Den här veckan har jag jobbat jättemycket och sovit jättelite. I måndags träffade jag ungefär 300 elever IRL, i onsdags ungefär 200 elever digitalt. Den här veckan har också innehållit en föreläsning på ett föräldramöte, en föreläsning för blivande lärare inom småbarnspedagogiken och en fortbildning för lärare i Helsingfors.

Det har varit läsvecka. Och det har märkts. Om vi säger så.

Efter en vecka som den här är jag lite trött och mycket glad. Och kanske allra mest tacksam för att jag har fått ha det här jobbet. Tänk att just jag fick den här möjligheten bland alla dem som ville ha den. Jag har fått lära mig så mycket spännande och jag har fått träffa så många fina. Rik är jag.

Lite trött och mycket glad och enormt rik.

Nästan dagsfärsk selfie.

Idag satt jag på ett hotellrum i Helsingfors och höll en digital träff med blivande småbarnspedagoger när jag hörde en hogljudd tuta spela Baby shark. Och sedan kom ropen. Abi abi abi.

Och jag insåg att det är penkkis idag.

En dag som brukar vara så stor för mig. Rolig och galen. Men mest av allt lite sorglig och tom. Det har varit dagen när de studerande man kommit allra närmast plötsligt försvinner från skolan.

Idag kände jag ingenting. Inget roligt och galet. Inget sorgligt och tomt. Ingen försvann.

Det är lättare så här. Men lätt är överskattat. Priset för att tycka om människor är ibland att känna vemod och tomhet. Det är värt det. Många gånger om.

Och den här till synes helt vanliga onsdagen i begynnelsen av april hölls ett möte på en dryg timme där sammanlagt elva personer satt och funderade på Hildes nutid och framtid.

Jag kan avsky att det behöver hända. Jag kan älska att det gör det.

Gotta love välfärdssamhället.

Hon kommer att få den hjälp hon behöver. Så många vill henne så väl.

Jag tror på en stark offentlig sektor. Jag tror att alla vinner på att så många som möjligt har det så bra som möjligt. Alla ska ha tillgång till småbarnspedagogik, skola, hälso- och sjukvård. Om det finns bara för de rikaste förlorar vi alla.

Men för att vi ska kunna ha en stark offentlig sektor måste vi vara beredda att betala för den. Och vi måste framförallt ha bra folk som är beredda att jobba för den.

Vi måste se till att de som jobbar inom vården har en tillräcklig lön och tillräckligt goda arbetsvillkor. Detsamma gäller naturligtvis också de som jobbar inom småbarnspedagogik och skola. Vår offentliga sektor måste kunna erbjuda attraktiva arbetsplatser. Annars förlorar den sin styrka. Om offentliga sektorn blir en sektor som ingen vill välja utan vissa tvingas välja… Då är vi illa ute.

Kanske inte just du, nej. Inte direkt. Inte du som har råd att betala rejäla avgifter för dina barns skolgång och din egen hälsovård. Men ändå också du. Faktiskt. För om dina grannar inte har råd med grundläggande mänskliga rättigheter och ett värdigt liv så kommer också du att drabbas av deras otrygghet.

Alla vinner på att så många som möjligt har det så bra som möjligt.

Vi behöver goda berättelser. Nu kanske mer än någonsin behöver vi starka, vackra och lyckliga berättelser.

En av mina absolut bästa berättelser är den om min vän Therese och hennes familj. Idag kan du få lyssna till den berättelsen. Här.

Gör det. Bara gör det. För också mitt i en brinnande värld händer helt fantastiska saker och vi behöver påminna oss om det. Kärlek och ljus och liv är otroliga krafter. Också när hat och mörker och död härjar.

Kanske speciellt då.

Jag har gråtit många helt olika slags tårar tillsammans med Therese. Och jag är så glad och tacksam för att vi nästan bara gråtit av glädje tillsammans på sistone. Jag är så tacksam för att hon äntligen har fått allt det som hon borde ha fått för länge sedan. Hon är en fantastisk människa. En fantastisk vän och en om möjligt ännu mer fantastisk mamma.

Egentligen skulle jag vara hemma nu. Ha tjejkväll med Hilde och Ingrid och några av Ingrids kompisar. Vi skulle äta pizza. Hilde skulle antagligen få vara med en liten stund, jag en ännu mindre.

Men nu är det som det är – eller nu är Fredriks hälsa som den är – och jag är plötsligt på miniläger med Arvids fina fotbollslag. I natt lär jag somna på ett klassrumsgolv tillsammans med tio tioåringar. Jag klagar inte alls.

Efter några timmar på fotbollsläger är min respekt och beundran för juniortränare om möjligt ännu större än vanligt. Utan de här helt vanliga föräldrarna som vid sidan av heltidsjobb och egen familj tränar våra barn flera gånger i veckan helt utan ersättning… Vi skulle inte ha någon juniorfotboll. Åtminstone ingen juniorfotboll som vi vanliga dödliga skulle ha råd med.

De är superhjältar utklädda till helt vanliga föräldrar. De är guld.

Hon stormar ut ur vardagsrummet i affekt. Fredrik har just sagt nej när hon ville höra ja och nu smäller hon i en dörr och ropar.

Sedan leker hon en stund i sitt rum och tittar på buu-klubben. Det går en dryg timme och vi hinner glömma nejet.

Hilde hinner inte glömma. Eller hinner gör hon kanske, men hon glömmer inte. Alls. Så hon kommer in i vardagsrummet igen efter en dryg timme i frid och fröjd.

