Vi har haft tolv skol- och dagisdagar hittills i år. Tre av dem har alla tre barn varit där de ”borde” vara dagtid. Tre!!!
Det är coronatillvaron i januari 2022. Och då har ingen av oss fått corona eller ens blivit exponerade.
Min värld blir mindre igen. Jag känner det. Och jag är inte speciellt bra på små världar. Men jag gör vad jag kan för att inte flippa. Sä här har jag tänkt ta mig igenom den här tillvaron:
1. Jag går mina 10 000 steg varje dag.
2. Jag ser till att få en stund utomhus i dagsljus varje dag.
3. Jag bokar in promenader med vänner. Antingen per telefon eller riktiga.
4. Jag bakar. Otippat välgörande. Har bakat semlor tre gånger på en knapp vecka.
5. Jag läser. För det gör mig alltid så väldigt, väldigt gott. Och det är kaxigt tillåtet och precis lika härligt i undantagsläge som annars. Inga restriktioner alls.
6. Jag ser ett avsnitt tv-serie med min Fredrik varje kväll som Hilde somnar före midnatt. Just nu ser we And just like that. Ibland måste jag gömma mig i en skämskudde, men ibland går det bra.
7. Jag fortsätter hoppas. Jag tänker tro att det vänder jättesnart nu. Har trott det för det mesta i snart två år nu och det var bara när jag slutade tro det som jag höll på att vissna ihop. När jag idag läste att toppen uppskattas vara nådd i huvudstadsregionen sa hela min själ Amen.
8. Jag stickar. Fast just nu håller jag på med sockor som skulle vara till mig själv men som ser ut att passa Hildes docka. Det gör inte underverk för stickivern. Borde byta projekt. NU.
9. Jag försöker fokusera på alla tusen saker jag har att vara tacksam för också här och nu. Inte en enda coronadag har det dåliga varit större än det goda. Just idag är jag speciellt tacksam för att barnens liv ändå är ganska vanligt, för att de får spela fotboll och friidrotta och träffa kompisar. Nästan alla andra i den här världen har drabbats så mycket hårdare än jag, och det hjälper att komma ihåg det.
10. Jag bejakar att den här tiden också kan ses som en nådatid. Ingen begär perfektion eller topprestationer just nu. Det får vara som det är, som krafterna är just nu. Vi ser på varandra och oss själva med lite mildare blick. Må vi behålla något av det också när den här tiden äntligen är över.
Hur tar du dig igenom?
Nästan för lycklig 
Jag gör ganska mycket av det du gör; ser till att få mina promenader varje dag, helst i dagsljus förstås, läser bra böcker och tittar på en bra serie med äldsta dottern❤️Samt fokuserar på det positiva, som alltid finns där. Något som muntrar upp mig enormt just nu är att jag börjat på en ny andlig kurs🌟☺️Och att jag börjat få kunder. Är så OTROLIGT glad över det!
Det känns tyngre nu än det gjort under hela pandemin hittills, faktiskt. För mig har världen inte krympt mer nu, den har varit exakt lika liten hela tiden. Men nu känns det som om väggen börjar komma emot. Jag saknar att tanka konst. Museer, utställningar, teater. Jag saknar, för första gången, att resa. Få lite nya intryck. Det skulle inte behöva vara så långt ens. Tallinn kanske. Jag har stirrat på hemmets väggar i två år nu. Snart kan jag inte tänka några nya tankar längre.
Tack och lov för litteraturen. Via den kan jag få nya intryck, resa, träffa nya människor. Utan den skulle det nog inte gå.
Vi har en familjemedlem med immunbrist, och en familjemedlem i dagis. Den här kombinationen har hela tiden varit krånglig. Men faktum är att nu, då de som kan har fått alla vaccinationer och dagis ändå är öppet så känns det rätt ok för oss (även om vi är ständigt oroliga för smittspridning på dagis). Vi har väl vant oss med att vi är extremt noga med att hålla distans vid det här laget, så nu är det bara att acceptera distansjobb. Dagisbarnet kan också umgås med äldre generationen på ett annat sätt nu då de är vaccinerade, vilket hjälper upp jobbsituationen väldig. Så från vårt perspektiv: hurra för vaccinet och så väntar vi på bättre tider, och att kanske få resa utanför egna landskapet för första gången på två år… det är bäst att inte tänka på det, utan bara försöka slappna av och njuta av snön, ljuset som kommer tillbaka och allt man kan pyssla på med där hemma.