.

Idag ville hon att de skulle packa sina badkläder inför deras kommande simtur. Vid Petsmo simstrand. Så det är ju inte nästa vecka precis. Men hennes bikini och simglasögon är alltså redan packade. Jag älskar det mycket.

Hans badbyxor och solkräm är också packade. Jag älskar det ännu mera.

Jag läser en bok just nu som jag tycker jättemycket om. Jättemycket. 100 år med Lenni och Margot heter den på svenska, originaltiteln är The one hundred years of Lenni and Margot. Författaren heter Marianne Cronin och det här är hennes debutroman.

Cronin är född 1990.

Min första tanke är att en människa född 1990 är typ tio. Högst tjugo. Men den tanken kunde jag skaka av mig rätt snabbt med hjälp av grundläggande matematiska färdigheter.

Min andra tanke är att det ät helt otroligt att någon så ung kan skriva så stort och bra. Hur kan hon ha allt det här i sig trots att hon är så ung? Hur kan hon skriva den här boken när jag själv är en så hopplös medelmåtta?

Den tanken kunde jag inte skaka av mig lika snabbt. Jag är genuint fascinerad av människor som är riktigt, riktigt bra på saker. Själv är jag kanske inte direkt en hopplös medelmåtta – snarare en hoppfull – men medelmåttigheten är ett ofrånkomligt faktum. Jag har aldrig blivit riktigt, riktigt bra på något. Ganska bra på en del saker, men någon särbegåvning är jag verkligen inte.

Jag säger det faktiskt utan bitterhet. Jag tror inte att särbegåvning garanterar ett lyckligt eller ens ett rikt och meningsfullt liv. Jag har tvärtom sett tillräckligt mycket talang på tillräckligt nära håll för att luta åt att den ofta kommer med ett högt pris och jag tvivlar på att jag skulle ha råd med det. MEN ibland kan en liten del av mig ändå undra hur det skulle kännas att vara riktigt, riktigt bra på något. Nästan bäst.

Vad skulle du välja? Vilken särbegåvning skulle vara din? Jag antar att det är rätt uppenbart vilken som skulle vara min.

Jag vet inte allt om välfärdsområdesvalet. Kanske mindre än jag borde, men en del vet jag. Jag vet också att välfärd är oerhört viktigt och jag vet att vi alltid ska rösta när vi får. Det är en rättighet och nästan en skyldighet. Åtminstone en möjlighet och ett ansvar.

Jag brukar i regel rösta på en yngre kvinna, av princip. Den här gången röstade jag på en äldre – om än långt ifrån gammal – man. Pappa. När det finns kandidater i den egna familjen får en del viktiga principer ge vika för andra ännu viktigare. I det här fallet var det lätt att göra det.

Jag vet inte allt om valet, men jag vet att jag har gett min röst till en klok och kunnig och godhjärtad människa som kan och vill och vågar göra gott och som håller också när det är svårt.

Jag hoppas att du också får ge din röst till en kandidat som du har stort förtroende för. Det viktigaste är att du ger din röst.

Hon och jag tar egentligen bara en promenad. Men det finns liksom inga bara-promenader för oss två. Vi delar liv i livsdelandets renaste form när vi går tillsammans.

Ibland upptar jag och mitt liv nittio procent av tiden, ibland gör hennes det. Det är inte sagt att det blir tvärtom nästa gång, men vi litar på att det jämnar ut sig i längden och att den som behöver mest plats just den här gången också får det.

Med henne kan jag visa också mitt fulaste och svagaste och sämsta. Hon ryggar aldrig tillbaka. Hon klarar av det. Precis alla borde få ha en sådan människa i sitt liv. Minst en. Jag får nådefullt nog ha flera. Inte direkt många, det går kanske inte. Men flera. Ja.

Och det är osannolikt fint. För mitt fulaste och svagaste och sämsta blir mindre skrämmande i dagsljus och inget är mer dagsljus än en annan människas blick.

Det händer ibland att jag träffar en helt ny människa som efter en stund undrar om det är jag som har varit lärare i Lärkan. Och så visar det sig att ett barn, barnbarn, syskonbarn eller kompisbarn har haft mig som lärare.

– Vet du hur viktig du var för henne?

Det händer ibland – senast förra veckan – men jag vänjer mig liksom aldrig. Det är lika svindlande stort varje gång.

Svaret på frågan är att jag ibland vet att jag var viktig och att jag ibland inte har en aning. Oavsett gör det gott att höra. För mig har lärarskapet aldrig i första hand handlat om kunskapsförmedling eller ens om att väcka intresse och inspiration för ett ämne – även om det är viktigt. Att vara lärare har för mig alltid i första hand varit att vara en medmänniska. En som finns där och lyssnar och bryr sig. Ibland genom att väcka intresse och inspiration för ett ämne men alltid genom att vara där och våga vara människa.