– Jag undrar när pappa kommer att säga det där som man brukar säga när man har varit elak mot någon, säger hon uppfordrande och utan att egentligen tilltala honom.

Hon är inte direkt kortsint, vår Hild. Hennes elefantminne har onekligen sina sidor.

Men jag tror att hon kommer att klara sig bra.

Ordningen i vårt hem är ju utmanad redan till vardags, så att coronan skulle skapa ett kaos kom inte som någon större överraskning. När man är sjuk har man inte råd att bry sig, men i takt med att krafterna återvänt har också frustrationen över stöket gjort det. Så ikväll tog vi oss samman och plockade i kök och vardagsrum.

(Jag riktigt känner hur 80 % av er redan har slutat läsa det här inlägget och hur resterande 20 % irriterat ber mig komma till sak. Och ja, jag kommer snart till min sak!)

Jag och Fredrik plockar på väldigt olika sätt. Vi stör oss på olika saker och prioriterar följaktligen olika saker. Så mitt i vardagsrumsplocket, när jag har samlat på mig en simpuff, två dockor, en sko och fyra memorykort och är på väg till Hildes rum med det, noterar jag att Fredrik har tagit fram verktygsbacken för att skruva fast en ytterst lös skruv i Hildes lilla bord. Mitt i nödplocket prioriterar han alltså att skruva ett bord.

Jag. Skulle. Aldrig.

Det är väldigt lätt att bli irriterad när den andra gör jättekonstiga saker.

När var vi var hyfsat nya i varandras liv skulle det där ha stört mig. Jag skulle antagligen ha kritiserat och ifrågasatt. När vi var nyare hade jag blivit irriterad, men kanske valt att hålla det för mig själv. Nu älskar jag det. Jag älskar att vi ser olika saker och agerar på dem.

Att prioritera och tänka och tycka olika är ju oftast helt ofarligt. Och varje gång det händer har vi ett val. Vill vi ta en fight om bättre eller sämre? Eller ännu värre – om rätt eller fel? Eller väljer vi att tänka att det ju är en otrolig rikedom att vi ser och tänker och agerar olika?

Jag väljer det senare. Alla gånger jag bara kan, vilket är nästan alltid. Vi är bättre tillsammans för att vi är olika. Och om vi lyckas se det så har vi det både bättre och lättare tillsammans.

Och nu… Ja, nu är det plockat i vardagsrummet. Och Hildes bordsskiva sitter fast igen. Om vi var lika hade vi aldrig fått båda.

Egentligen vill jag bara skriva om den här tröttheten som jag bär på nu efter covid. Jag vill ställa frågor till alla som haft covid och fråga hur trötta de var efteråt och hur länge. Men om jag har lärt mig något är det att den frågan är helt onödig att ställa. Der var som det var för dig och det är som det är för mig. Bara i vår familj på fem har vi haft fem helt olika grejer fast vi alla drabbats av samma virus. Att be varandra om facit är helt bortkastat. Det finns inget coronafacit. Fanns ju verkligen inte för två år sedan heller. Ovissheten är och förblir den här sjukdomens andra namn. (Men om du vill berätta om din egen trötthet kommer jag inte att hindra dig. Om du dessutom vill berätta om en intensiv men snabbt övergående trötthet är jag speciellt samarbetsvillig.)

Men jag kunde ju försöka säga något annat och då kunde jag för allt i världen berätta att jag var på zoom-föreläsning med mina studier ikväll och att det var fint. Timmarna bara flög fram.

Eller så kunde jag berätta att vi idag hade ett kort och fint besök av en person som vi inte hade sett på typ tio år. Ljuvligt! Och tänk att det kan kännas så självklart att ses fast det gått så lång tid.

Eller så kunde jag med andra ord konstatera att tröttheten uppenbarligen inte är värre än att jag kan se ljusglimtar i spontanbesök och föreläsningar. Det är verkligen inte synd om mig.

Det du. Det är verkligen inte synd om mig. Att jag känner så och verkligen känner så, inte bara tänker så och vet så och rationaliserar så – det är ett tecken på att livet faktiskt återvänder.

De dyker upp ibland. De där bilderna från när Hilde var riktigt liten. Hon var helt och hållet sig själv redan då, men vi visste så mycket mindre om vem hon var.

Och vi visste ingenting om synskadan.

När bilden ovan togs var Hilde några månader ung och nydöpt. Hon sov jättebra på nätterna. Löjligt bra. Hade ovanligt dålig hud, men det var det enda ovanliga någon av oss visste om. Förutom nattsömnen då.

I mötet med den här bilden testade jag en tanke på mig själv. För att testa tankar är vad jag gör. Sörjer jag tiden då jag trodde att ovanligt bra nattsömn och ovanligt dålig hud var det ovanliga med Hilde?

Jag testade tanken. Rannsakade min själ. Men nej. Jag sörjer inte.

För på den tiden visste jag så lite om vem hon var. Jag visste inte att hennes hjärta är det vackraste, att hennes sociala kompetens är enorm och att hon tycker så ofantligt mycket om människor. Jag visste inte att hon är trygg i alla sammanhang, att hennes viljestyrka är oöverträfflig och att hennes humor är jättefestlig. Jag visste inte hur bra hon är på ord och att hennes redan då stora förmåga att smälta storasyskons hjärtan skulle växa sig ännu större.

Och nej, jag visste inget om synskadan.

Men den väger så lätt. Medan allt det där andra väger så tungt. Så hur skulle jag kunna sörja eller vilja byta?

Nej.

Att få vara Hilde Nora Birgittas mamma var stort. Och är större.