Arvid och jag krockar ofta med varandra, men stunderna när vi läser tillsammans är våra allra bästa. Nästan magiska.
Den bok vi läser för tillfället är den fjärde Kerstin-boken av Helena Hedlund, Precis som Kerstin. Vi har älskat alla Kerstin-böcker. Och som bäst i boken försöker Kerstin bli mera okänslig.
Jag kan SÅ relatera. Och jag misstänker att Arvid också kan det.
Men jag har verkligen försökt lära mig att se min känslighet som en styrka och inte som en svaghet. Nio dagar av tio lyckas jag.
Varför denna bild på ett batteridrivet briolok som saknar lock?
Mycket bra fråga. Jag skulle antagligen ha ställt den själv för ett par dagar sedan.
Nu vet jag.
Vi har en ny fas.
Om något har föräldraskapet lärt mig att livet består av faser som avlöser varandra. Vissa är konstruktiva, andra verkligen inte. Vissa är långkörare, andra försvinner lika plötsligt som de dök upp. Vissa är begripliga, andra är så obarmhärtigt märkliga.
Vi har alltså en ny fas. Du får fundera själv på hur den bör kategoriseras.
Fasen: när Hilde borstar sina tänder ska Fredrik stå bredvid och spela på det här loket. Närmare bestämt ska han spela på den fjäder som batteriets minuspol vilar emot.
Jag har aldrig sett fasen införlivas, men den har återberättats för mig. Och jag har så många frågor.
1. Mest av allt: HUR hamnade de här?
2. Sjunger Fredrik något till när han spelar?
3. Dansar han rentav?
4. När ska den här fasen gå över?
5. På riktigt mest av allt: hur kan det komma sig att jag ens undrar varför Fredrik är hennes favorit?
När vi bestämde oss för att flytta från Helsingfors till Kvevlax tänkte vi mest på barnen. Och allra mest på vårt känsliga mellanbarn som inte gillar förändringar. Vi hoppades och bad att han skulle landa mjukt och få fina vänner.
Han landade på en säng som skulle göra prinsessan på ärten grön av avund och han har fått värdens finaste vänner. Han utbrast själv för någon månad sedan:
– Jag har så bra kompisar! De är så fina med mig!
Det var lätt att hålla med. Vi fick verkligen mer än vi hoppades på och bad om. Ibland får vi ju mer än vi någonsin kan föreställa oss.
En sådan ”mer än vi någonsin kan föreställa oss”-kompis är den som bor i grannhuset och som fyller år i dag. I två års tid har han hämtat Arvid på väg till skolan varje morgon. Varje morgon! Det är helt otroligt, av åtminstone två orsaker:
1. Det är en omväg för honom. En väldigt kort omväg, men ändå.
2. Arvid är inte precis redo när han kommer. Ibland har Arvid inte ens vaknat när den morgonpigga vännen dyker upp hemma hos oss. Aldrig har Arvid borstat tänderna, sällan har han klätt på sig eller ätit frukost.
Så jo, det är rätt otroligt. Att han orkar komma här via varje morgon. Om inte det är vänskap så vet jag faktiskt inte.
Men framför allt är det helt ovärderligt. Den här kompisen gör typ lika mycket för vår vardag som vår diskmaskin, tänkte jag i morse när jag gick till butiken för att köpa hans bästa godispåse eftersom han fyller år idag. Han förbättrar kvaliteten på våra morgnar med minst 400 % – det har visserligen inte testats vetenskapligt men det bara måste landa typ där.
Han borde få en förtjänstmedalj, åtminstone ett stipendium. Istället får han en daglig morgonstund i vårt kök med väldigt mycket diskbänksrealism. Det är långt över ett år sedan jag slutade be om ursäkt för att jag bara har pyjamas eller morgonrock när han kommer.
Vi visste inte att det vi verkligen behövde var en morgonpigg kompis i grannhuset som gör varje morgon smidigare och roligare. Han är liksom svaret på hoppet vi inte förstod att hoppas på och bönen vi inte förstod att be. Han är guld.
