För en tid sedan bad Linn mig blogga om min kristna tro. Det finns mycket att säga och jag tror det här blir en följetång. Detta är att se som del 1. Om du är totalt ointresserad eller fientligt inställd kan du känna dig fri att hoppa över det här. Se dig själv som varnad och läs mera om mitt hår eller min dotters tuttavvänjning (som på inget sätt är oviktiga eller relevanta händelser. Detta sagt helt utan ironi).

 

När Linn i går specificerade sitt önskemål bad hon mig bland annat berätta om vilka fördomar om kristen tro och kristna människor jag stöter på. Jag vänder frågan tillbaka till henne och för all del till vilken annan läsare som helst: vilka fördomar finns? Bring them on. Jag tål nog.

 

För visst finns det fördomar. För visst var det just fördomar som fick mig att som tonåring vända allt vad församling hette ryggen för en ganska lång tid. Tron fanns kvar, men jag ville inte bli bemött och sedd som en kristen människa. För att fördomarna fanns. Och finns. Också hos mig.

 

När jag lär känna en ny människa blir hon eller han i nittioåtta fall av hundra väldigt förvånad när det kommer fram att jag är prästfru eller kristen. Och i nittioåtta fall av hundra blir jag väldigt glad över den förvåningen. Och i nittioåtta fall av hundra stör min egen reaktion mig själv. Varför vill jag att folk ska bli förvånade när de får veta att jag tror på Gud?

 

Jo, för att fördomarna finns.

 

Jag tror vi börjar där. Följ gärna med i min följetång. Vilka fördomar finns?

I dag har jag varit en värdelös bloggare. Men en värdefull arbetare. Och en värdefull vän. Den kväll jag har framför mig bereder rum för bloggande på hög nivå, så det kan bli bättring ännu i dag.

 

 

I dag har jag varit en värdelös bloggare. Men en värdefull arbetare. Och en värdefull vän. Den kväll jag har framför mig bereder rum för bloggande på hög nivå, så det kan bli bättring ännu i dag.

 

 

Utan tutt och utan sällskap och utan skrik somnade Ingefrid till natten. Har jag sagt att hon är det bästa av barn?

Titta på bilden! Och inse!

 

 

Jag har just tvättat håret. Och jag har inte gjort något alls åt det efter det. Jag hoppas för din skull att du inte förstår det fantastiska med det och att du undrar varför ett lite smårisigt hår prompt ska visas upp.

 

Men om du har ett hår i samma kaliber som mitt så lär du var imponerad. Orsaken kallas chi. Jag slog till med en sådan för en vecka sedan och hittills ångrar jag ingenting.

 

 

En god vän till mig, som också är min svåger, tittade på sin tio månaders dotter och sa:

– Jag tror att jag älskar henne ungefär 82 gånger mera än hon älskar mig.

Jag tror jag vet precis vad han menade.

 

En god vän till mig, som också är min svåger, tittade på sin tio månaders dotter och sa:

– Jag tror att jag älskar henne ungefär 82 gånger mera än hon älskar mig.

Jag tror jag vet precis vad han menade.

 

Ibland längtar jag så innerligt efter dagar som den här. Nu har jag tröttnat på ensamheten, sysslolösheten och tystnaden. Så där är det alltid. Roligt några timmar, sedan finns bara längtan kvar.

I dag har jag ett enda måste på hela denna långa dag. Dessutom ett trevligt sådant. När, när, när har jag senast haft en dag som denna? Typ aldrig. Känns det som. Jag är hemma, har morgonrock på mg och överkonsumerar canal+ och TV3. Jag är inte ens sjuk. Mitt största dilemma för tillfället är om jag ska orka gå till närbutiken och köpa något gott tills jag ska se top model om tjugofyra minuter.

 

I dag skulle jag absolut inte byta med någon annan.

Mot bättre vetande offrade vi i går våra goda nätter för tuttlösheten. Jag ska försöka återge hur natt nummer ett förlöpte.

 

De två första timmarna efter läggdags vill jag varken tala om eller tänka på. Två tredjedelar av familjemedlemmarna grät sig fördärvade. Fredrik tillhör inte den andelen.

 

Sedan sov Ingrid gott i tre timmar. Sedan var hon vaken (på ett sätt som absolut inte kan beskrivas som gott) i en timme och fyrtiofem minuter. Sedan sov hon drygt fyra timmar till.

 

Jag klamrar mig fast vid att hon bara frågade efter tutu en enda gång under hela den här besvärliga natten. Det är ju ett gott tecken. Det enda goda.

 

Jag beundrar min man. Han är rationell och klok och inser att det inte lönar sig att ens fundera på om vi gjorde rätt.

– Nu är det gjort, säger han nyktert.

Jag är inte alls lika nykter. Jag tänker dåliga tankar som att jag ännu inte har träffat en konfirmand med napp. Och finner det som ett slags lösningsförslag.