Hilde var drygt tre och ett halvt när jag sa åt Fredrik att jag tyckte det var konstigt att hon inte lärde sig färger.

– Hur kan en människa känna igen typ tjugo olika bokstäver men inte komma ihåg namnet på en enda färg?

Hilde var knappt fyra och ett halvt när hon fick sin diagnos. Ett av symtomen är färgblindhet. Det var onekligen som om några pusselbitar till föll på plats.

Exakt hur Hildes färgvärld ser ut vet vi inte, men den påminner nog inte alls om din eller min. Vit och svart känner hon igen. Ibland röd. Allt annat är precis vad som helst.

Det verkar gå väldigt bra att leva utan färg. Men det är klart att det dyker upp utmaningar ibland.

På kvällens gymnastik, till exempel. När de skulle leka en lek där alla som hade en viss färg på sig fick gå medan de andra skulle springa.

Men det löste sig. Hur bra som helst. En av Hildes kompisar i gruppen kollade nämligen också Hildes klädsel vid varje ny färg och berättade om hon hade den färgen eller inte. SÅ bra kompis. Hur fint? Hur ska ett modershjärta klara av det?

Dagens insikt: ingen av oss är någonsin svagare än summan av oss själva och den hjälp vi får och vågar ta emot.