På lördag firar vi Runeberg. Jag säger inte att det är litet. Men idag firar vi honom. Och jag säger att det är större.
Arvid och kompisen. När de var lite mindre men lika fina.
Mitt facebook är väl som ditt facebook på det sättet att det ibland berättar vad som hände just det här datumet för x antal år sedan.
Idag, sista januari, fick jag två ovanligt fina påminnelser.
För sju år sedan:
Titta på dem! Hur ljuvliga?! HUR kan Arvid någonsin vilja ha något annat än just den där frisyren med just det där svallet? Så prins. Så Bröderna Lejonhjärta. Så icke-fotboll. Kanske det är därför.
Och för nio år sedan:
Också om jag jobbar trettio år till som lärare så tror jag att just den där dagen för i år nio år sedan för alltid kommer att ha en alldeles särskild plats i mitt lärarhjärta. Tänk att de ville komma! 47 abiturienter. I vår lilla trea. På genomgång inför studentprovet. De var guld. Är guld.
– Vet du vem som skulle vara en bra programledarduo? frågar min man.
Jag vet inte. Har inte en aning. Det här kommer från ingenstans.
– Du och Axel Åhman, säger han.
Jag och Axel Åhman?
Min första tanke är att det här är en stor komplimang till mig. Tänk att han tror att jag på något sätt kunde matcha orimligt mångbegåvade Axel Åhman.
Men min andra tanke är att det här snarare är en stor komplimang till Axel Åhman. För i Fredriks ögon finns det knappast något finare än att kunna matcha mig.
Att jag får leva med någon som ser på mig så som han ser på mig… Det är på riktigt det finaste jag har.
Han går ju inte att klona, även om jag skulle önska precis alla en livskamrat som han. Men det som vi alla kan göra är att aktivt försöka se det goda i dem vi lever med, att försöka se dem mer som människor som kan matcha Axel Åhman.
Vi på bröllop. Nästa gång jag går på bröllop – eller när jag programleder med Axel Åhman – ska jag överväga att ta av mig pulsklockan.
Hon är den modigaste jag vet. Det finns mycket man kan säga om min Ingrid, men idag vill jag säga just det. Att hon är den modigaste jag vet.
När vi flyttade från Helsingfors var hon elva år gammal och hade inte spelat fotboll i ett lag en enda dag i sitt liv. Lite spel på raster i skolan ibland. Det var allt. Men hon ville testa. Gick med i det lokala byalaget och inledde med match. Hon hade alltså inte varit på en enda träning, hon hade inte ens träffat tränarna eller någon av spelarna. Dök bara upp, fick en tröja och spelade match.
Jag sa ju det. Hon är den modigaste jag vet.
Sedan någon gång i höstas har hon haft ett nytt lag, det blir så i våra trakter när man börjar sjuan och spelar fotboll på svenska. Hon kände nästan ingen när hon började i sitt nya lag heller, men hon vågade ändå. Trots att många i det nya laget är jättestarka spelare, som nog har inlett sina fotbollskarriärer långt innan de var elva.
Ikväll har hon spelat sin första riktiga match med det laget. En oavgjord rysare. Nästan för mycket för det här modershjärtat. Hon var så nervös och så taggad och igen en gång gjorde hon som hon så ofta gör; hon vågade.
Vad kan det bli av en så modig? Mycket, tror jag. Jag tänker att talang tar en människa en bit – absolut. Motivation och målmedvetenhet – ännu längre. Men jag tänker att också mod är otroligt avgörande. Att den som vågar mycket kommer långt, långt, långt.
Hon tycker om att ha flätor på träning och match och tävling. Jag tycker inte alltid om att fläta. Jag är dessutom (eller just därför) dålig på det.
Men jag tycker om henne och jag tycker om när hon berättar saker för mig. Hon tycker inte alltid om att göra det. Så vi har en deal. När jag flätar hennes hår berättar hon om sig själv och sitt liv.
Win-win.
