För stunden är jag alldeles till mig över tre saker.
1. Min man.
2. Mitt jobb.
3. Min möjlighet att blogga.

Varje gång jag kallar Ingrids Barbapapa för Barbis så skrattar hon så innerligt, hjärtligt, energiskt, högljutt och engagerat att jag blir lite besvärad. Det är ju inte precis roligt. Ņ andra sidan är det kanske för tidigt att oroa sig för hennes sinne för humor. Men det kan å andra sidan föräldrar till många tråkiga människor ha tänkt när deras barn var små.

Jag har levt ett bildförsummande bloggliv. Jag vet inte varför. Jag lovar ingen förbättring. Förutom den här tillfälliga.

 

Så här ser jag ut när jag tar ställning till kniviga jobbrelaterade frågor:

 

 

Och så här ser jag ut när jag har ställningstagandet bakom mig:

 

Jag har levt ett bildförsummande bloggliv. Jag vet inte varför. Jag lovar ingen förbättring. Förutom den här tillfälliga.

 

Så här ser jag ut när jag tar ställning till kniviga jobbrelaterade frågor:

 

 

Och så här ser jag ut när jag har ställningstagandet bakom mig:

 

Vid läggdags i går umgicks jag en stund med Gud. Jag vilade i Hans kärlek, ställde knepiga frågor, bad om hjälp för mina vänner, kom till nya insikter och började må lite bättre. Jag lyssnade också på lovsångsmusik i mina hörlurar och var lite onåbar.

 

Jag hade en god stund.

 

Mitt i allt petar Fredrik på min arm och har tydligen ett viktigt ärende. Han vill visa ett nytt iphone-spel som går ut på att man ska klämma finnar på en Sandybell-liknande docka.

 

Jag hade en god stund.

Jag har så mycket jobb att göra i dag att jag absolut inte hinner vara på jobbet. Om jag inte hade gått hem för att utföra stordåd skulle jag redan vara långt efter i planeringen. Det vet jag. Jag skulle säkert sitta och småfnissa med någon kollega, smutta på mitt te och bläddra i en rolig bok eller tidning.

 

Visst är det konstigt ändå, att jag som är så upptagen och belastad av arbete i dag tror mig ha tid att skriva det här.

Jag har så mycket jobb att göra i dag att jag absolut inte hinner vara på jobbet. Om jag inte hade gått hem för att utföra stordåd skulle jag redan vara långt efter i planeringen. Det vet jag. Jag skulle säkert sitta och småfnissa med någon kollega, smutta på mitt te och bläddra i en rolig bok eller tidning.

 

Visst är det konstigt ändå, att jag som är så upptagen och belastad av arbete i dag tror mig ha tid att skriva det här.

Ingrid har avklarat all vakentid i dag utan blöja. Inte en enda trosa eller enda golvfläck har blivit lidande. Inte illa med tanke på att vi införde potta på allvar 15.30 i lördags.

I eftermiddagsvärmen denna måndag drack jag te på en utomhusservering med en femtonåring som kallade sig själv ”typ världens bästa människa”. Underbart, va? I en ålder och i en värld där så många mår så dåligt och tror så lite om sig själva är det fint med undantag. Jag tror att dessa undantag också kan smitta av sig på sin omgivning, att de gör skillnad inte bara för sig själva utan också för dem de har nära.

I eftermiddagsvärmen denna måndag drack jag te på en utomhusservering med en femtonåring som kallade sig själv ”typ världens bästa människa”. Underbart, va? I en ålder och i en värld där så många mår så dåligt och tror så lite om sig själva är det fint med undantag. Jag tror att dessa undantag också kan smitta av sig på sin omgivning, att de gör skillnad inte bara för sig själva utan också för dem de har nära.