Tänk att det är så lätt att faktiskt spela en roll i en annan människas liv. Och det gäller ju oss alla, inte bara lärare. Det enda som krävs är att vi orkar och vågar och vill finnas där för en annan. Att vi möts. Att vi frågar och att vi lyssnar.

Du är viktig för någon. Antagligen för många och troligtvis för betydligt fler än du tror.

Jag tog ingen selfie på min nyvaccinerade arm. Varken första eller andra gången. Kanske för att jag inte var speciellt segerviss. Kanske för att det kändes som en så tråkig om än självklar sak.

Inte tog jag någon selfie idag heller, när jag fick min tredje dos. Men idag var det nära. För idag var det på något sätt en väldigt speciell känsla.

Det är söndag och hälsovårdscentralen i min hemkommun borde vara stängd. Den är alltid det på söndagar. Men istället är där full rulle. Allt är välorganiserat och planerat in i minsta detalj. Vi vet exakt vart vi ska gå, skyltarna är tydliga och det blir aldrig någon trängsel någonstans. Trots att vi är så många.

Och det är min första starka känsla; tänk vad vi är många som gör det här tillsammans. Som inte vet om den här dosen kommer att ha den effekt som vi hoppas på, men som gör vad vi kan för att kanske kunna bidra till ett bättre läge. För oss alla. Det går nästan att ta på känslan av solidaritet.

Min andra starka känsla är ännu starkare; tänk att vårdpersonalen ställer upp på det här. Jag har ingen insyn i hur frivilligt de sitter här den här söndagen och vaccinerar på löpande band. När de borde få vara lediga. Men ingen av dem jag kommer i kontakt med andas ens lite bitterhet och frustration. Hon som ger mig min tredje dos gör det med ett milt leende och hon småskrattar vänligt när jag försöker vara rolig. Trots att jag är en i en oändligt lång rad. Jag borde ha tackat henne mer ordentligt, sagt att hon är en hjälte och att jag önskar att hon slapp vara det.

I snart två års tid har det varit uppenbart för oss alla hur beroende vi är av sjukvården och de människor som finns där och bär oss alla när vi är som sjukast och svagast. De borde få allt. Bättre villkor, lugnare tempo och högre löner. Jag kan inte fixa det idag. Men de ber oss också ta det där vaccinet som gör att de måste jobba en söndag när hälsovårdscentralen borde vara stängd.

Det kan jag fixa. Idag. Jag har svårt att se hur jag skulle kunna vägra.

Vi har varit hos våra vänner i nästan fyra timmar. Hilde hann knappt äta och sedan såg vi egentligen inte ens skymten av henne på resten av tiden. Ändå gråter hon när vi satt oss i bilen.

– Vi hann inte leka nästan alls, får hon fram mellan tårarna.

Det är vänskap när man är fem. Världsfin vänskap.

Och jag förstår henne så väl. Jag känner mig aldrig färdig när jag träffar vänner. Det är kanske det finaste vitsord vänskap kan få.

Hon ritar en cirkel. En kvadrat. Ett kryss. Hon skriver sitt namn. Hon går på tå. Hon hoppar på ett ben. Hon uttalar ord med många olika ljud. Hon balanserar längs en linje.

Hon kan allt.

Och det är ju inget märkvärdigt med det. Det är väl meningen att hon ska kunna allt. Så där som det är på årskontroll på barnrådgivningen. Men när barnet har en funktionsnedsättning kan det icke-märkvärdiga bli märkligt märkvärdigt.

Hon kan verkligen allt.

Skulle synen ha kollats hade hon förstås inte haft en chans, men den kollas av förekommen anledning på annat håll. Och också på det här hållet är det nog bara en tidsfråga tills hon inte längre kan allt. Också den dagen hoppas jag att vi kan fokusera på allt det hon faktiskt kan och inte låter oss nedslås speciellt långt ner på grund av det hon inte kan.

I hennes fall är det så uppenbart att vi inte har en aning om vad livet kommer att föra med sig. Det är ju precis lika sant gällande de andra barnen också, men med dem kan vi för en kort stund ibland inbilla oss att vi vet.

Att älska en människa – vare det sig är ens eget barn eller någon helt annan – innebär alltid en risk. Det innebär alltid att inte veta. Vilka hinder kommer att dyka upp? Vilka av dem blir oöverkomliga? Aldrig vet vi.

Men att älska en människa är alltid värt det. I hennes fall är det så uppenbart. Så ovanligt uppenbart.