Förutom igår. Då berättade hon bara om industrialismen som hon hade prov på idag.
Jag tar vad jag får. Har inte råd med något annat.
Hilde var drygt tre och ett halvt när jag sa åt Fredrik att jag tyckte det var konstigt att hon inte lärde sig färger.
– Hur kan en människa känna igen typ tjugo olika bokstäver men inte komma ihåg namnet på en enda färg?
Hilde var knappt fyra och ett halvt när hon fick sin diagnos. Ett av symtomen är färgblindhet. Det var onekligen som om några pusselbitar till föll på plats.
Exakt hur Hildes färgvärld ser ut vet vi inte, men den påminner nog inte alls om din eller min. Vit och svart känner hon igen. Ibland röd. Allt annat är precis vad som helst.
Det verkar gå väldigt bra att leva utan färg. Men det är klart att det dyker upp utmaningar ibland.
På kvällens gymnastik, till exempel. När de skulle leka en lek där alla som hade en viss färg på sig fick gå medan de andra skulle springa.
Men det löste sig. Hur bra som helst. En av Hildes kompisar i gruppen kollade nämligen också Hildes klädsel vid varje ny färg och berättade om hon hade den färgen eller inte. SÅ bra kompis. Hur fint? Hur ska ett modershjärta klara av det?
Dagens insikt: ingen av oss är någonsin svagare än summan av oss själva och den hjälp vi får och vågar ta emot.
Vi har haft tolv skol- och dagisdagar hittills i år. Tre av dem har alla tre barn varit där de ”borde” vara dagtid. Tre!!!
Det är coronatillvaron i januari 2022. Och då har ingen av oss fått corona eller ens blivit exponerade.
Min värld blir mindre igen. Jag känner det. Och jag är inte speciellt bra på små världar. Men jag gör vad jag kan för att inte flippa. Sä här har jag tänkt ta mig igenom den här tillvaron:
1. Jag går mina 10 000 steg varje dag.
2. Jag ser till att få en stund utomhus i dagsljus varje dag.
3. Jag bokar in promenader med vänner. Antingen per telefon eller riktiga.
4. Jag bakar. Otippat välgörande. Har bakat semlor tre gånger på en knapp vecka.
5. Jag läser. För det gör mig alltid så väldigt, väldigt gott. Och det är kaxigt tillåtet och precis lika härligt i undantagsläge som annars. Inga restriktioner alls.
6. Jag ser ett avsnitt tv-serie med min Fredrik varje kväll som Hilde somnar före midnatt. Just nu ser we And just like that. Ibland måste jag gömma mig i en skämskudde, men ibland går det bra.
7. Jag fortsätter hoppas. Jag tänker tro att det vänder jättesnart nu. Har trott det för det mesta i snart två år nu och det var bara när jag slutade tro det som jag höll på att vissna ihop. När jag idag läste att toppen uppskattas vara nådd i huvudstadsregionen sa hela min själ Amen.
8. Jag stickar. Fast just nu håller jag på med sockor som skulle vara till mig själv men som ser ut att passa Hildes docka. Det gör inte underverk för stickivern. Borde byta projekt. NU.
9. Jag försöker fokusera på alla tusen saker jag har att vara tacksam för också här och nu. Inte en enda coronadag har det dåliga varit större än det goda. Just idag är jag speciellt tacksam för att barnens liv ändå är ganska vanligt, för att de får spela fotboll och friidrotta och träffa kompisar. Nästan alla andra i den här världen har drabbats så mycket hårdare än jag, och det hjälper att komma ihåg det.
10. Jag bejakar att den här tiden också kan ses som en nådatid. Ingen begär perfektion eller topprestationer just nu. Det får vara som det är, som krafterna är just nu. Vi ser på varandra och oss själva med lite mildare blick. Må vi behålla något av det också när den här tiden äntligen är över.
Hur tar du dig igenom?
Och så längtar jag till sommaren. Den kommer. Känner du det? Jag känner det varje dag. Ljuset är redan på väg.
Nästan för lycklig 